Hur kom ni över sorgen?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
F

familjekär

Vi blev av med vår placering väldigt hastigt då vi ansågs inte samarbeta, vilket är en jäkla lögn, vi har ställt upp på det mesta.
Men till saken.. jag saknar :angel: så det gör ont i hela kroppen, det känns som om :angel: dött.
Vi har haft placeringen i över 3 år och vi är dennes mamma o pappa, fast bio haft umgänge tillofrån.
Nu kommer vi aldrig mer att få träffa barnet och hur kan de göra så.
Vi trodde nog att efter så här lång tid kunde man få träffa barnet någongång åtminstone.
Vi har en liten biologiskt barn o denne frågar efter plac hela tiden och det gör så ont i mig.
Vår placering var tuff men det hade blivit vår vardag och visst... det är lugnt nu men fööör lugnt.
Jag saknar ungen och drömmer om denne på nätterna.

Har ni några tips att ge mig, eller berätta gärna om era egna erfarenheter.
Känner mig så ensam i detta, har ingen att prata med, min man känner inte likadant och vår släkt säger bara - va skönt nu kan du ägna dig att dina barn.
 
hej,
vi har varit i samma sittts...och det är precis som du säger,det känns som om någon har dött...en klok vän sa till mig när det hände...du måste gå igenom alla högtider som kommer i ett år sedan börjar det kännas lättare...dvs födelsedagar,påsk,jul you name it....första året har varit fruktansvärt,årsdagen där plac fick lämna oss men sedan hände det,det blev lättare!
Saknaden och sorgen finns fortfarande,minnen som dyker upp som gör att tårarna kommer men nu efter snart ( i maj) två år,känns det ok.Livet går vidare....

Soc är skyldiga att erbjuda er samtalskontakt för att bearbeta,vi tackade nej.

skickar massvis med styrkekramar!
 
Tack för kramarna.. behöver dem nu.

Hur gjorde ni med nya uppdrag, hur länge väntade ni.
Vårt är så nytt så nu tänker vi ta en stunds paus.
Men det värsta är att soc kränkte oss så fruktansvärt, hittade på saker om oss som inte stämmer
så jag är rädd för att ge mig in i detta igen.
Känner att de har en sådan fruktansvärd makt att kunna hitta på vad som helst.
Tar vi fler uppdrag kommer jag att spela in alla samtal med soc för att kunna bevisa för cheferna högre upp vad handläggaren verkligen sagt.
 
Vi blev uppsagda för snart 2 år sedan. De tyckte vi gjorde ett bra jobb med blev allafall uppsagda...
Det var det värsta som hänt mig. Jag har varit så ledsen sedan dess. Tänker på barnen varje dag. Efter 1 år skrev jag ett brev till barnen som jag skickade till soc. Jag tänkte att de skulle få läsa det när de blev äldre. Jag skrev lite om de år de var hos oss, för mycket kommer de säkert att glömma bort samt om hur mycket vi saknade dem
Tyvärr blev min man sjuk efteråt, han tror att det beror på detta och vi är inte familjehem längre. Har däremot avlastningsbarn från en annan kommun.
Det är mycket jobbigt men jag börjar nu känna att jag mår ok. Det tar tid och det hade nog varit bra med en samtalskontakt. Förstår hur det känns att och önskar ingen detta.
 
"familjekär" - jag känner så starkt med ditt inlägg. Din tråd. Det är detta jag fasar för- att bli kvar med sorgen efter ett härligt barn som man lärt kommit att älska. Måste kännas svårt för dig så du inte har någon sm känner samma längtan, samma saknad- måste vara ensamt för dig. :littlesad

Vår placeing riskerar en flytt framöver, efer 5 års LVU drygt och tre år i mitt hem, och jag tänker sedan länge att om Liten flyttar då blir det som att barnet dör i mina tankar. Det blir nästan ännu värre...för ett barn som dött känner ingen längtan, ingen sorg, ingen förtvivlan- medan våra barn som blir flyttade på får stora sår som jag aldrig tror läker.

Jag vet att jag själv överlever, att jag bitvis kommer få lägga ihop mitt eget pussel efter en EV förlust, men då har jag ingen chans att pussla ihop barnet- vårt barn kommer då att förbli ett ofärdigt pussel resten av livet.... :cry: :cry:

Jag har inga konkrea råd, kan bara sända en tanke . Kanske kan du under en tid få till lite egentid för att ro omdig själv, tid att gå enpromenad och gråta, få massage, gå på bio, träffa en väninna eller liknade. Sen tror jag ju på samtalsstöd...egentligen...men blev bränd järomdagen..då en kurator anmälde mig till soc för att jag var ledsen (min tråd om känslomässig öppenhet i allmänt diskussionsforum). MEN jga tror att samtala är bra, med någon som kanske i din omgivning trots allt kan förstå din sorg en smula, annars proffessionellt stöd...alla kuratorer och samtalsterapeuterär inte eländiga....

Sänder so sagt en tröstens kra till Dig och hoppas att vår Liten och jag aldrig ska behöva uppleva det som du och er placering och familj ait med om nyligen....

Kram!
 
Ja allt är så sorgligt...när man älskar. Även vi bioföräldrar kan känna sorg och förlust. Och vi lämnas helt åt vårt eget öde.
 
Det är nu 16 månader sedan vårt lilla pyre flyttade från oss och även om den mest intensiva sorgen har skingrats något, så finns den allt kvar. Ibland starkare och ibland går den nästan att förtränga.

Vårt pyre kom till oss mkt akut 10 månader gammal. Han var då helt självförsörjande så vi fick jobba hårt på anknytning. Efter 15 månader flyttade han, oväntat, till en bristfällig biopappa. Inskolningen var fruktansvärd för den lille som protesterade på alla sätt han kunde. Vi fick vara kvar som kontaktfamilj för att pyrets skador skulle "minimeras" och för att pappan inte riktigt vågade gå emot Soc och BUP. Umgänget har glesats ut så mycket som går enligt pappans önskemål. Den lille är nu 3,5 år och är skuggan av sitt forna jag.

Han är på nytt självförsörjande (visar ingen smärta om han slår sig, även om det blir en bula utan ligger ner och gnuggar t ex huvudet helt tyst, är extremt "lydig" och backar blixtsnabbt vid minsta nej från oss, tar ingen plats utan är en tyst vålnad osv).

Det är en stor sorg i att se ett barn brytas ner och bli som en "marionett" utan att BUP eller Soc vill/kan agera. Ibland undrar jag om det inte hade varit lättare för oss (även om det inte hade hjälpt pyret) att inte ha sett detta. Vi kunde då kanske ha lurat oss själva att "allt blir så bra"?!?

Hm, nej nu kom jag allt ur spår.... hur kom vi över sorgen var det ju....

När det var mest akut fick vi som familj (våra döttrar var då 19 och 21 år och hade engagerat sig lika djupt som vi) träffa en mycket kompetent psykolog. Vi fick lufta vår oro, och som familj prata igenom allt. Var bra att se det hela från olika håll men gjorde väll inte att det lättade kanske.

Bästa hjälpen var dock vår fantastiska BUP assistent som kopplades in när pyret visade destruktiva beteenden vid flytten. Vår assistent har en fantastisk magkänsla och vi fick gå till henne så ofta som behövdes (och får fortfarande).

Att lägga sin kraft på något annat tyckte jag också hjälpte. Jag gjorde t ex X-jobb på ett stort företag och att träffa människor "utifrån" och att då tvingas förstå företagets rutiner och policy gjorde att jag inte hade tid at "tänka och oroa mig" vilket var skönt ibland. Jag vet att det är att fly, men ibland blir man så trött på omgärdas av sin sorg på hemmaplan (eller andra platser förknippade med pyret).

Som inbiten "scrappare" har jag även gjort minnesalbum (ett litet avskalat till pyret) och ett par större till oss.
 
Tessa66
Vårt bonusbrn riskerar att behöva flytta efter 5-6 års LVU och flytt hit o dit. Var precis osmert knyte väldigt självförsörjande som 2åring och vi har jobabt hårt. Det tog 7 månader att LÄRA liten att man får vara edsen när man slår sig...man får gråta och man har rätt till tröst när man är ledsen. Känslor..vad var det???? Nu tror jag att vår Liten riskerar en liknande destruktiv utveckling vid en ev flytt som ert pyre.

Med "facit" i hand- tror ni att ni kunde ha gjort ngt för att förhindra att det blev så?? :?
För vår del känner jag att ett kontaktpesonsuppdrag skulle kunna bli en väldigt utdragen sorgeprocess...frågan är vad som är bäst för barnet? På nåt sätt vill man ju veta vad som sker och man vill vara kvar för barnets skull....men orkar mandet hur mkt som helst? Att se hur illa det går???? Undrar om man kan göra ngt då..men då ärväl det försent att hjälpa barnet?? :cry:
 
Gör mitt bästa
Åh, vad jag känner med dig (och er andra som kämpar)!

Det ÄR en utragen sorgeprocess, iaf för oss. Vi har mer och mer börjat fråga oss själva hur mycket vi orkar. Och hjälper det verkligen pyret?!?

BUP och Psykologen (m specialitet Anknytning) hävdar alla att vi måste finnas kvar för att pyret inte ska tro att det är han det är fel på eftersom "alla" lämnar honom. De hävdar också att lite tid är bättre än inget. Vi fick också rådet av BUP-assistenten att vara tydliga med för pyret att "VI inte ville att han skulle flytta, men pappa bestämmer".

Är inte säker på att "facit" riktigt finns framme än... men vi har också ställt oss samma fråga.
Vi var nog lite för naiva när det gällde pappan. Vi har haft en väldigt bra relation till mamman och önskade samma sak när pappan kom in i bilden, via en skicklig advokat. Det fanns väldigt mycket ilska och hat från pappa gentemot oss (även från hans föräldrar som alltid var med). När pappan sedan oväntat kom själv en gång och plötsligt pratade med oss (hade knappt sagt hej innan) så hoppades vi så innerligt att det äntligen skulle kunna gå att samarbeta. Pappan visade sig vara mycket manipulativ och lurade oss totalt. Av en "händelse" skedde detta strax innan en dam från familjerätten ringde hem till oss och hade lite frågor.
Men å andra sidan har pappan lyckats lura flera socialsekreterare. Socialsekreteraren som utredde pappan, sa i efterhand flertal gånger att hon "kunde ha gjort ett misstag". PUB-psykologen tyckte i början att pappan var "väldigt bra" och kunde inte riktigt förstå allas oro. Hon verkar dock ha ändrat inställning, även om det inte hjälper.

Soc hävdar hela tiden att man inget kan göra! Vi berättar ju kontinuerligt om hur pyret mår och vad som sker. Våra socialsekreterare är väldigt bra men lite "fega". Pappan har ett stort behov av makt och jag skulle önska att soc-sekreterarna vore lite tuffare.

Nu var vårt pyre en SOL. Eftersom erat är LVU, kan inte soc göra något då?! Vad säger BUP? Är de med i bilden?

Det finns en paragraf (6 kap. 15 § 3 st FB) som säger att Barn och unga har rätt till umgänge med för dem viktiga personer. Om vårdnadshavaren motsätter sig ett sådant umgänge kan socialnämnden väcka talan i domstol.
 
Svårt fall enligt soc. mamma är svår att förstå sig på, kan manipuera. Just nu väldigt positiv och ska "styla" in sig bland soc och fam.hem,....är så trevlig...men lägger käppar i hjulet på alla andra sätt. Biofar är lättare (tror vi) att förstå sig på. Det är biommor som driver hårdast. De är separerade. Människor i mammans omgivning lovordar kvinnan, hon tar hand om sina två andra barn. MEN hon höll på att misshandla sin bebis till döds och har dömts för det. Detta var för över 5 år sedan. Bios har sedan dess enbart haft övervakade umgängen,i något minskande grad. Nu säger soc att om biomor missbrukat eller varit psykiskt sjuk så hade man aldrig ifrågasatt att VÖF var aktuell, men nu...tja, kanske är hon lämpad att ta hand om sitt barn...efter 5 år och efter så grovt brott. Och biosarna kan inte bemöta barnet på så vis som barnet behöver...emn det ser ju inte soc riktigt- för de lever inte med barnet och kan inte se signalerna....

Så soc vill väl egentligen att LVU ska kvarst, men de är inte helt säkra, och nu är det hemtagningbegäran och de är osära på hur utgången blir. Ja, jag blir iaf inte klok på sånt här...

kanske är det bra för barnet att var kvar, täkte till då TESSA66 skrev om det med att barnet inte ska tro att det är fel på det.... tack också för tipset om det med umgänge. Vi kämpar på. Har stöd i omgivningen och i förskolan. Barnet verkar iaf nu lyckligt ovetande om vad som tänks och tycks. Liten är lika go och gla som vanligt. =)
 
Hej!

Vi har varit med om nästan exakt likadan situation som ni. Vi hade samarbetssvårigheter, krävde FÖR mycket stöd :bounce: och var allmänt olämpliga efter 2 års uppdrag. Nu väntar vi på att vår placering ska flytta, men vi vet inte när. Vi vet inte om vi ska säga upp eller vänta på att soc hittar ett nytt "bättre" fam.hem......Vi blir utnyttjade fast vi ställt upp på alla sätt för vår placering.....Slits mellan vad vi BORDE göra och vad som är bäst för vår placering....om ni förstår.... :bounce: ´SUCK!!
 
Visserligen en gammal tråd, men nog så aktuell och viktig för många av oss:)
Har en bekant som just blivit meddelad att dens placering ska hem efter tre år (4åring) känns sorgligt då denne är så anknuten till familjehemmet. Får mig att börja och tänka på hur kommer det Att bli för oss och våran placering....

Vi funderar mycket på hur det blir i framtiden med vår plac. Vet i get annat än oss, var så liten när denne kom, dålig kontakt med bios...
Föräldrarna vill begära hem så småningom.
Visst ska vi jobba hem, men när barnets trygghet och tillit finns här kan det bli förödande för ett barn och det är inte barnets bästa! Vissa barn klarar det i samma sits men den jär undrar jag?
Soc vill att barnet ska bo kvar men föräldrarätten är starkare än bbic!
Hur orkar man då?
Undrar om man dka skita i det här och gå vidare?
Vara som vanliga människor med 8-4 jobb, semester, sovnätter, frihet att höra vadsomhelst.....
Ja kanske, men vi trivs ju med bonusbarn, trivs otroligt med att ge ge ge och få lite tillbaks.
Men hemflytt när man inte ser att det blir bra känslomässigt gör barnet, hua!
Vi blir svikare, ofrivilligt! Då är det tungt....
Hur orkar man som familjehem då?
Carina
 
Ja, hur orkar man om det man tror är katastrofalt för ett barn sker ... Undrar jag med. På ovanvåningen ligger den snart 8 åriga lilla person lyckligt ovetandes att hennes biologiska föräldrar ännu en gång lämnat in en hemtagningsbegäran ... För vad jag tror är 8 gången på 7.5 år.... För att skydda mig själv tänker jag att OM det hemska sker- att liten flyttas- ja, då får vi en vardag utan ett barn med funktionshinder i huset som kräver så mkt , o slipper hela osäkerheten ... Men jag tror - o hoppas att jag slipper uppleva / få reda på hur man går vidare. Jag hoppas innerligt att liten får fortsätta sova på ovanvåningen - nöjd o tillfreds o trygg hela barndomen till liten är mogen att flytta till eget hem
 
Ja vad ska man säga, på något konstigt sätt så överlevde vi ändå.
Det var tufft i många många månader och jag grät så fort någon nämnde dennes namn.
nu 2 år senare känns allt ok, andra barn har kommit o gått i våra liv.
Kan prata med glädje om den lilla, utan att bli ledsen.
Men blir så ledsen när jag hör att vår :angel: inte har det bra. Det är däremot jobbigt.
men jag har insett att jag kan inget göra, får hoppas att skolan och grannar anmäler.

I bland blir jag arg på mig själv för att jag vill fortsätta med detta, för visst vore det enklare att bara jobba på ett vanligt jobb och kanske tjäna lite pengar igen och kanske få en hyffsad pension.. men men dum är man ju..
 
Men om den lille inte har de bra ,,,kan den inte komma igen ?? träffar du den inte alls ? kan man inte få fortsätta som lite kontaktfamij i början ? Nästan alltid hör man att kontakts bryts helt.Det tycker jag är konstigt. men förstår att de blir komplicerat i praktiken.
 
Vi hade gärna varit kontaktfamilj åt barnet och jag tror familjen hade behövt det.
men bio ville inte....Bio ville att barnet skulle glömma oss.
De kom inte ens hit och hämtade sakerna.
 
Vår tös blev hämtad i skolan för snart ett år sedan.
Hon hade då bott hos oss
i över 12 år..tolv år .. Hon var våran tjej våra barn storasyster o lillasyster. Jag fick in i total sorg i 4 dagar skrek jag högt av sorg. Det var som om jag skulle dö. För barnen var det total katastrof våra små gråter fortfarande efter henne. Våran son som föddes samma år som hon kom till oss orkar inte prat om henne.Han sörjer..
Vi har varandra iallafall våran tös har ingen som förstår hennes behov- det är totalt gränslöst, hon behöver ramar, hjälp för att orka sina många sjukhusbesök.. Jag kan trösta mig med att jag vet att vi gjorde ett skitbra jobb. Soc har varit väldigt nöjda- ett kanon familjehem..
Men vad hjälper dig förlusten har varit total.. Jag o min man har tidigare förlorat ett bio-barn
14 år sedan o sorgen är nästan lika.. Men här vet man att barnet i längden inte har det bra:(
Men nu är vi redo för ny placering alla utom våran 12 åring men jag tror att det ger sig:))
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp