Hur mycket får ett litet barn "backa" vid inskolning?

[Tessa66]

Vårt lilla pyre på 2 år kom till oss för 15 månader sedan. När han kom hade han börjat gå in i sig själv och blivit självförsörjande. Han visade aldrig att han var trött, hungrig eller om han slog sig.
Han kan se ut och bete sig som vilken annan liten kille men är ändå väldigt skör, vilket inte biopappan och hans föräldrar ser och förstår.

Nu ska lillkillen flytta till biopappan om två veckor så de senaste 2,5 månaderna har gått åt till inskolningen (ett dygnet runt jobb, helt klart).
Och nu undrar jag hur mycket kan man räkna med att ett litet barn backar innan man tar det lite lugnare?

Pyret har visat så mycket ångest och det skär i hjärtat att se den så vanligtvis supercharmiga och glada lilla killen omvandlas till detta oroliga lilla barn; Att lägga honom för att sova, kan ta upp till 3,5 tim - varje gång. Det är ångest, gråt, panik för att somna, måste gungas, hårt hållen i famnen, vi måste sjunga hela tiden för att han ska komma till ro, vaknar med panikskrik eller ångestskrik när han precis har somnat in osv...

Att gå upp och lägga sig har tidigare varit roligt (gå/krypa själv i trappan, vinka, titta genom trappstegen, slängpussar osv) men är nu ångest med sparkande, böjd rygg, skrik, vrider sig osv.

Slutar äta själv, får inte matas utan vill gegga med maten innan han äter med fingrarna.

Dunkar huvudet i golvet om jag svarar i telefonen eller inte ser honom samtidigt som han ser på mig.

Får antingen panik när jag ska sätta honom i bilen och skriker, vrider sig eller håller hårt, hårt fast runt halsen på mig och försöker själv stänga bildörren.

Är våldsam när det kommer till blöjbyten och skriker och sparkar helt hysteriskt.

Ett tag slutade han komma till oss för tröst, men det har vi fått bort genom att vara jättenoga med att trösta vare sig det gjorde ont eller ej.

Han bet oss också ett tag när han skulle gosa (gjorde också det när han kom 10 månader gammal) men även det har vi lyckas arbeta bort.

Varje vecka har vi gemensamt lyckats "laga" vårt lilla pyre och efter helgens övernattning så börjar vi om igen... Förra veckan räckte inte dagarna till längre innan det var dags för helgen.

Pappan är ointresserad, och upprepar BUPs ord att "man får ju räkna med att han ska backa", och det vet jag ju att man får men jag hade ju önskat att pappan kunde se lite mer och bry sig om sin lille sons ångest.

Vår BUP assistent är suverän och ger oss hela tiden mycket bra råd för att kunna laga, men det känns lite som om pappans BUP psykolog är lite mer kallsinnig och tycker att det hela är ok.

Fast detta kanske är helt normalt och vanligt? Vår förre pojk var ju nästan vuxen då han flyttade hem efter 6 år så vi känner oss lite osäkra.

 

[Gör mitt bästa...]

Åh, hjälp-det skär i dig när du ser ert pyre mår dåligt och det skär t o m i mig då jag läser om detta barn, som blivit offer för vuxnas tillkortakommanden och brister.

Javisst är det "naturligt" och ok att barn för en tid backar i sin utveckling men det verkar absolut INTE OK att barnet reagerar så starkt då de vuxna som barnet ska knyta an till inte förstår, ser och bemöter barnet på ett sätt så att det får det stöd det behöver.

Jag förmodar att du pratat med soc-ansvariga ang reaktionerna??? men vet ju också att det inte alltid hjälper. :littlesad . Barnet visar tydliga tecken på att må dåligt och det är inte ok. kan ni ta kontakt med någon annan specialist som kan göra en bedömning?? När är det dags att själva flytten till biopappa ska äga rum? Kan de planerna ändras? Kan det vara fortsatt placering?

Barnet ska inte behöva ha det så jobbigt!!! Och ni borde få bättre hjälp och stöttning i den här eländiga situationen!!

Sänder lite styrka. Nej, mycket styrka, för det behöver ni nog en del just nu....

 

[Gör mitt bästa...]

Glömde skriva att det skär extra mycket i mig då jag läser att de sätt som ert pyre reagerat på , både innan placering och nu- är desamma som vår Liten betedde sig vid sin inflytt till oss och det har tagit - och finns till viss kvar -så enormt lång tid och energi. Så kämpa, så mycket som ni mäktar med, för detta barn. Vi är barnens ambassader. Om vi inte reagerar och agerar-vem gör då det?! Inte alltid soc förstår eller vet...
Jag trodde vår soc.tant hade pejlig på hur barnet reagerade men det hade hon "ingen aning om, att det var på det viset efter umgängena...."

Lite extra styrka kommer här...

 

[Tessa66]

Tack för den skickade styrkan!

Pyret ska flytta om bara två veckor och jag oroar mig så otroligt mycket...
Han har inte visat något alls under umgängena hos sin far utan sparar det tills han kommer hem till oss (bra iof men vad händer sen?!?).

Vi har pratat med soc och vår BUP assistent flera gånger i veckan, och jovisst de förstår och håller med samt känner också oro över pappans tillkortakommanden men vågar inget göra för att pappan har fått enskild vårdnad i tingsrätten.

Tanken var när lillkillen kom att det skulle vara en uppväxtplacering som sedan ändrades då biopappan kom med in i bilden via tingsrätten. Soc gjorde en bedömning (efter sett dem ihop tre gånger) att föräldraförmåga fanns. Denna soc-assistent erkänner senare att hon nog har gjort fel men nu var det försent...

Det känns bara som om man hela tiden kämpar själv och jag skulle önska att soc kunde våga stå upp ibland!!!

 

[Deanna]

Aj, aj, aj. Jag orkade faktiskt bara skumma ditt inlägg...

Ett litet halmstrå: soc har väl numera rätt att följa upp barnen efter hemflytt, även utan föräldrarnas samtycke till det? Tror åtminstone att det var med i den stora Barnutredningen som kom i våras. Den har kanske inte blivit lag än, men prata med din ångerfulla soctant om hur hon har tänkt sig att följa upp pojken.

Även om det känns osannolikt nu, så KAN det ju gå bra, när pappan väl tvingas möta barnets reaktioner själv - även om det kan ta tid innan reaktionerna kommer i det nya hemmet. Någonstans är det nog svårt för bioföräldrar att ta det fulla ansvaret innan de verkligen sitter i det.

Om du då åtminstone vet att soc kommer att följa dem en tid, och ha möjlighet att reagera om det behövs, så kanske det kan bli en aning lättare att släppa taget?

Ja, visst är vi barnens ambassadörer, och samtidigt - jag vet att jag är skitkrass nu - så har vi inte beslutanderätt, utan måste vid någon punkt se till att vi själva överlever. Och enda sättet att överleva en separation är ju att acceptera och släppa. Hitta någon liten tillit till att föräldrarna kan ta sitt ansvar, och att barnen kommer att kunna ta det den dag de blir vuxna.

Lättare sagt än gjort och jag har inte varit med om det (än), så detta säger jag med all ödmjukhet! Din grundfråga, om det är normalt, har jag ingen aning om. Ville bara tipsa om att kolla upp det där med soc möjligheter att följa upp.