Hantera besvikelser

[LillaA]

Hur gör ni för att hantera besvikelser hos fosterbarnet när någon av biosarna har lovat saker som inte är realistiska?
I vårt konkreta fall handlar det om att modern tror att bara hon kommer hem från behandlingshemmet så får h*n flytta hem igen.
Så enkel är ju inte världen. Det gör ont i mig att se h'n så besviken igen.

Lilla A

 

[mat-tilda]

besvikelser

Det drabbade mitt 6-åriga lånebarn i lördags. Han skulle fira sin 6-årsdag med mamma, mormor, styvpappa och ´moster. Han hade varit med och förberett maten. Han hade fått välja vad vi skulle bju på eftersom det var hans födelsedag och han hade garnerat sin tårta. Två timmar innan de ska vara här ringer de återbud. De hade blivit "matförgiftade" då de varit ute och ätit mat kvällen före. När jag berättade för honom att de inte kunde komma svarade han uppgivet -jag visste det. Det gjorde mig så ont att han redan lärt sig att de sviker. Jag förstod ju att "magsjukan" var något annat och mormor kunde inte köra så tidigt på dagen.
Nåväl, på söndagen kom de i alla fall med presenter och åt mat med oss. Efter maten "lånade" mormor soffan och hon sov så skönt att hon snarkade. Vi väckte henne till kaffet då vi också ville ha plats i soffan.
Vad han fick i present av dem? Av mormor fick han två studsbollar, av moster ett stort paket bubbelgum och av mamma o styvpappa ett riktigt fäktningssvärd på drygt en meter i stål!!!!! Till en 6 åring som är svårt impulsstyrd och som hela dagarna går med pinnar i händerna och slår på allt. Först höll katten på att bli svanslös, sedan åkte påskliljorna i rabatten. Sen åkte föräldrarna hem och svärdet försvann utom synhåll. Nu får han visa det för de som vill se och sen tar jag hand om det igen. :evil:
Ännu en besvikelse att inte få ha hand om sin egen present.
Min erfarenhet är att man alltid ska vara ärlig mot barnen. Att de i alla fall ska kunna lita på oss. Även om det vi säger inte blir populärt, så tror jag ändå att ärlighet varar längst. Jag använder mig ofta av ett måttband, 80 cm långt = livslängd. Så visar jag för barnet hur gammalt det är nu, hur länge t.ex mamma är på behandlingshem, och när det i så fall skulle få flytta hem. Visar på hur gammalt barnet var om man räknar bakåt i tiden och vad som hänt under den tiden. Brukar bli lite mer hanterbart och de har fått lite tidsperspektiv. Jag visar att jag också blir besviken och vi pratar mycket om det som inte blev av, eller det de inte fått. Men jag tröstar ALDRIG med något att äta. Det tror jag är jättefarligt för jag tror att man då lär dem att besvikelser tröstas med något genom munnen istället för genom hjärtat. Håll om,låt barnat gråta, banka på och ge det tid så det får vara lesset färdigt. Då brukar de acceptera och gå vidare, men tyvärr som för min pojke - jag visst det

 

[fia]

besvikelser

Hej!
Jag tänkte bara säga att det är som mat-tilda säger att tyvärr så lär sig barnen att ma och pa inte går att lita på. Vi har alltid varit ärlig mot våra lånebarn och tröstat då det inte har gått som det var tänkt.

Vårat lånebarn har blivit lovad guld och gröna skogar som tex mamma har köpt en minimotorcykel som du ska få då du flyttar hem..... H*n är bara 6år. Då h*n frågar varför vi inte köper sånna saker så har jag ärligt sagt att jag tycker att det är för farligt för h*n att köra och att jag tycker det är för dyrt.
Det får ju en följd av att h*n längtar till mininmotorcykeln men inte att vara med mamma.
Nej! Ärlighet varar längst!!!!

mvh: Fia

 

[ålandbo]

Känner igen mig precis

tex på sommaren då mamma hade bokat in att träffa barnet då 9 år
vi väntade o väntade tills dagen var kommen med att säga att idag e det meningen att du ska få träffa mamma o vi börjar ringa o kursa för hon hade ju naturligtvis inte hört av sig.
till slut messade hon att " det blivit fel datum" o hon nu hade förhinder
Trots att det var bokat med soc för flera månader sen.

Oj vilken besvikelse han vart Deprimerad o sa saker som
- Mamma tycker bara om brorsan (som bor nån annan stans o råkat träffa mamma en stund)
osv
Jättejobbigt