Hur viktigt är en diagnos?

[Lollipop]

Vi har en placering där vi brottats med olika sorters problem. Vi har väl varit undrande och tyckt att beteendet i mångt och mycket liknar det som man kan möta hos barn med Asperger-problematik.

Vi har inte så mycket erfarenhet kring hur barn från ett dysfunktionellt hem formas och soc. har mer tyckt att beteendet beror på uppväxtmiljön. Med det har vi låtit oss nöja med tanke på att de har så mycket mer erfarenhet än vad vi har. Men vi har våra funderingar i alla fall...

Nu känner jag att det nog vore bra med en utredning. Visar det att allt är okej så kan vi gå vidare med det och om det däremot visar på något funktionshinder så skulle vi få en hel del klarhet kring beteendet. Barnet är dessutom ganska lik sin ena förälder vilket också kan skapa förståelse till varför saker är som de är. Barnet själv känner att det inte riktigt hänger med andra vilket ger den en viss osäkerhet.

Jag tror att det är bättre att själv veta så att man själv blir medveten och kan "ta hand" om sitt handikapp. Vid ett eventuellt handikapp är man ju också berättigad till hjälp som man annars kan få stå utan. Soc. menar att diagnos inte gör att barnet klarar sig annorlunda utan att den behöver hjälp och vägledning på samma sätt som den får genom oss.

Problemet är att barnet följer våra "regler" så länge vi finns i närheten. Det gör det inte av sig själv eller för sin egen skull. Det kan gälla att t ex borsta sina tänder (kan gå hur länge som helst utan). Barnet vill t ex ha bra betyg (G) och vet vad som krävs för att klara det, men har inte förmågan att se konsekvenserna när den inte lämnat uppgifter i tid. Nu tänker ni säkert att detta kan stämma på många, men då måste man se hur olyckligt barnet blir när "sanningen eller konsekvensen" kommer ikapp. Detta är inte vad h*n vill men den har inte förmågan att sätta ihop handling och konsekvens. Ni förstår vilket obegripligt liv barnet får då h*n inte kan få ihop helheten.

Nå till saken igen, kan en diagnos vara till hjälp eller kan det stjälpa?

Vad har ni för erfarenheter?

 

[lillan]

Hej!

Vad jag förstår så är den första frågan man ska fråga sig är för vems skull man gör utredningen. Är det för barnets skull för att kunna ge rätt stöd i exv skolsituation så hjälper det ju definitivt barnet och alla i dess närhet. Har nära vänner med ett barn som fick sin Aspergers diagnos först vid 18 års ålder! H*n fick hjälp först på gymnasiet eftersom de tester som först gjordes när h*n var yngre, gjordes med fokus för ADHD och det passade h*n inte in i och svårigheterna fortsatte....i ca 10 år till!! Ofattbart vad de föräldrarna fick slita i motvind medan barnet fick allt sämre självkänsla. Idag fungerar vardagen bra med stöd på olika sätt.

Jag menar att det definitivt hjälper barnet om det har Aspergers för då behövs stöd även efter att skoltiden är slut, med boende, arbete mm mm och då räcker ni/föräldrarna inte alltid till, hur gärna ni än vill eller försöker.

De blir myndiga som alla andra och kan de inte ta hand om pengar,hygien, sitt boende mm eller gör andra tokiga val så har man som vuxen inget mandat att vare sig att kunna göra något för att hindra eller kunna stötta på rätt sätt.

Lycka till!

 

[EJE]

Jag tror stenhårt på diagnos!Att man som förälder VET barnets begränsningar/svårigheter räcker inte.....barnet behöver rätt bemötande överallt och hela livet......och för det krävs en diagnos!

Det är så mycket mer som ska fungera än att barnet har det gott hemma....Rätt skolgång (det är viktigt att DET blir rätt),det här med kompisrelationer(barn med handikapp klarar inte "vanliga" kompisrelationer),avlastning(det behöver man som förälder för att orka och dessutom blir ju det ett första kliv ut i världen på "egen" hand för barnet) och så småningom ska ju vuxenlivet falla på plats(rätt boende och arbete).Och dessutom behöver barnet själv få veta vad svårigheterna beror på!!!!!För svårigheterna finns ju även om man inte har papper på dom............

En diagnos tycker jag stärker istället för stjälper!

När du beskriver ert barn kan det vara vilket som helst av våra 3 placerade barn du pratar om......Jag känner igen allt!Vi har haft 6 mycket tuffa år...med trevande efter rätt bemötande....och vi har vandrat mellan hopp och förtvivlan.....och ett flertal utredningar!!!!Nu har alla tre fått diagnoser och nu verkar alla tre barnen äntligen vara på rätt plats i livet och vi ser fram emot framtiden med ett helt annat lugn!

Nu vet också jag att barn som haft det svårt kan ha ett liknande beteende.....men vad som är vad kan ju en bra utredning visa.....och är allt så svårt på grund av den första tiden i livet så behövs ju ett helt annat förhållningssätt/bemötande!!!!
Lycka till!!!!

 

[mat-tilda]

Nu vet jag inte vilken ålder ert barn har, men verkar vara en högstadiekille. Har han varit hos er några år borde han har kommit en bit längre om han har förmåga till det. Diagnos eller inte så är det som du säger samma pojke som före diagnosen med samma behov som måste tillgodoses oavsett vilken bokstavskombination han har. Har han en diagnos inom autismspektrat har han rätt till LSS-insatser och det lär han inte få utan en utredning. Hans problem kan ju vara både av beteendestörning pga. sin uppväxt och av diagnostiska orsaker.
Vi utredde vår nu 15-årige pojke inför skolstarten. Hans storebror, nu 18 år, har diagnosen autism med lindrig utvecklingsstörning och det fanns mycket likheter hos den yngre. Svårt att veta vilket som var vad. Tog han bara efter storebror eller hade han en diagnos? Utredningen visade på att han har Aspergers syndrom. Diagnosen finns inskriven i journalen, men vi har inte behövt använda oss av den ännu. Han går nu i 9:an och är godkänd i alla ämnen. Detta tack vare en liten skola med små klasser och lärare som sett hans behov och kunnat bemöta honom på rätt sätt. Kanske kommer han att behöva diagnosen längre fram i gymnasiet, men då får han väl utredas igen för diagnoser är färskvara med olika bokstavskombinationer och säger egentligen inget om vilka funktionshinder och behov barnet/ungdomen har. Jag har fyra pojkar med diagnoser inom autismspektrat och de är mycket olika varandra och de har alldeles egna behov. Det går inte att behandla dom lika.
Diagnoser har hjälpt mig att ha mer tålamod med barnen. Tänker ofta på att de inte har förmåga att uppföra sig bättre än de gör. Dels behöver de gå tillbaka i sina utvecklingsstadier och "göra om" de perioder de inte kommit igenom på ett bra sätt samtidigt som ska lära sig de regler och normer vi i familjehemmet har. Ofta kommer de från en förvirrad, förljugen värld där de inte haft lätt att se sammanhang.
Min 18-åring identifierar sig inte, trots sin diagnos och att han gått i särskola och nu i yrkesinriktat särgymnasium som en kille med funktionshinder. Han har aldrig tvivlat på att han inte duger som han är. Först nu när han börjat att ha mer praktik ute i samhället har han börjat fundera på hur framtiden ska se ut för honom. Tror att det beror på att vi aldrig fokuserat på det han inte klarar utan sett på det som han trots allt klarar. Han har både självkänsla och självförtroende, ibland kanske lite för mycket. Han var ett mycket försummat barn när han kom till oss som fyraåring, utan språk, utan levande blick och han var helt innesluten i sig själv. Han gick runt i cirklar och hade ett speciellt läte för sig och han hade ögonen öppna men bara ögonvitorna syntes. Nu har han ett rikt språk och han är en riktig tänkare med stor empati.

 

[Mina Goa Barn]

Aspbergers, viktigt med diagnos eller inte?

Hej!
Våra barn är det bästa vi har, hurdana bekymmer dem än månne ha, vi älskar dem ju i alla fall.
En rätt ställd diagnos är för barnets skull viktig pga bla LSS, en lag vi har rätt att tillämpa. En diagnos kan ge skolpersonal och föräldrar "verktyg" för hur vi på det bästa sätt ska bemöta barnet för att barnet ska få ett så bra liv som det bara går att få trots diagnos.
För en förälder kan en diagnos vara en god hjälp för tex sök av vårdbidrag. För en fosterförälder för att kanske kunna höjja upp arvodet eller få annan praktisk hjälp.
Jag kan ju sen reagera på vissa åsikter som andra skriver, precis som någon säkerligen reagerar på mina.
Men vissa saker är säkra, och där är det inte jag som har fastställt, utan det är våra läkare och vetenskapsmän.
Att är du konstaterad diagnosen Aspbergers på ett korrekt och riktigt utförligt sätt, den diagnosen kan inte förändras till något annat pga tex att barnet blir äldre och får en tryggare miljö.
Däremot så om barnet har Aspbergers och det inte har tillsatts några insatser så försvårar det för barnets mognad och utveckling.
Har dessutom barnet Aspbergers och växer upp i en otrygg miljö tillkommer svårigheter parallellt med diagnosen. Men diagnosen i sig kan inte förändras från ex. Aspbergers till någon annan "bokstavssjukdom".
Nu tror jag nog inte att Aspbergers hör till någon "bokstavssjukdom", den ligger inom autismspektrat.
Sen finns det dem barnen som får dubbla diagnoser dessutom, tex Aspbergers och ADHD....
Sen finns det en mängd barn som inte uppfyller kriterierna för Aspbergers, men barnen kan ha vissa drag av Aspbergers, det är där VÄLDIGT många av våra barn kommer hamna, en gråzon för allt vad som kallas stöd inom speciellt skolväsendet, men senare också i arbetslivet.
För att dessutom uppfylla kraven för att få komma till särskola måste barnet uppfylla kriterierna till en viss gräns av förståndshandikapp. Där kan exempelvis inte min son hamna, därför att hans profil är så ojämn, han är mycket klok, smart, begåvad och intelligent på ett par områden, medan han på andra områden faller långt långt ner under medellinjen. Detta diagram räknas det sen ut ett medelsnitt på, hamnar då barnet över, om det så bara är något streck över medel så uppfyller inte barnet kraven för att räknas som särskolebarn. Det är där vi är just nu med min son. Dessa rätt så omfattande utredningar som görs av barnpsykolog ca 1 gång/år på barnhabilitering är rätt så dryga, min son har hittills accepterat utredningarna. men att vara en heltidsarbetande mamma samtidigt, det är verkligen inte lätt! I så fall ska man ha en mycket förstående chef och förstående kollegor.
Den sista psykologen, (det är en väldig omsättning av psykologerna också i vårt landsting), i alla fall, den sista psykologen som gjorde den senaste utredningen, där anser den psykologen att det finns misstankar om Aspbergers, därför remitterade hon oss vidare till NP-Centrum, det är MEGAkö tid, men till slut så har vi efter 1 års väntetid fått tid dit till i januari.
Hur omfattande deras utredning är vet jag ju inte i dagsläget.
Så vad jag vill säga med det så beror det också på vilken psykolog det är som gör utredningen. Ungefär som att det finns tillmötesgående socialtjänsthandläggare och det finns dem som inte går familjehemmen tillmötes ett dugg....
I vår kommun har tex kommunpolitikerna bestämt sig för att dem resurser som skolan ska stå för dem resurserna ska enbart gå till elever med fysiska handikapp.
Så lätt politikerna gör det för sig! Tycker ni inte det? Är det inte en mycket cynisk framtid vi går till mötes?
Jag blir uppriktigt sagt djävligt förbannad![
Jag minns att jag redan vid den första utredningen frågade om min son inte hade någon form av autism, men det fastslog den psykologen att det hade han inte! Ska säga att vi hittills har gjort 4 sådana årliga utredningar, han är 8 år gammal....

 

[hiahia]

Jag tror och har erfarenheter från flera fall där vänners barn fått diagnos i sena tonåren och alla dom tonåringarna har sagt. FAN att jag inte visste det tidigare. Jag som hela tiden inte fattat varför jag inte funkar helt.
En flicka fick sin diagnos som 10åring och hon grät floder den dagen hon fick sin diagnos, flickans mamma skulle trösta henne för hon trodde att dottern var ledsen över själva diagnosen. Flickan sa nej mamma jag gråter för att jag är glad,nu förstår jag varför jag har det lite svårare än dom andra. Nu kommer jag att få hjälp så jag kan leva. det är samma sak som med Nicklas som knappt hörde när han fick sin hörapparat fattade han vad fröken sa och vet du mamma. han slutade vara så arg när han hörde.

Så mitt råd till alla med misstänkta diagnoser.
Gör en utredning. Ingen skulle låta sina barn gå igenom skolan halvblinda eller döva. man skulle sett till att dom fick glasögon och hörapparater.
Diagnos barn har samma rätt att få sina hjälpmedel

 

[ålandbo]

O kan ni fatta att vår plac hade diagnos ADHD när hon kom till oss hösten -99
vi fick inget veta ett himla hysh hysh
de var rädda att vi inte skulle ta emot om vi fått veta - anar vi

fick veta flera år senare av misstag då vi begärde att utredning skulle göras ,o ännu en NY soc tant sa att -Men det gjordes ju då o då......
Ni skulle sett minen på "den gamla" tanten

Vad vårt - hela familjens - liv varit lättare omvi vetat från början
och framför allt flickans som hade kunnat få mycket mer hjälp från start

 

[ålandbo]

Har många gånger haft lust att ANMÄLA dem för det(se förra inlägget)
men låtit bli pga sämjan
vi vill faktiskt ha fler uppdrag, men känner att vi inte vill ha från just den kommunen O kommunerna pratar ju med varann o det e ganska litet här.

 

[Lollipop]

Tack alla som besvarat mitt inlägg. Det var intressant att läsa. Vårt barn har inget som tyder på någon bokstavskombination utan mer lik Asperger. Det är en fin människa, hjälpsam, rar och trevlig. Problemen är mer dolda för folk utanför familjen.
Jag kan ge några exempel:
Svårt att "läsa mellan raderna". Klarar av det konkreta.
Svårt att läsa av kroppsspråk (suckar, tryckt stämning...).
Har inte förmåga att se konsekvenser av sitt handlande.
Svårt att reflektera kring sitt tänkande. Nästan omöjligt att förklara varför h*n gör som h*n gör. Finner inte tanke eller ord.
Svårt att stå emot sina impulser. (problem att hålla i sina egna pengar + stjäl från oss)
Kräver ofta omedelbar behovstillfredsställelse.
Spelar roller i olika miljöer och sammanhang. Har lärt sig bete sig olika i olika miljöer/situationer.
Har bara vänner som har Asperger-Autism.
Vid familjehemsträffar har h*n sökt sig till barn med Autism/lätt utvecklingsstörning.
H*n ser inte att dessa är annorlunda. Med detta vill jag inte att ni ska lägga en negativ värdering i mina ord!!! H*n har svårt att orientera sig bland folk och detta kan då få konsekvenser då det aldrig ringer varningssignaler kring människor eller situationer (barnet har varit utsatt och sätter sig ofta i farliga situationer) och då menar jag inte att det skulle vara dessa A-A barn som skulle utsätta vårt barn för något!! Det är själva avsaknaden av att se att något inte stämmer som är kruxet.

Detta är en del. Men som ni förstår så är problemet med att inte kunna förklara sitt handlande eller ha ord eller tillgång till sitt tänkande det största problemet. Det händer en massa planlösa saker och vi vet inte om det kan vara orsakade av ångest, depression, Asperger eller något annat. Barnet har inte ord för ångest (vet inte vad det är för något) och visar väldigt sällan besvikelse eller sorg eller ilska där det borde vara naturligt att ha sådana känslor. Givetvis förstår vi att mycket av detta kommer av den barndomsmiljö h*n levt i, men vi har inte förmågan att se vad som är vad. En människa är ju så komplex och vi har inte kunskapen att se vad som är vad. Att bara göra saker utan att se konsekvenser, att inte ha någon självinsikt, gör att livet kommer att bli svårt för barnet och vi undrar om vi egentligen har förmågan att hjälpa det. Vår oro är stor...

Förresten, barnet har gått på BUP men de avslutade mötena p g a att h*n inget sa! :roll:
Så här står vi nu. Soc tycker inte att det skulle behövas någon utredning för h*n kommer inte att vara något annat än den h*n är. Alltså densamma med eller utan diagnos.

 

[Mina Goa Barn]

Jag lider med er och ert barn! Vet inte riktigt vad jag ska råda er till, men jag tycker det är underligt att BUP avslutar utredningen på ett sånt vis!
Vi har aldrig varit i närheten av BUP ens, knappt så jag vet vad det faktiskt är. Vi har från början gått igenom BVC, Dagis, barnhälsovården, barn och ungdomsmottagningen och därifrån blivit remitterade till NP-Centrum på lasarettet.
Vi har fått vänta jättelänge på tiden till NP, men ska faktiskt dit första gången nu på torsdag, det ska bli skönt att äntligen få komma igång med den här stora utredningen. (om den nu är stor).
På barn och ungdomsmottagningen har vi genomgått så otroligt många utredningar av olika slag så jag kan nog inte ens namnge dem alla längre.
Även på barnhälsovården var det mycket utredningar....
Jag fick tjata mig till hjälp, fick aldrig gehör på sonens första BVC, var först när vi flyttade och bytte BVC som det hände något, med hjälp av sonens helt underbara dagis och dagispersonal. (Dem kommer för alltid finnas kvar i mitt hjärta),
Så för din skull och för ert barns skull Lollipop, så önskar jag innerligt att ni ska få mer hjälp. Helt otroligt hur en del personer i olika yrkesställningar "missbrukar" sin position med hjälp av makt att kunna sätta upp barriärer framför sig.
Önskar dig ett fortsatt stort lycka till! :wink:

Tack alla som besvarat mitt inlägg. Det var intressant att läsa. Vårt barn har inget som tyder på någon bokstavskombination utan mer lik Asperger. Det är en fin människa, hjälpsam, rar och trevlig. Problemen är mer dolda för folk utanför familjen.
Jag kan ge några exempel:
Svårt att "läsa mellan raderna". Klarar av det konkreta.
Svårt att läsa av kroppsspråk (suckar, tryckt stämning...).
Har inte förmåga att se konsekvenser av sitt handlande.
Svårt att reflektera kring sitt tänkande. Nästan omöjligt att förklara varför h*n gör som h*n gör. Finner inte tanke eller ord.
Svårt att stå emot sina impulser. (problem att hålla i sina egna pengar + stjäl från oss)
Kräver ofta omedelbar behovstillfredsställelse.
Spelar roller i olika miljöer och sammanhang. Har lärt sig bete sig olika i olika miljöer/situationer.
Har bara vänner som har Asperger-Autism.
Vid familjehemsträffar har h*n sökt sig till barn med Autism/lätt utvecklingsstörning.
H*n ser inte att dessa är annorlunda. Med detta vill jag inte att ni ska lägga en negativ värdering i mina ord!!! H*n har svårt att orientera sig bland folk och detta kan då få konsekvenser då det aldrig ringer varningssignaler kring människor eller situationer (barnet har varit utsatt och sätter sig ofta i farliga situationer) och då menar jag inte att det skulle vara dessa A-A barn som skulle utsätta vårt barn för något!! Det är själva avsaknaden av att se att något inte stämmer som är kruxet.

Detta är en del. Men som ni förstår så är problemet med att inte kunna förklara sitt handlande eller ha ord eller tillgång till sitt tänkande det största problemet. Det händer en massa planlösa saker och vi vet inte om det kan vara orsakade av ångest, depression, Asperger eller något annat. Barnet har inte ord för ångest (vet inte vad det är för något) och visar väldigt sällan besvikelse eller sorg eller ilska där det borde vara naturligt att ha sådana känslor. Givetvis förstår vi att mycket av detta kommer av den barndomsmiljö h*n levt i, men vi har inte förmågan att se vad som är vad. En människa är ju så komplex och vi har inte kunskapen att se vad som är vad. Att bara göra saker utan att se konsekvenser, att inte ha någon självinsikt, gör att livet kommer att bli svårt för barnet och vi undrar om vi egentligen har förmågan att hjälpa det. Vår oro är stor...

Förresten, barnet har gått på BUP men de avslutade mötena p g a att h*n inget sa! :roll:
Så här står vi nu. Soc tycker inte att det skulle behövas någon utredning för h*n kommer inte att vara något annat än den h*n är. Alltså densamma med eller utan diagnos.

 

[EJE]

Det jag tycker har varit svårast det är att man fått "bråka" fram en utredning!
Soc höll med om att det fanns en problematik och tyckte Bup kunde utreda.....Bup skickade oss vidare till skolpsykolog som hade en enorm kö.....men utvecklingsstörning blev det först.....och sen var det dax att kämpa för nästa utredning....Bup hänvisar till hab som skickar tillbaka till Bup som inte vill....och stort skkrik på hjälp hos soc leder till att en alldeles ny psykolog på hab äntligen utreder....6 år efter inflytt får vi nästa diagnos.....som vi längtat efter pga av alla svårigheter den ställer till....ADHD och så kommer medicin som en räddande ängel!Lätt som en plätt....och nu är vägen öppnad för nästa barn som har samma svårigheter!
Att vara familjehem kräver en ängels tålamod och en djävuls ilska :evil: .....trots stödet från soc....Det har varit mer än jobbigt! ....Hur orkar man då när det gäller ett egenfött barn som behöver utredning undrar jag....???

 

[Mina Goa Barn]

Jag tänker inte så, att hur ska jag orka med hela denna process? Man vet ju sällan från första stund hur lång tid det ska ta och hur omfattande processen är! (Tur är väl det)
Min son (han är min bioson), är nu 8,5 år, jag har fått kämpa för det här sen han föddes.....

Men han är ändå min son, jag älskar honom ju över allt annat, han är mitt kött och blod, jag vill att han ska få ha en så bra framtid och uppväxt som det bara finns möjlighet till (med dem små resurser som vårt samhälle har till erbjudande).

Hade han inte varit min bioson, om han hade varit mitt lånebarn så hade han ju inte varit mitt kött och blod, men jag hade ju älskat honom ändå och kämpat på precis samma sätt och med samma anda som jag gör med min bio. Problemet är ju bara att då har man ju några till att behöva ha som sitt bollplank (soc, bioförälder m.m.) och det kan ju vara på både gott och ont beroende på om man har dem med sig eller ej.

För mig har det här inte enbart varit negativt att få denna erfarenhet med Aspbergers även om det är självklart krävande. Jag har fått en annan insikt, fått en ödmjukare inställning till livet, (jag försökte ha en ödmjuk inställning redan innan), att livet är inte självklart.

Jag skulle önska att även soc. intog en ödmjukare inställning till oss alla fam.hem. (blivande eller redan pågående).

Vi blev "avpolleterade" just pga att min son ska påbörja en utredning på NP. Utredningen gick rätt så långt, vi tycker det är underligt hur soc. fungerar. Vi var fullständigt ärliga från första stund när vi hade besök av den kommun som skulle sätta igång Pride-utb. Dem kom på hembesök 1 gång, vi gick utb. då vi alla lärde känna varandra rätt så väl, vi var en bra grupp som också soc. gladde dig väldigt över.

Vi fick barnerbj. strax efter utb. slut och gick igenom 4 intervjuer till och i varje samtal var dem på det klara med vår son. Ändå var det just det som gjorde att soc. valde att avbryta det som skulle bli.

Vi har svårt att förstå hur soc. riktigt fungerar, ibland har det nästan känts som att vi har blivit diskriminerade av soc. pga vår sons funktionshinder.

Det är väldigt synd att soc. väljer att se glaset halvtomt istället för halvfullt. Det finns POSITIVA erfarenheter hos oss som skulle ha gangnat det barn som hade blivit vårt lånebarn!!!

Nåväl, det är dags för oss att se det som en erfarenhet med vad som inte blev och lägga det bakom oss istället för att det fortfarande poppar upp då och då.

Jag vill fortsätta önska er alla lycka till, ni som har barn med misstänkt diagnos. Fortsätt ha tro och kämpaglöd! Ge inte upp!

Jag vill önska er en mycket god fortsättning på vårt nya år!

Vänlig hälsning MGB

 

[EJE]

MGB......du skrev bla:
"Jag tänker inte så, att hur ska jag orka med hela denna process? Man vet ju sällan från första stund hur lång tid det ska ta och hur omfattande processen är! (Tur är väl det)"

Jag var nog inte nog tydlig (ett dilemma jag har....)....Du har helt rätt i att man inte vet innan hur bökigt det är.....och jag menar att det är pga att man har soc som kan ta över lite av tjatet och bråket för att driva allt framåt som gör att man orkar.....DET har man ju inte när det gäller egna barn....

Sen den känslomässiga biten och sorgen över det som "drabbat" barnet är ju lika svår fast man inte fött barnet själv.....Men att man även där kan ha stöd av soc....om dom är av den sorten..... :wink:

 

[EJE]

Glömde ju... Vi har en numera vuxen son i familjen (min styvson) som också har Aspergers,men han var närmare 20 innan allt ramlade på plats!
Soc bedömde det som en "merit".....även det att vi var skilda från våra första äkta hälfter, att min svärfar var alkoholist och att vi ändå fått livet och barnen att funka....
Så olika det kan vara!
Lycka till med sonen!