Kan det gå för bra?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Hej!
Har ju som ni vet fått hem en liten på 3,5 år sedan ca vecka tillbaka och jag bara undrar hur ni andra som fått barn i den åldern har haft det den första tiden? Kan det gå för bra?

Liten har inte gråtit och varit så lätt och snäll. Första kvällen bara lade jag h*n sa godnatt och gick ut och h*n somnade direkt.
h'n frågar lite då och då om h*n inte ska tillbaka dit h*n bodde innan och efter personen som hade hand om :angel: men accepterar när jag säger att "du ska inte bo där mer, du bor här nu".

Inte en enda gång har h*n varit ledsen för att ha bytt miljö och familj. Det som jag märker är att h*n blir väldigt trött och vill sova eller somnar när vi t ex åker bil, trots att h*n inte sover middag längre sedan länge.

När h*n slår sig så söker h*n sig direkt till mig och verkar ha accepterat mig som den nya "mamman".

Brukar det vara så här? Eftersom att detta är vårt första uppdrag så vet jag inte om det är normalt eller inte.

Tia
 
ja visst är det en bra fråga =)
Allt är så nytt för er fortfarande och liten känner av situationen och er fortfarande, om jag inte minns fel så kallas första perioden för "smekmånaden" SKulle tro att er situation kommer att förändras något om ett tag när liten känner sig hemma och varm i kläderna.

Vår lill* kom i sept då 3 år och 9 månader gammal... så snäll ochså lätt, alltid glad och inga bekymmer i världen.
Nu då... visserligen en snäll unge (så länge det bara är h*n och jag) så fort våra biosöner är med så är det maktkamp och intriger, :angel: ljuger, hittar på saker, kan inte stå för sina misstag, kan inte leka själv, härmar allt vår minsta bio gör, skapar bråk, skvallrar om allt.. u name it. Jag och gubben kan ju ta detta men vår minsta bio har jättejobbigt med allt som sker eftersom det är HELT tvärtemot vad det har varit hos innan :angel: flyttade in.

Nu är det ju inte så att er :angel: blir likadan, men det kommer att ske förändringar.
Hoppas dock att ni slipper

Ha det gott och njut så länge det varar :wink:
/Adal
 
Det är både bra och inte..........
Lite skrämmande att ett så litet barn byter anknytningsperson "så lätt" = vem som helst duger.
Men samtidigt bra att den gör det, men ni kommer få jobba på att barnet verkligen knyter an, inte bara går till.
Sedan brukar det alltid vara så att det är en "smekmånad" som kan vara i allt från 1 vecka till flera månader innan man ser en reaktion.
För en reaktion kommer med största sannolikhet komma.
Sömn är en del av det.
Det är oerhört tröttande med allt nytt och barnet laddar sina batterier genom att sova.
Ungefär som vi gör när vi är sjuka.

Lycka till!
 
Tack Adal och Honey för era svar.

Ja jag känner det också så, att det är både bra och inte bra och jag förväntar mig att någon reaktion mer ska komma. Men jag njuter så länge det varar.

Jag förstår verkligen att det är tröttande, till och med jag känner hur tröttande psykiskt denna omställningen är, vad ska inte ett litet barn känna?

Förstår Adal att det måste vara jobbigt att er lill* beter sig så mot era biobarn, h*n känner sig antagligen svartsjuk och försöker konkurrera, tror du inte det? Men det är ju jättesvårt för era barn att förstå, speciellt om de är små.

Våra biosar är större så de kan man förklara för om det skulle bli något.

Men hur jobbar man med anknytning då? Förutom att vara där för barnet hela tiden? Vet ni, eller någon annan något tips eller metod som man kan ta hjälp av?
 
Ja visst måste det handla om svartsjuka... fast vi tror att det ligger på planet "insinktivt" och inte "medvetet" Gubben har någon slags teori om att "om jag sätter mig på bio A's plats så blir jag som bio A och dom älskar mig mer"... "om jag gör som bio A så gör jag rätt och då blir jag bio A (som dom älskar)" Vi kanske är helt ute och cyklar vi våra tankar men vi spånar och försöker hitta förklaringar som kan var i närheten av sanningen för att vi ska förstå.
Vår minsta bio A är 7 och förstår ganska bra när man förklarar men att hela tiden ha detta inpå sig sliter.

Anknytningen - vi jobbade hårt i början med mycket närkontakt. Sitta nära/i knät/ kramas/ ögonkontakt/ mm. Vår lill* gick tillbaka i utv och älskade sådana saker som 1-2 åringar gör. Tittut, småbarnsleksaker, gärna bli matad, hjälp med att ta på och av kläder, bli buren. Sen började h*n rata en massa mat som h*n tidigare ätit.
Vi låter :angel: vara liten när h*n behöver och stöttar när h*n gör saker själv för att hitta tillbaka till åldersanpassade saker.
/Adal



Tia sa:
Förstår Adal att det måste vara jobbigt att er lill* beter sig så mot era biobarn, h*n känner sig antagligen svartsjuk och försöker konkurrera, tror du inte det? Men det är ju jättesvårt för era barn att förstå, speciellt om de är små.

Men hur jobbar man med anknytning då? Förutom att vara där för barnet hela tiden? Vet ni, eller någon annan något tips eller metod som man kan ta hjälp av?
 
Hej!
Jag tror att ni har helt rätt i er teori om hur er lill* tänker. Och det sker säkert på ett omedvetet plan. Tyvärr så gör det inte det lättare för er.

Att ha mycket närhet och kel och kramar håller vi också på med mycket, skönt, då gör vi rätt. detta är dessutom ett barn som har fått ta hand om sig själv alldeles för mycket så h*n behöver få vara liten. Lekar för små barn som tittut mm ska vi definitivt göra.

Tack!

Tia :smirk:
 
Tia: känns som om det finns liknande ryggsäckar hos våra små :angel:
Du får gärna pm'a om du vill prata mer privat
/Adal
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp