Långt från perfekt, men bra förälder

Hej, alla!
Jag har anmält mig till kommunen som intresserad av att på något vis få hjälpa en medmänniska i behov av det, eftersom mina egna barn nu hunnit bli 17 och 19 år och den äldste är på väg att lämna boet.

Jag undrar lite över den utredning som kommer att göras. Jag sitter på en "riskfaktor" såtillvida att jag har sjukersättning. Det gillade de inte riktigt, vilket jag tyckte var lite konstigt - det gör ju att jag har all tid i världen att lägga på ett barn eller en ungdom, dygnet runt. Visst är det så att det finns skäl till att jag inte arbetar, men det är inte samma sak som att vara förälder, säger jag utan att ha varit förälder på det här viset. Jag förstår att det här kan komma att ställa helt annorlunda krav på mig än mina egna barn gjort, men jag tror mig veta var mina gränser går och vill börja med en lite enklare placering om det kommer att finnas någon där vi passar för varandra.

Så såg jag att man vid hembesök kan diskvalificeras direkt om man är "uppenbarligen" olämplig, dvs om det finns vanskötta djur i hemmet, om det är stökigt, smutsigt eller finns en del oavslutade renoveringar. Va?! Jag kan förstå djuren, stökigt och smutsigt, men oavslutade renoveringar? Måstefinnas massor med hem runt om i landet där det fattas golvlister, det där sista inte blivit ditsytt osv. Där barnen har det helt underbart bra. Nåväl, det är inte det jag funderar över egentligen, jag bara tyckte att det var märkligt att man "uppenbart" skulle vara olämplig för att det finns icke färdigställda renoveringar. Eller så talar de om projekt à la "Arga snickaren" där halva huset är uppgrävt, halvt livsfarligt och fem personer bor i ett rum under tiden.

Nej, det ag egentligen undrar är över hembesöket. Jag bor i en villa i vilken det finns flera lägenheter. Jag äger huset och utöver lägenheterna finns också en vind och en källare. I källaren finns tvättstuga, pannrum och ett par andra rum, plus förråd. På vinden finns också förråd.

Saken är den att jag har ordning och reda i lägenheten, men inte i källaren och på vinden, där mer eller mindre kaos råder av olika skäl. Självklart skall det fixas till, men vore det "självmord" att ta hit handläggarna innan det är gjort? Kommer de att kolla att besticken ligger korrekt i kökslådorna, hur det ser ut i varje vrå av kåken, eller nöjer de sig med lägenheten, där barnet/ungdomen skulle bo om jag blir godkänd?

När man läser om utredningarna, kraven osv. och på vilka kriterier de ibland säger nej känns det som om de riskerar att sålla bort folk som är utomordentliga föräldrar, trots att det föreligger brist på hem och människor som vill och kan ta emot placeringar.

Jag är rädd för att just oordning skulle kunna ställa till det för mig. Inte vid ett planerat besök, men när de dyker upp oanmälda skulle de kunna se disken stå kvar i köket efter gårdagens middag, just som en följd av mina funktionsnedsättningar. Ibland kan jag inte ta hand om disken direkt efter att ha lagat mat och jag lägger hellre tiden efter middagen med att umgås med barnen än att ta hand om disken. Den kan jag ta dagen efter när de är i skolan. I min värld är det att prioritera barnen och ge dem maximalt med tid, men i de här sammanhangen verkar det som om allting måste vara perfekt hela tiden.

Vad är er uppfattning, ni som varit med i gemet ett tag? Blir man ratad för sådana saker? Jag har ett stort engagemang i olika sammanhang, känner att jag har massor att ge i olika avseenden, men ett perfekt hem kommer jag aldrig att kunna presentera. För mig är det inte det viktigaste.

Det gör att jag just nu svajar i min tro att jag ens skulle kunna komma nära en placering, trots att jag inget hellre vill, att mina vänner och andra tycker att de inte kunde hitta någon bättre och att mina tonårssöner är supernöjda med mig som mamma. Det känns väldigt paradoxalt. Barnen borde ju vara kvitto på både i sitt egna sätt och deras omdöme på hur jag fungerar som förälder, men jag får en känsla av att man är mer ute efter att följa mallar och mönster än sådana mjuka värden.

Jag har föräldrar som var struliga och min högsta önskan som ung var att slippa bo med dem. Jag har massor med erfarenheter som jag skulle ha nytta och glädje av i sammanhanget, men superstädat har jag aldrig. Möjligtvis till jul... ;)

Mina egna funktionsnedsättningar har gjort att jag fått anpassa mig i vissa avseenden. Jag bäddar aldrig sängen, annat än om jag skulle veta att jag skall få besök i hemmet. Jag stryker inte kläder längre om jag inte skall klä upp mig. Det går att välja kläder som inte blir så skrynkliga. Jag har inga blommor hemma. Ibland blir det hämtmat när tid och ork inte fungerar. Kruxet är att när man sammanställer det så här så verkar jag vara ute ur bilden redan innan jag får en chans att ösa tid, kärlek, omtanke och omsorg över en liten människa i nöd. Jag vill inget hellre just nu än att ge detta en rejäl chans och hoppas så innerligt att kunna göra skillnad för någon. Att kunna vara det där stödet och vuxenkontakten som jag själv saknade. Att dra nytta av allt elände jag gått igenom och som är väl bearbetat och som jag idag enbart ser som en tillgång, men jag tvivlar starkt att jag kommer igenom ens det första nålsögat när jag läser om vad som krävs.

Jag hoppas verkligen att jag har fel!
 
Det jag allra först skulle råda dig är att prata med försäkringskassa.
Även om det är ett uppdrag, ingen anställning, att vara familjehem kan du bli av med din sjukersättning.
Jag har också det och all ersättning i vår familj betals ut i mannens namn även om jag gör det mesta jobbet som är hemma dagtid.
Vi klarar oss på det faktumet att det i min ansökan om sjukersättning, både när jag ansökte om halv för många år sedan och hel härom året, finns nedskrivet att vi agerar jourfamilj emellan åt och även ibland har placeringar.
Vi är dock alltid noga med att det finns en daglig verksamhet, skola eller dagis, så jag har det utrymme jag behöver för vila och återhämtning.
 
Thanks, Honey! :)
Jag har redan talat med kassan. Jag har inte för avsikt att låta någon annan ta emot ersättningen, eftersom det är jag som är hemma och kommer att "dra lasset". Det känns mest renhårigt att jag därför står som mottagare av ersättning. Det kommer möjligen att innebära att kassan sänker min sjukersättning i motsvarande grad, men det här gör jag ju inte för pengarna, så vill de ha det så får ha det så. Jag vill ha rent mjöl i påsen och har därför redan talat med en handläggare för att berätta om mina funderingar. Dock var det omöjligt att få svar i förväg om hur de skulle se på det, vilket är lite besynnerligt. Sannolikt går de enbart efter inkomst, inte arbetsförmåga.

Så om inkomsten skulle överstiga 44 000 någonting per år dras del åtminstone av pensionen in.

Jag tror också att avlastning i olika former är viktig, som du nämner.
 
När man har sjukersättning får man tjäna ett fribelopp utan att det påverkar rätten till sjukersättning. Om man har hel sjukersättning är fribeloppet 44 300 kronor per år. Så om jag har en inkomst på max det får jag behålla min sjukersättning intakt. Tjänar jag mer än så, minskas sjukersättningen. Inte mer än rätt, så det tycker jag inte illa vara om.

Att behöva avlastning ibland tror jag är viktigt för alla, men i synnerhet vi som inte har en arbetsförmåga i vanlig bemärkelse. Jag höll med dig.

Det var det jag menade. :)
 
Kanske är bäst att vara tydlig avseende reglerna; det är bara en av reglerna. Resten ser ut enligt nedan:

Om man tjänar mer än fribeloppet så minskar sjukersättningen med hälften av den del av sammanlagda inkomsten som överstiger fri beloppet. Det innebär att om man under ett år tjänar 10 000 kronor mer än fribeloppet så blir sjukersättningen 5 000 kronor lägre för det året. Den preliminära sjukersättning kan dock tillsammans med arbetsinkomsten inte över stiga 8 prisbasbelopp. För 2016 är det 354 400 kronor.
 
Åhs, då förstår jag varför jag alltid fått det svar jag fått.
Jag har nämligen livränta också, pga arbetsskada, och är uppe i maxbeloppet redan.
Och jag håller med, vill vara ärlig och inte mörka något, det slår bara tillbaka på en själv.
Därav att det i båda ansökningarna står med att vi till och från pysslar med detta.
 
Det som är lite vanskligt när det gäller just sjukersättning är att om man genom uppdrag eller annan tjänst bevisar att man faktiskt klarar av att ta på sig liknande arbetsuppgifter som finns på arbetsmarknadens så kan sjukersättningen bli ifrågasatt.
Exempel, person med full sjukersättning har utbildat sig till domare inom olika hundsporter, dömt på flertalet tävlingar och kunnat resa regelbundet till dessa tävlingar under ett års tid, detta uppdagas genom för hög ersättning (varningslampa tänds hos FK) eller genom att någon eller personen själv meddelar detta i efterhand till FK. Det kan då ifrågasättas om inte personen med sjukersättning ändå bör klara av att jobba deltid på arbete med anpassning utifrån funktionsnedsättningen.

Men det var bara en parantes, vill iaf belysa att ovanstående scenarion faktiskt sker.

Samma blir det när du utreds som familjehem, de kollade inte på vår vind (där det råder total kaos till den grad att taket sjunkit 3 cm på nedanvåningen) och de brydde sig inte om att vi hade en stor gipsskiva mitt på väggen där vi ännu inte orkat spackla och måla efter en igensatt dörr. Dock ville de veta att vi inte skulle göra större renoveringar (med byggare som springer där) under närmsta åren. De var väldigt intresserade av hur jag som varit sjukskriven i 1 år (för längesen) skulle orka med uppdraget som familjehem. De vill såklart att du är i givakt om något uppstår, då ska du vara 100% redo och kanske är det så att din funktionsnedsättning är utav den art att du faktiskt kan vara flexibel och vara 100% redo när nöden kräver det. Det är inte "bara" ett barn man får ansvar för, det är även anhöriga, socialtjänst, hab, bup, läkarkontakter, ev separation osv.

Så mitt tips är att ha väl på fötterna när ni diskuterar din sjukersättning (för den kommer diskuteras). Fråga dig själv om vad det är som gör att du klarar av ett spädbarn och alla dess krav (bära, lyfta, anknytning, kolik, anhörigkontakt osv) men inte ett skrivbordsjobb/vårdjobb/studievägledarjobb/sophämtare/socialsekreterare osv.

Men skit i de omålade listerna, det är det ingen som bryr sig om! :)
 
Vi har relativt nyligen haft hembesök och jag kan säga att vårt hem är rätt mycket upp och ner pga omfattande nybygge, mestadels utvändigt. Det har dock fört med sig en del invändigt också samt att lägga till, två barn som flyttat vilket medfört att rum inte är iordning och bebodda utan fungerar som "rörerum".....

Lister och foder saknas på mer än ett ställe och det finns trasiga tapeter lite överallt.

Vi har pratat med soc om detta och om varför det ser ut som det gör, men vi har på inget vis "bett om ursäkt" för att det ser ut så, utan så här är det och vi har varken råd, tid eller lust att fixa med allt.

Vi är godkända, så vår röra är fullt acceptabel och soc är ju människor de med och vet hur det kan se ut i hem. Dock måste ju helheten vara bra. Orenoverat hus KAN vara en riskfaktor, men då ska det läggas till andra risker
 
Fortsättning.....

Jag vet inte mer om dig än det du skriver och jag tror absolut att du är en bra förälder och tror att du kan tillföra mycket som fosterförälder också, om det är det du själv tror. Trots det undrar jag lite varför du tycker att du kan vara fosterförälder men inte jobba. Du behöver inte svara mig, men soc kommer att undra och då får du förklara dig för dem.

Ett barn/tonåring som placeras kan faktiskt behöva att disken plockas undan efter maten. De kan komma från hem där det sällan diskats eller där de har fått ansvara över att det ser snyggt ut i hemmet. De behöver kanske se att vuxna orkar och vill göra det vardagliga stöket.

För egen del struntar jag helt i att plocka undan ibland :)
Sitter i soffan eller annat lugnt, men mina barn bor i en välfungerande familj och klarar av att disken står över natten. Jag tror inte det är så självklart bland placerade barn....

Som sagt jag vet inte mer om dig och det är soc som ska avgöra om du är lämplig.
Min spontana tanke är att man kan engagera sig i mycket annat än just fosterbarn.

Sedan kan jag inte riktigt låta bli att tycka att det är bra strongt att tro att man kan vara fosterfamilj, när man inte kan jobba. Jag har haft liknande diskussion med en vän till mig som är i din sits och jag förstår inte hur man kan orka något 24/7 om man inte kan jobba med _något_
Som familjehem är det tider som ska passas, besök både här och där och en hel del annat.
Min vän skulle faktiskt vara en bra fostermamma, hon har fenomenalt bra hand om barn och ungdomar, helt ärligt bra mycket bättre än vad jag har, om det inte vore för hennes sjuka, men hon tycker inte att det skulle påverka men jag som står utanför ser att det inte skulle gå alls.
Nu vill jag inte jämföra er, men jag hoppas du förstår mina undringar.

Hur som helst så önskar jag dig lycka till och vill du verkligen detta så gå vidare och låt soc avgöra om du kan.
 
Bra skrivet Lingka(även jag är ju i den situationen)
Som du skriver, du vet inte mer om omständigheterna än det som skrivits här men grunden är alltid:
Prata ärligt med ditt eget soc/organisation eller vem du nu tänker jobba för, det är bara dom som kan avgöra om dom vill samarbeta med dig/er eller inte.
De tankar du framför om ork och möjligheter är just de saker som gör att vi inte vill kontraktera oss (fast vår kommun tjatar).
Vi vill kunna bestämma om uppdraget funkar där och då pga mig.
Har vi mycket annat omkring oss går det inte.
Det är också därför jouruppdrag är bättre än längre placeringar, jour sträcker sig en kortare tid ( :unsure: ;) ) och om återhämtning behövs vet vi att det kommer komma.
Vårt soc känner oss och vi har ett jättebra samarbete sedan 20 år tillbaka!
 
Senast redigerad av en moderator:
Hej! Va roligt att du vill hjälpa till! Har du funderat på att börja med att bli kontaktperson eller stödfamilj? Alla placeringar är olika och man vet inte alltid vad barnet har i ryggsäcken. Kanske bio kommer bråka? Vi har fått fly pga hot (när vi fick info fanns ingen hotbild).
Soc har kommit oanmält hit när de haft vägarna förbi. Inte för att snoka utan bara för att säga hej.
Möten o sjukvårdskontakter varierar såklart. Vi hade mkt kontakt med en behandlingspedagog den första tiden med vår första placering. Hen hade anknytningsproblem. Först avståndstagande och sedan helt tvärt om. Vi kunde inte lämna en sekund. Vi kunde inte lämna eller knappt vända oss om utan att förbereda barnet. Det jag menar är att uppdraget kan verka lätt men bli ett riktigt tufft heltidsarbete Det sista man ska göra är att ge upp, för barnet har förmodligen redan genomgått ett stort svek.
 
Tillbaka
Topp