Känner mig så misslyckad!

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
F

familjen

Hej alla familehemsföräldar!
Vi har under en tid haft det besvärligt med en placering. H-n kom till oss i sen våras. Jga har aldrig riktigt lyckats få en bra kontakt med h-n. Känner mig helt misslyckad, vet inte vad jag kan göra mer.
H-n är från ett annat land och kom hit själv, hans ålder stämmer inte överens med hans skrivna ålder, hans historia stämmer inte överens med hans sätt att vara. ja, allt är bara ett virrvarr och det som är jobbigast är att socialtjänskten pratar om att knyta an.. men hur skall jag göra det med en kille som i sin kultur är man????
Snälla, jag blir tokig. Några råd eller hur jag kan förhålla mig till detta barn, vuxen?

Hälsningar en mycket förvirrad familjehemsmamma :cry:
 
Förstår dilemmat, vet själv en som fick en "16" åring som visade sig vara 27....

Vilken ålder uppger h*n och vilken ålder gissar din magkänsla på?

Anknytning när dom är så stora är absolut inte som anknytning till en liten :angel:
Jag tycker det borde räcka med att vara en bra vuxen förebild.........
En halvvuxen längtar inte efter ny mamma och pappa som dom kan knyta an till.
 
Tack för ditt svar.
Min magkänsla är att h-n kanske är runt 16. h-n uppger själv 12.
Men detta med att vara en bra förebild var en bra idé. Det skall jag ta med mig!
:claphappy:
 
:claphappy: detta forum är en bra hanlednig ibland!
Menherregud 16 år och visade sig att vara 27??? Man slutar aldrig förvånas...
Lycka till , till Familjen
 
familjen sa:
Tack för ditt svar.
Min magkänsla är att h-n kanske är runt 16. h-n uppger själv 12.
Men detta med att vara en bra förebild var en bra idé. Det skall jag ta med mig!
:claphappy:
Klicka för att se resterande...

Ja en 16 åring vill ha en viss frihet och man kan ofta ge det medans en 12 åring ska i mina ögon vara hemma klockan 20.00 och ligga i sängen klockan 21, så konflikter kommer det bli när man behandlar en kanske 16-åring som 12......

Men du kan ju säga lite fint "-om du vore 16 år så skulle vi kunnat börja övningskört men nu är det ju många år kvar" (bara för att se reaktionen)
En vän till mig har en 12åring ensamkommande, det hon reagerade på var att :angel: aldrig var lessen o längtade efter dom "döda föräldrarna".....mycket riktigt 3 månader efter att :angel: fått uppehållstillstånd så kom h*n en dag o berättade att föräldrarna levde.......... nu är föräldrarna i sverige på en flyktingförläggning, men ängeln har numera en bra standard i familjehemmet och har ingen större längtan att återförenas med föräldrarna på en flyktingförläggning.....
Så vi väntar nu spänt på hur det blir........
 
mammac sa:
:claphappy: detta forum är en bra hanlednig ibland!
Menherregud 16 år och visade sig att vara 27??? Man slutar aldrig förvånas...
Lycka till , till Familjen
Klicka för att se resterande...

Vi har dessvärre haft fullt med liknande fall på våra handledningar.......
Konstigt nog så är det många likheter på :angel: berättelser, mycket är dom inövade att säga.
 
Ja, det är lite samma här, vår placering säger att h-n tappade bort pappan på vägen men är aldrig ledsen för det men h-n är ledsen för sin mamma då hon finns i hemlandet och väntar på att få komma hit. Börjar undra om inte pappan finns här?
ja, hela detta uppdraget är så speciellt.

Är det någon som har ensamkommande och haft fått en bra relation med sitt fosterbarn? Och vad tror ni det beror på i så fall?
 
Vi har haft flera ensamkommande och efter sju sorger och åtta bedrövelser fått väldigt goda, bestående relationer - alltså även efter att dom flyttat ut.
Alla har haft problem med regler - tider, att man måste gå i skolan, vara delaktig, hjälpa till etc... Men med tid, omsorg, struktur, tydlighet och massa gemensamhet så har det löst sig bra! Vi tror mycket på samvaro - med oss i familjen :razz:
 
Som ni säger är det inte så ovanligt att ljuga om sin ålder i de här fallen. Det finns säkert goda skäl för den här sortens lögn också, det tvivlar jag inte på. Jag tror inte att det är ett fenomen som heller är obekant för socialtjänsten. Och någonstans så kan man väl kanske tycka att det borde vara en så god relation mellan soc och familjehemet att man öppet ska kunna tala om saken. Sen kan man inte i praktiken utgå i från annat än den uppgivna åldern. Men när soc talar om anknytning osv och åldern är bra friserad så kanske de får lov att se lite mellan fingrarna. Det är väl Migrationsverkets roll att fastställa det hela och till slut ge ett PUT om det skulle vara så, om det är ett asylärende vill säga. Är det redan klart och det handlar om att på i familjehem tills 18 årsdagen så ja då måste man ju ta det för vad det är.
 
Hej alla, ny på sidan och forumet men erfaret familjehem för ensamkommande barn/ungdomar.

Vi fick för några år sedan ett syskonpar som sades vara 11 och 12 år. SOC var tydliga med att de not INTE var så unga, och även med att det ena barnet troligen hade en störning av ngt slag. Vi träffade barnen många ggr och tyckte det fungerade bra och gick vidare med först vanlig placering i ett kvartal och sedan på förfrågan även uppväxtplacering. Det fungerade fint i knappt ett år. Då bröt ett rent h-e loss. Det barn som nog hade ngn störning började gå bärsärk, förstörde för sitt sk syskon, skrämde barnen i sin klass rejält med svårt avvikande beteende och synnerligen otäcka "skämt". Vi bad om hjälp fr soc för att hantera sitsen där plötsligt ett av barnen blev mycket lidande av syskonets uppförande, i skola och bland kamrater. De kunde inte hjälpa oss, hänvisade till BUP som avskrev barnet "pga bristande samarbetsvilja" !! Hört på maken? Till slut mådde både vi, våra vuxna utflyttade barn och det ena av syskonen så pass dåligt att vi tvingades säga upp placeringen. SOC agerade snabbt och bra vid flytten av det svårt sjuka barnet och med vårt samtycke flyttade de barnet omgående, medan det andra barnet fick vara kvar i familjen ett par månader i väntan på ett nytt familjehem som hade den psykiska ork vi inte längre kunde uppbåda, trots att detta var ett mer eller mindre problemfritt barn. Det har gjort så oerhört ont att skiljas från båda barnen. Främst känner vi att vi svikit det yngre av barnen som verkligen var en sann :angel: . Det är nu snart 1,5 år sedan och vi saknar barn i huset. Vi funderar mycket på om vi ska våga ge oss på krigsskadade barn igen, och hur vi vet OM de är det eller inte. Vi har ångest för att vi tvekar, och ångest för att vi inte vill ha "vilket" barn som helst, längre.
Hur har ni som råkat ut för liknande situationer tänkt och gjort?

/Mamma i Cirkusfamiljen
 
Hej cirkusjansson!

Vi hade en fast placering vi tvingades säga upp efter många år....p.g.a beteende problem.....
nu var det barnet inte en ensamkommande men vi tänkte ett tag som er.
Vi sa "aldrig mer en fast placering"
Nu har vi bara jourplaceringar, och är dom tillräckligt gammla och vi trivs ihop så kan dom få stanna (då tar vi tonåringar)
 
Pust . det är skönt att höra att vi inte är ensamma. I vår kommun har vi inte fler familjehem än vårt, så
det är lite tunnt med samtalspartners!

Hur ser det ut med beläggning när man är jourhem? alltid fullt upp 24/7?

Kram
Mi
 
cirkusjansson sa:
Pust . det är skönt att höra att vi inte är ensamma. I vår kommun har vi inte fler familjehem än vårt, så
det är lite tunnt med samtalspartners!

Hur ser det ut med beläggning när man är jourhem? alltid fullt upp 24/7?

Kram
Mi
Klicka för att se resterande...

Går i perioder, men sen i oktober/november har vi varit knökfulla, men då bor vi i Stockholm.
Man bör ha ett antal kommuner eller kanske någon organisation att jobba för.

Sen beror det så klart på vad man tar, vi tar mycket tonåringar och även mamma/barn, då behöver man aldrig vara tom.......
Lycka till
 
och har man bara smått som vi och bor en bit bort från Stockholm (7 mil) dååå får man vänta. Vi har varit utan i snart 1 år.Vi har åldrarna 0-6 år
 
Alla varianter alltså :) Vi har nära till Malmö och vill helst ha tonåringar, med eller utan
liten vidhängade plutt... Har funderat på vad som är klokast - kontrakterat jourhem eller löshästvarianten. Några för- och emot tankar från er andra? belastnings och ekonomisk?
 
Vi är löshästar i bland, tycker vi har haft väldigt många förfrågningar i år (5mån-6år) i ålderspann för oss... men har om vi velat haft fullthus jämt, vi bor ca 7-8 mil från Stockholm.
Vi tycker det är bättre att vara löshäst då kan vi välja mer själva vad vi kan och inte kan just nu, lite friare, men då måste man ha ekonomi som klarar "tomma" perioder såklart...Jag tycker om friheten, att välja själv helt enkelt!
Vi är även familjehem till ett litet barn.
men det är olika för alla, huvudsaken att man gör ett bra jobb med Barnen i Centrum och hittar sin trivselninvå, alla har vi olika :claphappy:
Mvh Carina
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp