Hemflytt

[säta]

Vi är familjehem till en plutt på 13 mån. Plutten har varit hos oss sen 10 veckors ålder. Bio mamma har haft psykiska problem och inte velat träffa plutten, förrän för en månad sen ungefär. Nu har de träffats 2 ggr, och soc pratar om hemflytt....
Det känns som att helt plötsligt går allt så fort. Vad hände med barnets behov i centrum??
Föräldrarna är jättegulliga, men plutten vet ju inte ens att de är föräldrar. I pluttens värld är det ju vi som är det.
Jag har ont i magen när jag tänker på detta. Är det nån som har erfarenhet kring att så små barn ska flytta hem igen???
Vad kan vi göra, så det blir så bra som möjligt??

 

[Mina Goa Barn]

Jag förstår din känsla så väl. Tyvärr är det ju så att det är ett uppdrag vi utför, som familjehem ska vi ju jobba för att barnet ska tillbaks till bio i den mån det går. Men, jag förstår dig, det gör jag.
Usch för sådana avsked, jag känner med dig verkligen.
Skickar dig en stärkande kram

 

[Mor Anna]

Ett år eller sex år spelar ingen roll. Jag känner exakt vad ni går genom.
Här kom ju hemflytt också pang på från den förälder som INTE visat sig på umgängen utan en spark i rumpan...var gång.
Dessutom så ville ju inte vår gosse flytta och det gjorde hemskt ont att tvinga honom.

Visst ska vi jobba för att återförena bio och barn men det får finnas gränser. Å andra sidan - hur känns det inte för barnen när de omhändertas? De har ju (oftast) så starka känslor till sina biosar och så kommer vi och "klampar" in och tar dem. För inte ser de att det är lagen som säger att de ska omhändertas...

Vi får bara inse att vi inte lever i en rättvis värld och jag hoppas så innerligt att barnens behov ska stå i första led och att socialtjänstlagen görs om inom det snaraste! Jag röstar för lagförslaget om adoption av famhemsbarnen för BARNENS trygghet.

Sänder en styrkekram och hoppas ni får vara kontaktfamilj åt Plutten (det fick inte vi )

 

[EJE]

Vilken mardröm!

Det här måste vara en av de värsta saker man kan måsta gå igenom.....Ingen lätt uppgift!

Det gäller väl att försöka få till en så lång,positiv och kanske också intensiv överskolning som möjligt!Och hur ska man få till nåt sänt när man känner att allt känns fel....??? :roll:

Min tanke är ändå att man ju för barnets skull får göra sitt bästa......annars kan det ju bli en sån där "ryckflytt" där soc bara går in och hämtar barnet....och det är ju ännu värre för barnet!!!!
Om man klarar att visa upp en ljus fasad kanske man kan få mamman att inse hur viktigt det är att ni kan samarbeta och att det ska ta tid.....

Helst skulle ju mamman bo med er ett tag.....och ta över väldigt sakta.....och när dom flyttar så ska ni få vara kvar som stöd.....för barnet!!!!

Och ställs sådana krav på mamman så får hon ju tid på sig att känna efter om hon verkligen klarar det här.....att ha en lång överskolning kräver ju massor av henne också och orkar hon inte det så.......Ska hon misslyckas så är det ju bättre när ni och tryggheten finns kvar!

Fast man önskar ju att den här situationen aldrig skulle kunna uppstå.....