Hej, alla!
Jag har anmält mig till kommunen som intresserad av att på något vis få hjälpa en medmänniska i behov av det, eftersom mina egna barn nu hunnit bli 17 och 19 år och den äldste är på väg att lämna boet.
Jag undrar lite över den utredning som kommer att göras. Jag sitter på en "riskfaktor" såtillvida att jag har sjukersättning. Det gillade de inte riktigt, vilket jag tyckte var lite konstigt - det gör ju att jag har all tid i världen att lägga på ett barn eller en ungdom, dygnet runt. Visst är det så att det finns skäl till att jag inte arbetar, men det är inte samma sak som att vara förälder, säger jag utan att ha varit förälder på det här viset. Jag förstår att det här kan komma att ställa helt annorlunda krav på mig än mina egna barn gjort, men jag tror mig veta var mina gränser går och vill börja med en lite enklare placering om det kommer att finnas någon där vi passar för varandra.
Så såg jag att man vid hembesök kan diskvalificeras direkt om man är "uppenbarligen" olämplig, dvs om det finns vanskötta djur i hemmet, om det är stökigt, smutsigt eller finns en del oavslutade renoveringar. Va?! Jag kan förstå djuren, stökigt och smutsigt, men oavslutade renoveringar? Måstefinnas massor med hem runt om i landet där det fattas golvlister, det där sista inte blivit ditsytt osv. Där barnen har det helt underbart bra. Nåväl, det är inte det jag funderar över egentligen, jag bara tyckte att det var märkligt att man "uppenbart" skulle vara olämplig för att det finns icke färdigställda renoveringar. Eller så talar de om projekt à la "Arga snickaren" där halva huset är uppgrävt, halvt livsfarligt och fem personer bor i ett rum under tiden.
Nej, det ag egentligen undrar är över hembesöket. Jag bor i en villa i vilken det finns flera lägenheter. Jag äger huset och utöver lägenheterna finns också en vind och en källare. I källaren finns tvättstuga, pannrum och ett par andra rum, plus förråd. På vinden finns också förråd.
Saken är den att jag har ordning och reda i lägenheten, men inte i källaren och på vinden, där mer eller mindre kaos råder av olika skäl. Självklart skall det fixas till, men vore det "självmord" att ta hit handläggarna innan det är gjort? Kommer de att kolla att besticken ligger korrekt i kökslådorna, hur det ser ut i varje vrå av kåken, eller nöjer de sig med lägenheten, där barnet/ungdomen skulle bo om jag blir godkänd?
När man läser om utredningarna, kraven osv. och på vilka kriterier de ibland säger nej känns det som om de riskerar att sålla bort folk som är utomordentliga föräldrar, trots att det föreligger brist på hem och människor som vill och kan ta emot placeringar.
Jag är rädd för att just oordning skulle kunna ställa till det för mig. Inte vid ett planerat besök, men när de dyker upp oanmälda skulle de kunna se disken stå kvar i köket efter gårdagens middag, just som en följd av mina funktionsnedsättningar. Ibland kan jag inte ta hand om disken direkt efter att ha lagat mat och jag lägger hellre tiden efter middagen med att umgås med barnen än att ta hand om disken. Den kan jag ta dagen efter när de är i skolan. I min värld är det att prioritera barnen och ge dem maximalt med tid, men i de här sammanhangen verkar det som om allting måste vara perfekt hela tiden.
Vad är er uppfattning, ni som varit med i gemet ett tag? Blir man ratad för sådana saker? Jag har ett stort engagemang i olika sammanhang, känner att jag har massor att ge i olika avseenden, men ett perfekt hem kommer jag aldrig att kunna presentera. För mig är det inte det viktigaste.
Det gör att jag just nu svajar i min tro att jag ens skulle kunna komma nära en placering, trots att jag inget hellre vill, att mina vänner och andra tycker att de inte kunde hitta någon bättre och att mina tonårssöner är supernöjda med mig som mamma. Det känns väldigt paradoxalt. Barnen borde ju vara kvitto på både i sitt egna sätt och deras omdöme på hur jag fungerar som förälder, men jag får en känsla av att man är mer ute efter att följa mallar och mönster än sådana mjuka värden.
Jag har föräldrar som var struliga och min högsta önskan som ung var att slippa bo med dem. Jag har massor med erfarenheter som jag skulle ha nytta och glädje av i sammanhanget, men superstädat har jag aldrig. Möjligtvis till jul...
Mina egna funktionsnedsättningar har gjort att jag fått anpassa mig i vissa avseenden. Jag bäddar aldrig sängen, annat än om jag skulle veta att jag skall få besök i hemmet. Jag stryker inte kläder längre om jag inte skall klä upp mig. Det går att välja kläder som inte blir så skrynkliga. Jag har inga blommor hemma. Ibland blir det hämtmat när tid och ork inte fungerar. Kruxet är att när man sammanställer det så här så verkar jag vara ute ur bilden redan innan jag får en chans att ösa tid, kärlek, omtanke och omsorg över en liten människa i nöd. Jag vill inget hellre just nu än att ge detta en rejäl chans och hoppas så innerligt att kunna göra skillnad för någon. Att kunna vara det där stödet och vuxenkontakten som jag själv saknade. Att dra nytta av allt elände jag gått igenom och som är väl bearbetat och som jag idag enbart ser som en tillgång, men jag tvivlar starkt att jag kommer igenom ens det första nålsögat när jag läser om vad som krävs.
Jag hoppas verkligen att jag har fel!
Jag har anmält mig till kommunen som intresserad av att på något vis få hjälpa en medmänniska i behov av det, eftersom mina egna barn nu hunnit bli 17 och 19 år och den äldste är på väg att lämna boet.
Jag undrar lite över den utredning som kommer att göras. Jag sitter på en "riskfaktor" såtillvida att jag har sjukersättning. Det gillade de inte riktigt, vilket jag tyckte var lite konstigt - det gör ju att jag har all tid i världen att lägga på ett barn eller en ungdom, dygnet runt. Visst är det så att det finns skäl till att jag inte arbetar, men det är inte samma sak som att vara förälder, säger jag utan att ha varit förälder på det här viset. Jag förstår att det här kan komma att ställa helt annorlunda krav på mig än mina egna barn gjort, men jag tror mig veta var mina gränser går och vill börja med en lite enklare placering om det kommer att finnas någon där vi passar för varandra.
Så såg jag att man vid hembesök kan diskvalificeras direkt om man är "uppenbarligen" olämplig, dvs om det finns vanskötta djur i hemmet, om det är stökigt, smutsigt eller finns en del oavslutade renoveringar. Va?! Jag kan förstå djuren, stökigt och smutsigt, men oavslutade renoveringar? Måstefinnas massor med hem runt om i landet där det fattas golvlister, det där sista inte blivit ditsytt osv. Där barnen har det helt underbart bra. Nåväl, det är inte det jag funderar över egentligen, jag bara tyckte att det var märkligt att man "uppenbart" skulle vara olämplig för att det finns icke färdigställda renoveringar. Eller så talar de om projekt à la "Arga snickaren" där halva huset är uppgrävt, halvt livsfarligt och fem personer bor i ett rum under tiden.
Nej, det ag egentligen undrar är över hembesöket. Jag bor i en villa i vilken det finns flera lägenheter. Jag äger huset och utöver lägenheterna finns också en vind och en källare. I källaren finns tvättstuga, pannrum och ett par andra rum, plus förråd. På vinden finns också förråd.
Saken är den att jag har ordning och reda i lägenheten, men inte i källaren och på vinden, där mer eller mindre kaos råder av olika skäl. Självklart skall det fixas till, men vore det "självmord" att ta hit handläggarna innan det är gjort? Kommer de att kolla att besticken ligger korrekt i kökslådorna, hur det ser ut i varje vrå av kåken, eller nöjer de sig med lägenheten, där barnet/ungdomen skulle bo om jag blir godkänd?
När man läser om utredningarna, kraven osv. och på vilka kriterier de ibland säger nej känns det som om de riskerar att sålla bort folk som är utomordentliga föräldrar, trots att det föreligger brist på hem och människor som vill och kan ta emot placeringar.
Jag är rädd för att just oordning skulle kunna ställa till det för mig. Inte vid ett planerat besök, men när de dyker upp oanmälda skulle de kunna se disken stå kvar i köket efter gårdagens middag, just som en följd av mina funktionsnedsättningar. Ibland kan jag inte ta hand om disken direkt efter att ha lagat mat och jag lägger hellre tiden efter middagen med att umgås med barnen än att ta hand om disken. Den kan jag ta dagen efter när de är i skolan. I min värld är det att prioritera barnen och ge dem maximalt med tid, men i de här sammanhangen verkar det som om allting måste vara perfekt hela tiden.
Vad är er uppfattning, ni som varit med i gemet ett tag? Blir man ratad för sådana saker? Jag har ett stort engagemang i olika sammanhang, känner att jag har massor att ge i olika avseenden, men ett perfekt hem kommer jag aldrig att kunna presentera. För mig är det inte det viktigaste.
Det gör att jag just nu svajar i min tro att jag ens skulle kunna komma nära en placering, trots att jag inget hellre vill, att mina vänner och andra tycker att de inte kunde hitta någon bättre och att mina tonårssöner är supernöjda med mig som mamma. Det känns väldigt paradoxalt. Barnen borde ju vara kvitto på både i sitt egna sätt och deras omdöme på hur jag fungerar som förälder, men jag får en känsla av att man är mer ute efter att följa mallar och mönster än sådana mjuka värden.
Jag har föräldrar som var struliga och min högsta önskan som ung var att slippa bo med dem. Jag har massor med erfarenheter som jag skulle ha nytta och glädje av i sammanhanget, men superstädat har jag aldrig. Möjligtvis till jul...
Mina egna funktionsnedsättningar har gjort att jag fått anpassa mig i vissa avseenden. Jag bäddar aldrig sängen, annat än om jag skulle veta att jag skall få besök i hemmet. Jag stryker inte kläder längre om jag inte skall klä upp mig. Det går att välja kläder som inte blir så skrynkliga. Jag har inga blommor hemma. Ibland blir det hämtmat när tid och ork inte fungerar. Kruxet är att när man sammanställer det så här så verkar jag vara ute ur bilden redan innan jag får en chans att ösa tid, kärlek, omtanke och omsorg över en liten människa i nöd. Jag vill inget hellre just nu än att ge detta en rejäl chans och hoppas så innerligt att kunna göra skillnad för någon. Att kunna vara det där stödet och vuxenkontakten som jag själv saknade. Att dra nytta av allt elände jag gått igenom och som är väl bearbetat och som jag idag enbart ser som en tillgång, men jag tvivlar starkt att jag kommer igenom ens det första nålsögat när jag läser om vad som krävs.
Jag hoppas verkligen att jag har fel!
