Kan alla barn knyta an knyta om ?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
E

eva-c

`Har fått en förfrågan ifrån en kommun som skulle vilja pl. ett mindre barn ej spädis hos oss. Barnet har svår anknytningsproblematik. Barnet har haft otur som har forslats runt i snart ett år-tragiskt.
Mina frågor är. Kan alla barn knyta an och knyta om? Vi har en pl. som hade lite av dessa problem i början men h*n har nytit an ordentligt främst till mig. I detta fall så har h*n valt mig och har nu börjat ta in min man. Efter snart 6 år.
Det tar tid med anknytning.
Om vi skulle ta det "nya" barnet så funderar jag på att min man skulle få vara hemma 2 eftermiddagar till hösten. För att se om det är så att det skulle vara bättre för oss alla. Jag jobbar vid dessa tillfällen.
Kanske löser man anknytningen på ett bättre sätt då? Skulle ju helst vilja att barnet även skulle knyta an till min man för att "avlasta"mig. Tänker jag helt galet?
Kommunen anser att detta lilla barn skulle kunna börja på dagis till hösten vilket jag tycker är helt galet pga anknytningen. Tänker jag fel? Hur har ni gjort?
Ha en bra dag i vårrusket. eva-c
 
Mina personliga tankar är att:
1) inget dagis det första året (om det är möjligt) Har barnet traskat runt så mkt redan behöver den få vara hemma och arbeta på anknytning och trygghet.
2) tanken med att din man ska vara hemma 2 em låter bra i mina öron! Både för den som redan finns hos er och för det nya barnet samt för din skull.
3) anknytningen kommer - man vet bara aldrig när...


Lycka till!
 
Min erfarenhet är att anknytningen inte blir klar en gång för alla. "Mina" barn har kommit till oss när de har varit omkrin 1-årsåldern och det har tyckts som de har haft anknytningen fullt ut till oss ganska tidigt. Men inte förrän i och under tonåren har den verkliga anknytningen kommit till och de har valt/inte valt oss fullt ut. Vid varje större kris har de gått tillbaks och gjort om en del i en tidigare utvecklingsperiod, och för varje gång har de blivit tryggare. Nu är min 5-åring som varit hos mig i två år på väg att växa en bit igen. Han har varit nere på ett spädbarns nivå. Mycket närhet, ville vara spädbarn och suga på bröstet, kissade på sig en period igen, kladdade med mat mm. Började kalla mig mamma. Så på bara en dag ändrades allt , leker bra med andra, sover lugnare, om han vaknar räcker det med att stoppa om honom, äter bra, slutat kissa ner sig och han kan klä sig själv. Nu kallar han mig mamma 1 och biomamma är mamma 2. Förundras över hans kraft att tackla det jobbiga omkring sig. Tyvärr kommer svårare tider för honom för nu har mamman flyttat ihop med ny kille i stor lägenhet så nu ska vi börja skola hem igen enl.mamma. Men soc tänker göra en utredning för ett ev. LVU. Mammans planer är ofta orealistiska och det brukar inte bli så mycket med hennes planer, men hon har förmåga att få snurr på Honom.
Mat-tilda
 
Det här med anknytning är jättesvårt tycker vi.....
Vår placering var ca 1 år när det kom till oss.
Vi fick inte reda på att det kunde föreligga en anknytningsproblematik när vi tog emot..
Jag hade förberett chefen att jag nog skulle vara hemma 1 år.
Det gick 3 år innan jag kunde åtegå till jobbet.
Så lång tid tog det innan vi hade fått till en anknytning och h"n "släppte" mej och kunde börja på dagis!
Fortfarande (det har gått 3,5 år sen h"n kom till oss) går h"n halvtid på dagis, har fortfarande inte riktigt låtit "fröknarna" komma "nära" trots att h"n har varit på dagis 2 terminer nu.
När h"n gråter låter h"n inte personalen trösta och ta upp h"n i famnen.
Trots allt ser vi framsteg.... (om än små).

Kämpa på, alla därute, DET GER RESULTAT (så småning om. Man får INTE ha brått).
 
När det handlar om ett så litet barn som under 1 år kan verka lätt, men när det gäller just anknytningen så grundläggs den under spädbarnstiden (0-18 månader). Anknytningen startar redan vid födseln och är knutet till person och om den då inte fungerar eller avbryts så kan det leda till stora svårigheter, och troligen har man större bekymmer att vänta vid en så tidig placering än vid en senare, där barnet varit hos föräldrarna under de första åren. Så, mycket hänger på åldern hos barnet och vad som hänt innan plac. I vissa åldrar "vill" barnet knyta an, då kan det också gå lättare.

Det står en del i BRIS artikel http://www.bo.se/files/publikationer,%2 ... _72dpi.pdf
se sidan 79.

Kan vara bra att ha med som kunskap.
 
Läser lite här i en gammal tråd, men intressant!

Det måste vara jättesvårt att vilj ge tryggehet o en varm famn när den inte vill/kan bli mottagen, man får nog vara riktigt påhittig o lyhörd för att nå ändå*L

Mat-Tilda hur gick det med pojken?

Ni gör ett fantastiskt jobb..

MammaC
 
Hej mammac!
Ja det var ett bra tag sedan inlägget var skrivet och nu har liten blivit stor. 7½ år. Tyvärr har vi inte fått möjlighet att fortsätta det intensiva anknytningsarbetet ostört. Mamma har begärt hem honom och även påbörjat hemslussning ett par gånger. Men det har avbrutits för hon har av olika anledningar inte orkat ha honom. Nu är det aktuellt igen att hon vill ha hem honom, men hon kommer inte att orka. Han har gått på BUP- utredning hela hösten och fått många diagnoser. Han ska utredas vidare under våren. Vad som framkommit i utredningen är i alla fall att han tar mig som självklar och det skulle tyda på att han har en anknytning till mig.
Mat-tilda
 
Barn med autism/aspergers?
Hur fungerar anknytningen med barn
med sådana handikapp?

Vad säger ni med erfarenhet av sådana placeringar?
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp