Känner mig som en hypokondriker...

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
K

Kenja

Guest
Vi har ett barn som är sen i utvecklingen och därmed svår att läsa vad som är "rätt och fel". Svårt att veta när något förändras om det är "normalt" eller om barnet är sjukt. Man sitter och ringer sjukvården får komma dit för tester, pratar med psykolog om felet ligger där. Får hjälp av terapeuter för att se om felet ligger där osv osv

Jag känner mig som en mycket dålig mamma emellanåt som inte längre orkar alla gånger då barnet vägrar äta, gnäller och gråter. VAD ÄR FEL? Jag vet inte kan bara gissa.
Detta skulle vara ett normalt beteende hos många barn som utvecklas normalt, men detta barn har ätsvårigheter, är ständigt trött, svår att få kontakt med ibland osv.

Alla resurer är i rullning och jag pushar nu så det är inte problemet, utan känslan av maktlöshet att inte VETA varför barnet gör si eller så. Man känner sig inkompetent. Efter ett år borde man väl kunna läsa ett barn känner jag i detta fall men det går inte. Har heller ingen magkänsla på vad som kan vara fel om något ens är fel det vet jag ju inte heller. Barnet kanske är "normalt" i sin egna utveckling men det vet ju inte jag.

Det är så svårt och nu känner jag bara att nej nu orkar jag inte längre. Familjen tar stryk av detta och jag mår inte alls bra. Men hjälpen är på väg väntar samtal från psykolog/läkare.

Ville bara skriva av mig lite frustration, känner mig ledsen idag och går snart och gråter en skvätt :(

Finns det fler där ute med barn som har en sen utveckling? Hur har ni haft det och vilken hjälp har ni fått om någon? Hur ser livet ut idag?

/Kenja
 
Avlastning

Hej! måste svara dig! min syster har en liten pojke med autistiska drag. Han har varit väldigt svår att få i maten. Han har legat på gränsen till undernäring. Nu vid snart tre års ålder har det vänt.
Att det är svårt att tyda vad ett barn med handikapp vill uttrycka, är förståligt. Att du känner dig maktlös, då han gråter. Om man tröstar försöker mata och finnas till så kan man inte göra mera. Du är självklart inte en dålig mamma!!! mammaor har rätt att känna sig trötta och arga på barnen ibland!
Vad du behöver med det snaraste är avlastning. Be soc om en familj till som kan hjälpa till i början! att ni tar er an denna lilla oroliga lilla människa är väldigt fint av er! det kommer att ge er utdelning så småningom när alla bitar kommer på plats!
KRÄV att få hjälp att hjälpa!!!!
kram på er!
 
Hej och tack!

Avlastning är inte aktuellt, inte med soc hjälp i allafall(påtalade detta redan i början av plac. och de tyckte inte det var aktuellt och nu vill jag inte ha hjälpen av dem). Min mamma har ställt upp förrut men har det lite tufft själv nu.
Då det finns anknytningssvåringheter hos barnet så vill jag inte in med ytterligare personer.

Jag är på läkare mm så att det ska gå lite fortare att få en tid och det har skrivts brev till läkaren av VC läkare osv. Och känner jag att det ändå är skit så ringer jag till BVC så tar de vidrare kontakt så hjälpen kommer men det är frustrerande emellanåt och jag gör mitt bästa. Maken tar lika mycket last som tur är så behöver jag vara själv så får jag vara det, vilket är skönt.

Tack för dina ord och omtanke!

/Kenja
 
Nu är det längesedan du skrev i denna tråden men jag vill lägga till mitt - om någon ny här (som jag) går in och läser gamla inlägg.

När vår gosse kom var han mager, hade matproblem, avstängdhet, hyperaktivitet (när han väl var vaken). Han kom till oss med en fråga om autism och med anknytningsproblem.
Jag stötte från mig med allt jag var värd om autismen men idag, 4 år senare, är jag inte lika övertygad. Det kan mkt väl vara autism i kombination med bokstavskombinationer.

Maten - vissa dagar åt gossen lite men bra. Andra dagar hetsåt han och allt han fått i sig befann sig strax på bordet eller golvet igen... Andra dagar vägrade han äta. De dagar han matvägrade fick han bara sådant som vi visste att inte kunde motstå (i matväg- ej godis) som tex pannkakor. Det blev pannkakor till frukost, lunch och middag var och varannan dag det första året här. Fisk var en annan sak han gillade med och det skulle vara den på burk (barnmat) från Findus. Det gick många sådana burkar första året...
Eftersom han hetsåt fick han inte äta själv (jo, de dagar det gick...) Vi var benhårda och gav så små mängder att det inte skulle kunna stocka sig i halsen.

Utvecklingen - vår gosse levde apatiskt den mesta tiden och man undrade därför om han var sen i utvecklingen. Han var 22 mån och betedde sig som 14 mån för det mesta. BUP rekommendrade att vi skulle bära gossen alltid - även när han var avstängd. Han skulle då se att ingen här övergav honom. Fast han var "borta" fick han vara med. Jag pratade med honom som om han var vaken, han var med överallt och fick smaka på smeten, tvätta händerna ja - allt man gör med ett vaket barn. Två år senare hade vi sista avstängningen!

Jag hade i många år jobbat inom äldrevården och en jobbarkompis som var familjehem och genom henne fick jag veta mycket. Det viktigaste jag senare kom ihåg var att plocka ner barnet till spädbarnsålder och låta det växa upp igen. Så när vår gosse kom tog jag snabbt ner honom till ett spädbarn. Han fick ligga i vagnen, flaskan som om jag ammade honom, hänga på höften hela dagen, ligga på golvet och leka med mobiler etc. Jag har senare pratat med psykolog om detta och han fann det vara mycket bra gjort av oss. Alla som orkar bör göra så med sina nya placeringa. Å andra sidan kan det vara svårt att göra med en 15 åring men då får man gå tillbaka till den tid man tror de missat. Alla stadier i livet är superviktiga och våra omhändertagna barn har oftast missat ett eller flera år i sin utveckling.

Egen tid - det får jag genom att ta på mig min MP3:a och GÅ! När jag har min favoritmusik i öronen på hög volym KAN jag inte tänka på vad jag ska göra med gossen eller på vad han hittar på för dumheter nästa gång. Jag kan inte fundera på vad soc ska hitta på nästa gång eller hur jag ska hantera biofar på bästa sätt. Jag bara går och njuter av min musik. Vi behöver alla hitta denna egna-tiden. Min mor brukade kalla det för "Bibbi-tid, nu är jag bara Bibbi inte mor", sa hon ett par gånger i veckan och låste in sig i sovrummet. Då fattade vi inte vad hon menade men det gör jag ack så väl idag! Min promenad (ibland är det småjogging om jag har mkt frustration som behöver ut) brukar ta 20-30 min och är tillräckligt för mig. Ni andra kan ha andra behov men det får man hitta själv. När jag känner att jag inte klarar av gossens "dumheter" mer säger jag till maken att "nu går jag". Då vet han att jag är borta max en timme. Om han behöver tar han sin runda sen. Det har räddat både vårt äktenskap och vårt uppdrag många gånger!
För man blir trött och arg - både på barnet, biosar, soc och alla människor i världen som tittar konstigt på en när man försöker ha social träning på stan. Men efter min runda är jag redo att tampas med världen igen.

Hitta din tid! Lycka till!!
Kram
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp