Hat mot oss..

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
V

Voyager

Hur gör man, då den placerade bara avskyr oss som pesten? H*n vill inte alls försöka lära känna oss..vill bara hem till mamma..vägrar prata med oss, vägrar umgås med oss, struntar i allt vi säger, utnyttjar ena biobarnet för sin egen vinnings skull. H*n ska vänta ut tiden, säger h*n..det är 3 år kvar tills h*n är 21 och LVU släpper. Ska man stå ut i 3 år bara för att ungdomen inte kan vara hos mamma? H*n är så himla negativ i allt. H*n är aldrig glad, vill aldrig vara med när vi gör något kul. Ljuger för oss och om oss. Soc är på semester, så vi kan inte ta det med dem just nu heller. Känner en stark känsla av obehag, då h*n kommer hem imorgon efter umgänge- Sist ballade h*n ur i 2 veckor efter umgänget. Tankarna på att det kan bli så igen, gör att jag får magknip!
Våra biobarn plus plac känner starkt obehag för h*n..så vi funderar allvarligt på om vi verkligen ska fortsätta.. Har någon varit me dom liknande? Berätta hur ni gjorde, tänkte osv. Behöver allt stöd nu känner jag!
 
Känner igen det du skriver och i vårt fall höll det inte, vi fick säga upp placeringen eftersom motviljan mot oss och att vara placerad tog sig allt grövre uttryck.
Mycket hänger förstås på vad för stöd man får av soc. och hur motarbetad man blir av biofamiljen. Vi fick inget stöd av soc. och blev enormt motarbetade av bio, annars hade det kanske gått bättre.

Jag tycker inte att man skall behöva känna så som du/ni gör och vi gjorde, detta att känna obehag och att se hur den egna familjen riskerar att fara illa. Får man då inte ett snabbt och tillräckligt stöd så får man nog säga upp plac.
Stödet jag tänker på är dels från soc., tydlig markering till både den placerade och biofamiljen vad som är acceptabelt och stöd i form av avlastning och handledning, helst varje vecka. Men även stöd utifrån till den placerade för att få denne att förstå och kunna uttrycka sitt motstånd på ett vettigare sätt. Problemet är bara att stöd som dessa brukar dröja och under tiden går fosterfamiljen på knäna och slits ut.

Mitt råd; Fundera på om detta är en placering som funkar i er familj, annars, säg upp placeringen och var nöjda och stolta över att ni trots allt försökte och gav det en chans. Ingen vinner på att ni och er familj knäcks under bördan.

Hoppas att allt löser sig/Anette
 
Idag h'mtade vi h*n vid bussen. Inte ett "hej" till svars när vi hälsade. Sa inte hej till biobarnen när vi kom hem hit. Smet upp på rummet med en gång, och där har h*n stannat i flera timmar. Min sambo har varit inne flera ggr för att prata/kolla läget (mig avskyr h*n mest), men får inte ens ett svar eller reaktion.
Jo det är tufft, och jag erkänner att jag hade magknip då vi väntade på att bussen skulle komma.
Vi har pratat fram och tillbaka om hur vi ska göra..och först och främst så måste vi prata med soc (hon är på sem just nu) om hur vi alla mår. Framför allt hur plac mår av att bo hos oss..

Tycker inte om känslan av osäkerhet vi alla känner, och precis som du skriver, så kan man inte riskera hela familjens välmående!

Tack för ditt stöd!
 
Det där låter tvärjobbigt!
Vår ena tjej var iofs bara 8 när hon kom,men hade samma inställning lääääänge!Hon är väldigt tight med sin biomamma.....har en massa hemlisar osv.....och hur hon for fram här hemma går inte att beskriva.

För oss blev det så att allt liksom drevs till sin spets och det kändes ohållbart.....fast vi tyckte att hon skulle bli kvar här för vi är f-hem nr 2 och det räckte med flytt för hennes del.Så vi tyckte inte vi hade något annat val än att "ta ett bråk om det"......Pratade med soc innan och sen hade vi båda f-föräldrar + båda bioföräldrar + hemterapeut + barnet en träff.....Då var hon kanske 10 år....

Vi pratade om varför hon bor med oss och hur soc har tänkt det.....och att om hon gillar läget och oss så betyder det inget dåligt för relationen med maopa.....att det gäller att göra det bästa av situationen så att alla mår bra.....
Vi fick också vara hårda och berätta att hur hon än gjorde och var så fanns det ingen chans att hon skulle flytta hem till maopa igen.Det skulle alltså varken gå att straffa ut sig eller smöra ut sig från vår familj!

Det här var svårt för biomamman och flickan......men värsta knuten löstes och nu 3 år senare känns allt bättre....nästan bra!
Vi har förstås fått påminna henne måååånga gånger-----

Nu är ju er placering äldre om jag inte minns/fattade fel.....men kan det inte vara idé att försöka med ett möte.....????Om ni tillsammans med soc kommer överens om konsekvenser?Kan föräldern delta?Tänk igenom det hela och prova att GÖRA något för det går ju inte att låta ett barn göra livet surt för alla andra i familjen.....Det är ju nåt som även det här barnet behöver lära sig!
Lycka till!
 
Vi har periodvis vissa delar av detta problem. För det första tycker jag att det är viktigt att soc tar ansvaret över LVU:et, dvs. har den kommunikation med det placerade barnet angående det som föranledde beslutet.
Vi är hem som står till förfogande - men vi är inte delaktiga i det som föranledde placeringen. Det ansvaret är viktigt att soc. tar.

Mycket ilska över situationen projiceras på oss, både av bioföräldrar och av barnet själv. Skall barnet/ungdomen ha en chans att landa i vår familj så tycker jag att soc. skall ta "ilskebiten" eller åtminstone stå pall för barnens aggressivitet kring besluten.
 
Lollipop sa:
Vi har periodvis vissa delar av detta problem. För det första tycker jag att det är viktigt att soc tar ansvaret över LVU:et, dvs. har den kommunikation med det placerade barnet angående det som föranledde beslutet.
Vi är hem som står till förfogande - men vi är inte delaktiga i det som föranledde placeringen. Det ansvaret är viktigt att soc. tar.

Mycket ilska över situationen projiceras på oss, både av bioföräldrar och av barnet själv. Skall barnet/ungdomen ha en chans att landa i vår familj så tycker jag att soc. skall ta "ilskebiten" eller åtminstone stå pall för barnens aggressivitet kring besluten.
Klicka för att se resterande...
Detta är så rätt och så viktigt, men hur många gånger har man inte sett hur soc. drar sig undan det ansvaret för att få en "bra" kompisrelation med plac. och biofamiljen. Troligen är det soc.s agerande i de flesta frågor som gör att man orkar eller kroknar, för det spelar ingen roll hur stark, kärleksfull och konsekvent man är som familj om man blir motarbetad och inte får rätt sorts stöd och i rättan tid.
 
Ja, visst är det så att "mellanhanden" soc inte alltid tar sitt ansvar. Men då är det ännu viktigare att man själv stannar upp och hinner reflektera lite över vad som är vårt uppdrag som familjehem. Det är så lätt att hamna i någon försvarsställning eller att man blir ledsen och besviken över att barnet så tydligt tar avstånd ifrån en. Nog förstår man att barnen hamnar i en konstig ställning där de säkert känner att de ska "välja" sida - och i en situation de aldrig valt själva.

Därför gäller det att gång på gång tänka på vad som är mitt uppdrag och vilket ansvar soc har och sedan kräva att de tar tag i saken!

Vi har turen att ha ett soc som just tar detta ansvar kring LVU:et men som i andra fall har svårt att sätta de gränser vi tycker att barnet behöver.
Både vi familjehem och de biologiska hemmen är styrda av soc. och ibland känner man sig verkligen frustrerad! Men jag skulle inte vilja ha deras jobb heller. Det är många starka viljor som de ska försöka jämka mellan! Men allt kring LVU:t skall de ta ansvar för - det är inget vi är delaktiga i!
 
Hej
Vi har ett syskonpar , LVU, sedan 15 månader boende hos oss.
Vi har haft stora konflikter med biosar (eller rättare sagt biosar har problem med oss) . Men jag vill lyfta fram ett föredömligt soc.

- De tar all kommunikation ang LVU med biosarna
- De tar all kommunikation med barnen angående LVU
- De lyssnar på oss och ser absolut endast till barnens bästa
- De förstår faktiskt vår situation när det krisar för småttingarna och vår ork tryter.
- Vi får ALLT stöd vi behöver, efter en liten kris i våras hade vi tankar om att avsluta, men fick stöd i form av ytterst kompetent psykologhandledning som hjälpt oss förstå biomammas beteende och delvis även biofar, vi har fått avlastning i form av barnvakt 2 kvällar per månad för egen vuxentid, gå på restaurang, bio etc.

Så det finns hopp ! ta reda på vilka resurser som finns till hjälp såsom handledning, avlastning , be att få det. Jag är emot all sorts KRAVSTÄLLANDE eftersom det ofta kan skapa en konfliktsituation,
se istället till att väl kunna motivera behovet och konsekvens om det uteblir. Känt citat "give them an offer they can´t refuse".
 
Tack till er alla, för all uppmuntran som jag har läst nu!
På måndag kommer soc tillbaka, och då ska vi ta upp allt som varit under den här tiden då hon varit borta. Mycket fanns redan innan, men det har tillkommit en del hemska saker. Vågar inte riktigt ta upp dem här och nu..

Vi känner att vi ska avsluta det här, för det kan inte vara bra för den placerade heller. H*n verkar gå i vågor, ena dan uppåt och nästa helt neråt.. Igår stod h*n och dunka huvudet i väggen..och när vi frågade vad h*n gjorde, så förstod h*n inte vad vi menade.. Och såna situationer är jobbiga att ta hand om, då vi inte har resurser nog att handskas med såna psykiska åkommor som vi anser att h*n har.. Soc tycker såklart att det "bara är ett spel"..men för oss är det fullt allvar.

Åter igen, tack alla för ert varma stöd!
 
Låter exakt som en av våra tidigare placeringar. Skall man ta hand om psykiskt sjuka barn eller ungdomar så krävs det oftast mycket mer än "bara" en fungerande familjs vilja att hjälpa och att dunka huvudet i väggen eller skada sig på annat vis är definitivt tecken på att ohälsan är såpass stor att den måste behandlas.

Hoppas att allt löser sig till det bästa och att det löser sig snabbt.
 
Ja precis..det är inte meningen att varken den placerade eller vi andra i familjen ska behöva må som vi gör just nu. Bara några dagar kvar..sen är det måndag, och man kanske kan få prata med soc *önsketänkande kanske*.
Idag vid middan, så var h*n glad och pratig..vilket förvånade hela familjen. Kanske var det för att h*n hörde en livlig diskussion som jag hade med biodottern..?! Märker av ett extra "fjäskande" då jag tillrättavisat någon i familjen, så länge det inte handlar om h*n.
Härdar ut tills vi fått iväg denna plac till något lämpligare ställe! Men visst borde soc skynda på när man berättar att man inte orkar/klarar av uppdraget längre? Hur har ni andra haft det?
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp