Hej.
Jag är ny medlem här och registrerade mig efter att ha läst en längre tid. I juridisk bemärkelse hör jag dock kanske inte hemma här då mitt placerade barn "bara" är placerat genom medgivande enligt SoL. I medgivandet står klart och tydligt att det inte är ett biståndsbeslut eller någon familjehemsplacering, men utredningen som gjorts är densamma som av familjehemsföräldrar och placeringen är permanent sedan 1,5 år tillbaks. Flickan är nu 15 år.
Det jag undrar är om det finns fler i min situation med placeringar av den typen? Jag har flickan boende 24/7, jag håller alla kontakt med skola e.t.c. och föräldrarna får informationen om vad som sker runt tjejen och hur skola mm fungerar via mig. De betalar varsitt underhåll a' 1273:- och barnbidraget går direkt hit och dessa pengar är vad det är menat ska räcka för att täcka upp alla kostnader för tjejen. Men det gör de ju inte! Så jag har alltid lagt till, vilket jag vet egentligen är fel.. Men jag vill att hon ska ha samma standard som min egen biologiska son. Jag älskar henne och är rädd att förlora god kontakt med hennes pappa om jag tar upp det med att pengarna inte räcker. Med mamman finns ingen vidare kontakt och allt som rört pengar med henne har varit omöjligt att få igenom då jag enstaka gånger försökt. Även dyra mediciner som livmodertappscancervaccin mm, vilket resulterat i att pappan och jag delat på det. Socialen som har uppföljningsansvar anser att vi ska sköta ekonomin oss emellan, föräldrar och jag och de är inte beredda att hjälpa till där och jag känner att jag så gärna skulle vilja göra det bättre för tjejen.
Hennes föräldrar åker på semestrar, men mamman umgås inte med flickan och har inget intresse i att ta med henne på någonting. Pappan kan hitta på något enstaka gånger, men resor gör han helst själv. Jag har råd att föda ungarna, men på bekostnad av att jag fått välja bort mycket roligheter jag egentligen hade viljat göra med dem under loven. Jag har inte längre råd att åka till Sälen på sportloven eller på riktig semester på somrarna sedan jag fick henne också och jag kan känna att vi gör mycket roligt ändå. Att barnen är nöjda, men samtidigt gör det ont när när jag inte kan ge dem mer.
Det gör också oerhört ont att se flickan ta ila vid sig då mamman gång på gång försummar henne helt. Då mamman ringer (vilket inte händer mer än varannan månad) och bjuder henne på lillasysterns kalas den dagen hon (flickan här alltså) faktiskt själv fyller år. Eller när mamman ringer och meddelar att de reser till Grekland över jul, mamman hennes pojkvän och lillasystern. Tjejen här räknas aldrig! Mamman ville inte och vill fortfarande inte ha henne och tyvärr verkar det inte gå att påverka. Tanken då hon placerades var dock att kontakten kanske kunde bli lite bättre dem emellan då de slapp vardagen, men det har gått åt motsatt håll. Förmodligen p.g.a. mammans nonchalans gentemot dottern.
Vad gör man? Och finns det någon i liknande situation?
Jag är ny medlem här och registrerade mig efter att ha läst en längre tid. I juridisk bemärkelse hör jag dock kanske inte hemma här då mitt placerade barn "bara" är placerat genom medgivande enligt SoL. I medgivandet står klart och tydligt att det inte är ett biståndsbeslut eller någon familjehemsplacering, men utredningen som gjorts är densamma som av familjehemsföräldrar och placeringen är permanent sedan 1,5 år tillbaks. Flickan är nu 15 år.
Det jag undrar är om det finns fler i min situation med placeringar av den typen? Jag har flickan boende 24/7, jag håller alla kontakt med skola e.t.c. och föräldrarna får informationen om vad som sker runt tjejen och hur skola mm fungerar via mig. De betalar varsitt underhåll a' 1273:- och barnbidraget går direkt hit och dessa pengar är vad det är menat ska räcka för att täcka upp alla kostnader för tjejen. Men det gör de ju inte! Så jag har alltid lagt till, vilket jag vet egentligen är fel.. Men jag vill att hon ska ha samma standard som min egen biologiska son. Jag älskar henne och är rädd att förlora god kontakt med hennes pappa om jag tar upp det med att pengarna inte räcker. Med mamman finns ingen vidare kontakt och allt som rört pengar med henne har varit omöjligt att få igenom då jag enstaka gånger försökt. Även dyra mediciner som livmodertappscancervaccin mm, vilket resulterat i att pappan och jag delat på det. Socialen som har uppföljningsansvar anser att vi ska sköta ekonomin oss emellan, föräldrar och jag och de är inte beredda att hjälpa till där och jag känner att jag så gärna skulle vilja göra det bättre för tjejen.
Hennes föräldrar åker på semestrar, men mamman umgås inte med flickan och har inget intresse i att ta med henne på någonting. Pappan kan hitta på något enstaka gånger, men resor gör han helst själv. Jag har råd att föda ungarna, men på bekostnad av att jag fått välja bort mycket roligheter jag egentligen hade viljat göra med dem under loven. Jag har inte längre råd att åka till Sälen på sportloven eller på riktig semester på somrarna sedan jag fick henne också och jag kan känna att vi gör mycket roligt ändå. Att barnen är nöjda, men samtidigt gör det ont när när jag inte kan ge dem mer.
Det gör också oerhört ont att se flickan ta ila vid sig då mamman gång på gång försummar henne helt. Då mamman ringer (vilket inte händer mer än varannan månad) och bjuder henne på lillasysterns kalas den dagen hon (flickan här alltså) faktiskt själv fyller år. Eller när mamman ringer och meddelar att de reser till Grekland över jul, mamman hennes pojkvän och lillasystern. Tjejen här räknas aldrig! Mamman ville inte och vill fortfarande inte ha henne och tyvärr verkar det inte gå att påverka. Tanken då hon placerades var dock att kontakten kanske kunde bli lite bättre dem emellan då de slapp vardagen, men det har gått åt motsatt håll. Förmodligen p.g.a. mammans nonchalans gentemot dottern.
Vad gör man? Och finns det någon i liknande situation?