Vi, det är min sambo och jag. Jag är svenska, 37 år gammal och arbetar för närvarande inom äldrevården i Danderyd, där vi bor. Tidigare har jag arbetat som IT-konsult, men söker inte nya kunder just nu för jag älskar det arbete jag har. Min sambo, John, är engelsman, 55 år gammal och utbildad lärare i engelska och religionskunskap. Han har arbetat länge som statstjänsteman i England men här i Sverige är han huvudsakligen hemma och skriver. John finns alltså hemma dagtid.
Vi har båda genomgått terapisessioner, både var för sig och gemensamt, och känner oss stabila som personer och i vårt förhållande. Visst har vi båda haft konflikter och svårigheter i våra liv, så även i vårt förhållande, men vi har betat oss igenom allting den hårda vägen och lärt oss lösa de problem vi haft. Kort sagt, vi har lärt oss att jobba hårt och skördat frukterna, men självklart betyder det inte att man inte kan drabbas igen. Skulle detta hända har vi dock nu verktygen att handskas med det.
Livet har inte givit oss egna barn. Det känns egentligen inte som någon enorm förlust, våra liv är hela som det är men skulle ett barn dyka upp så är det välkommet. Vad vi saknar är någon att bry oss om (förutom katterna och varandra), någon att hjälpa in i livet. Vi känner att vi har tid, och kraft, för barn som behöver det lilla extra. Vi har ju inte erfarenhet av att ha barn på heltid, men vi har tidigare haft Johns systerson regelbundet, då hans far är död och hans mor behövde mycket avlastning. Att hjälpa denne kille genom förlusten av en förälder och en dålig relation med den andra lärde oss en hel del om att sätta tydliga gränser samtidigt som man ger en stor portion kärlek. Nu är grabben stor, bor i Spanien och har ju inte behövt oss på ett tag, men vi vill ju fortfarande ha någon att hjälpa.
Vad vi skulle vilja börja med är att vara kontaktfamilj åt ett eller flera barn. Vad krävs av oss för att vi skall ha en chans att få hjälpa?
Så småningom skulle vi vilja vara familjehem, men först vill vi nog ha lite "övning", men vi har ju så liten kunskap om vad som krävs.
Tacksam för alla råd.
Sofia
Vi har båda genomgått terapisessioner, både var för sig och gemensamt, och känner oss stabila som personer och i vårt förhållande. Visst har vi båda haft konflikter och svårigheter i våra liv, så även i vårt förhållande, men vi har betat oss igenom allting den hårda vägen och lärt oss lösa de problem vi haft. Kort sagt, vi har lärt oss att jobba hårt och skördat frukterna, men självklart betyder det inte att man inte kan drabbas igen. Skulle detta hända har vi dock nu verktygen att handskas med det.
Livet har inte givit oss egna barn. Det känns egentligen inte som någon enorm förlust, våra liv är hela som det är men skulle ett barn dyka upp så är det välkommet. Vad vi saknar är någon att bry oss om (förutom katterna och varandra), någon att hjälpa in i livet. Vi känner att vi har tid, och kraft, för barn som behöver det lilla extra. Vi har ju inte erfarenhet av att ha barn på heltid, men vi har tidigare haft Johns systerson regelbundet, då hans far är död och hans mor behövde mycket avlastning. Att hjälpa denne kille genom förlusten av en förälder och en dålig relation med den andra lärde oss en hel del om att sätta tydliga gränser samtidigt som man ger en stor portion kärlek. Nu är grabben stor, bor i Spanien och har ju inte behövt oss på ett tag, men vi vill ju fortfarande ha någon att hjälpa.
Vad vi skulle vilja börja med är att vara kontaktfamilj åt ett eller flera barn. Vad krävs av oss för att vi skall ha en chans att få hjälpa?
Så småningom skulle vi vilja vara familjehem, men först vill vi nog ha lite "övning", men vi har ju så liten kunskap om vad som krävs.
Tacksam för alla råd.
Sofia
