Vi var på BUP med vårt fosterbarn och det enda vi fick höra var att vi skulle ge barnet kärlek så skulle allt lösa sig. Detta skulle räcka för ett barn som aldrig knytit an till föräldrar, blivit förrådd av dem, utnyttjad på alla sätt och som överlevt genom att spela olika roller, som inte förstår det sociala samspelet eller ords abstrakta betydelse (+ svagt ordförråd). Vad är att ge kärlek? Omsorg på alla sätt ger vi och vi står vid barnets sida. Den djupa ovillkorsamma kärleken kommer förhoppningsvis med tiden. Men nu försöker vi göra så gott vi kan. Men kuratorns enda svar har gjort att jag grubblar jättemycket på vad kärlek till ett barn är. Hur mäter man? Hur känns kärlek?
Nå, jag har i alla fall aldrig i mitt liv blivit så förnedrad och till intetgjord av någon som av kuratorn på BUP. Vi föräldrar, fick inget positivt utan kände oss nedtyngda och skuldbelagda efter att ha varit där. (Däremot har soc gett oss jättemycket positiv kredit och även andra människor runt omkring som ser en positiv utveckling på barnet.) Nå, fosterbarnet bytte psykolog fyra gånger under ett år och vid sista kuratormötet fick vi föräldrar plötsligt veta att barnet inte skulle fortsätta på BUP för psykologen skulle sluta och de tyckte inte att barnet framförde något under träffarna så det var lika bra att sluta. Vi som just fått kritik för att inte vara tydliga och göra bra avslut fick detta besked helt utan någon förvarning. Psykologen hade inte ens ett avslutande möte med barnet! Kan de verkligen begära att en 12-åring som aldrig kunnat lita på någon, så snabbt och lätt ska kunna öppna sig och berätta om de mörkaste hemligheterna när den samtidigt hela tiden får byta psykolog?
Nå, vi föräldrar sa att vi i alla fall ville fortsätta med stödsamtal med kuratorn (detta trots allt det negativa vi fick därifrån). Vi hade gått en gång i månaden och barnet två gånger. Sedan dess, i början av december, har vi inte fått någon kallelse till kuratorn. Jag undrar då, efter all skit vi fick där, är detta riktigt kunniga och kompetenta personer? Får man behandla människor på det här sättet? Kritiken om goda avslut och tydlighet faller helt när dessa människor beter sig sämre än vi någonsin skulle göra. De satt där efter att vi gjort ett anknytningstest - anklek under inspelning - och visade på hur otydliga vi var när vi la bort leksaksankorna längst fram på bordet istället för att plocka ner dem i leksakslådan. Var deras eget beteende tydligt? Nej, bara för att man vill göra det allra bästa man kan och förmår för barnet så tror jag inte att jag någon mer gång går tillbaka till "stödsamtal" som mer stjälper än hjälper. Jag tror mer på positiv bekräftelse än på att man pekar på de brister en människa har. Bäst är att få alternativa lösningar och det tycker jag att det här forumet ger. Trots allt är man bara en människa som vill väl och gör så gott den kan!
Nå, jag har i alla fall aldrig i mitt liv blivit så förnedrad och till intetgjord av någon som av kuratorn på BUP. Vi föräldrar, fick inget positivt utan kände oss nedtyngda och skuldbelagda efter att ha varit där. (Däremot har soc gett oss jättemycket positiv kredit och även andra människor runt omkring som ser en positiv utveckling på barnet.) Nå, fosterbarnet bytte psykolog fyra gånger under ett år och vid sista kuratormötet fick vi föräldrar plötsligt veta att barnet inte skulle fortsätta på BUP för psykologen skulle sluta och de tyckte inte att barnet framförde något under träffarna så det var lika bra att sluta. Vi som just fått kritik för att inte vara tydliga och göra bra avslut fick detta besked helt utan någon förvarning. Psykologen hade inte ens ett avslutande möte med barnet! Kan de verkligen begära att en 12-åring som aldrig kunnat lita på någon, så snabbt och lätt ska kunna öppna sig och berätta om de mörkaste hemligheterna när den samtidigt hela tiden får byta psykolog?
Nå, vi föräldrar sa att vi i alla fall ville fortsätta med stödsamtal med kuratorn (detta trots allt det negativa vi fick därifrån). Vi hade gått en gång i månaden och barnet två gånger. Sedan dess, i början av december, har vi inte fått någon kallelse till kuratorn. Jag undrar då, efter all skit vi fick där, är detta riktigt kunniga och kompetenta personer? Får man behandla människor på det här sättet? Kritiken om goda avslut och tydlighet faller helt när dessa människor beter sig sämre än vi någonsin skulle göra. De satt där efter att vi gjort ett anknytningstest - anklek under inspelning - och visade på hur otydliga vi var när vi la bort leksaksankorna längst fram på bordet istället för att plocka ner dem i leksakslådan. Var deras eget beteende tydligt? Nej, bara för att man vill göra det allra bästa man kan och förmår för barnet så tror jag inte att jag någon mer gång går tillbaka till "stödsamtal" som mer stjälper än hjälper. Jag tror mer på positiv bekräftelse än på att man pekar på de brister en människa har. Bäst är att få alternativa lösningar och det tycker jag att det här forumet ger. Trots allt är man bara en människa som vill väl och gör så gott den kan!