Lämplig ålder på barnen?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
S

svalan

Hej alla!

Har fått en förfrågan om att ta emot ett barn på fyra år och det låter verkligen som en placering som vi skulle kunna lyckas riktigt bra med. Det är bara en sak som jag går och grubblar på. Jag är nämligen 46 år och min man 53 och det känns som vi är i äldsta laget att ta hand om ett så litet barn. Kan tillägga att vårt äldsta biologiska barn är 26 så vi har ju hållt igång ett tag.

Förstår att det här med ålder är väldigt individuellt och man är ju så gammal som man känner sig. Men jag måste ju tänka framåt, för det här är en uppväxtplacering. Min man kommer alltså vara 67 år och jag 60 då den här lilla tösen tar studenten. Orkar man det?
Jag vill så gärna tänka med hjärtat och allt det andra stämmer så bra och vi känner båda att vi verkligen skulle kunna göra nåt riktigt bra av det här.
Hur tänker ni runt sånt här?
 
Det förstår jag! Härligt! :claphappy:

Men det här är ett litet barn med MYCKET STORT bagage som kommer att behöva otroligt mycket stöd i många olika former under många år. Det är det jag funderar över. Säkert vet man inte allt hon har varit med om heller efter hon har svårt att klä det med ord.

Man vet ju allt om sitt egna biologiska barn, det har inte flyttat runt och blivit utsatt för det ena värre än det andra. Så jag tycker inte riktigt att det går att jämföra.

Min syster fick tvillingar vid 39 och tycker att det är helt underbart, men som sagt, det är stor skillnad på eget barn och fosterbarn när det gäller bagage och insatser.
 
tänk inte så mycket Svalan... både min man och jag är 46 och vi fick i våras en liten :angel: på 3 månader... h*n är underbar. Visserligen har vi biobarn som inte är vansinnigt gamla än 8 och 13 men ändå... gå på magkänslan :wink: och lycka till
 
Finns nog inget facit vad som är rätt och fel, nu är vi 50 och 54, våra biobarn är 19-26, för några år sen fick vi förfrågan och behålla en 7 åring som bott som jour hos oss över ett år men vi tackade nej, vi kände att det förmodligen skulle bli MYCKET tufft i tonåren, vi tvivlade på att vi skulle orka.
Men skulle vi haft egna 7-10-åringar så är det möjligt att vi sagt ja för då är man inne i dom åldrarna på ett helt annat sätt :banan:

Lyssna på magkänslan helt enkelt :smirk:
 
Ja, jag tänker nog för mycket, det är så typiskt mig.
Grejen att det känns så stort är det att det är ett bra tag sedan vi hade barn i den åldern själva. Samtidigt känns det otroligt roligt att få börja om igen.


Jag ska nog lyssna på magkänslan! Och den säjer ju inget annat än JA.

Tack för att ni ville bolla det här med mig!
 
tror det är typiskt tjejer Svalan... jag tänkter oxå många gånger för mycket med i vårt fall så var vi inne på spädisar redan innan vi fick frågan.. det kändes lite som sista chansen sas... nu blir det nog inga fler spädisar för trots allt så är det en helt annan typ av jobb med de små. Vakna nätter och bära bära... det blir tungt men de är så underbara och det är så underbart att få följa uppväxten

ha det gott och berätta gärna hur det går för er :razz:
 
Hej

Jag är också 46 år, Min sambo däremot är ju en riktig ungdom "bara 37" :D Vi fick en liten juvel på 8 månader i år, sen tidigare har vi en annan juvel på 6 år :love: . Helt underbart, men samtidigt är det ett himla jobb att börja om. Märker ju när man är i badhus, barntimmar mm, att dom andra mammorna är betydligt smidigare :angel än vad en jag är :oops: Mina stora barn är 21 och 19 år. Och en av dom tyckte det var "pinsamt" för barnet att få en sådan gammal mamma, medans den andra sa att bättre en mamma än ingen alls. :claphappy:

Lyssna på din magkänsla, för oss har det gått bra, men den på 6 år har ett väldigt stort bagage och det har varit/är väldigt jobbigt, men samtidigt helt underbart att få all den tillit och kärlek man får tillbaka. Lycka till.
 
Ja, men visst är det typiskt tjejer! Min man resonerar inte alls som jag gör, han tänker inte framåt 10 år som jag gör t.ex.

Ester, nu påminde du mig om hur våra badhusbesök kommer att bli ifall vi tar emot den här flickan! :smirk: Efter 26 år av barnpassning på badhuset så kan min man och jag äntligen motionssimma i lugn och ro medan våra barn (de som bor hemma är 18,16 och 12) flamsar runt själva.

I hjärtat har jag redan börjar planera för den här flickans flytt till vår familj. Ja, det ska bli interssant att se vilket beslut min man och jag kommer fram till. Våra barn är bara positiva, ska ni veta.
 
Jag tror absolut att man kan vara äldre o klara av o orka med så små barn men det senaste halvåret har jag fått två förfrågningar om omplaceringar av barn i skolålder där har det visat sig funnits diagnoser o problem o då har fam hemmen inte trott sig kunna klara av hela vägen då dom inser att dom är i pensionsåldern då plac blivit tonåring så det gäller nog o tänka sig framåt o många olika scenarion
 
Ja, men precis, det är ju så jag tänker. Om det blir större problem i tonåren för detta lilla barn så är vi ju pensionärer min man och jag.

Gud, detta är svårt och jag vill ju att det ska bli rätt ända från början för denna lilla :angel:

Men min man och jag är så otroligt sugna på ett litet barn igen, så det det här beslutet blir inte lätt.
 
Finns det något som säger att barnet blir kvar så länge? Även om man ska tänka framåt, så tänk på vad du kan göra för barnet nu.
Jag tycker ni ( om det känns rätt i hjärtat) ska satsa på det här barnet nu. Framtiden får utvisa vad som händer. Ingen vet vad som händer i framtiden, vad som helst kan hända.
Bara för att barnet kommer till en yngre familj så är det inget som säger att de orkar mer än er, vi är alla lagda åt olika håll.Ni har ju egna barn som är vuxna.. de kanske är villiga att hjälpa till i framtiden .
 
De säjer att det med stor sannolikhet är en uppväxtplacering. Jag kan inte gå in på privata detaljer men det är väl bara magiska underverk som skulle kunna få det här till något annat än en uppväxtplacering.

Men du har rätt, man måste ju tänka här och nu. Man vet ju aldrig hur det blir i framtiden. Vi har i vilket fall beslutat att vi vill gå vidare så det känns otroligt spännande och jag längtar så efter att vara behövd igen. Jag har nästan daltat med mina stora barn pga av abstinensbesvär av att inte ha småbarn längre. :D
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp