ledset barn - argt barn

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Barnet som är i övre förskoleålder har förändrats i humör och sinesstämning o vi behöver hjälp i hur vi ska hantera det. kanske är det bara ett led i den naturliga utvecklingen, men vet inte. SÅ mkt har hänt vår Liten senaste 2 månaderna. Bio har frågat barnet om det vill flytta till denne...bosläkt har sagt att barnet barna har en mamma-den biologiska....när barnet hör sitt riktia efternamn vill h*ninte heta det- villheta som oss i vår familj...

Hemma, men framförallt i förskolan har det blivit mkt bråk och argsinthet- ska vi o bör vi göra på ngt specillet sätt? Här hemma ger vi så mkt kärlek som vi bara kan...men räcker det i en orostid för barnet (det ska avgöras i rätten om barnet ska till bio :x :cry: fast det i sig vet barnet inte om- men märker kanske av oron - o så det som bio sagt till detta stackars barn!!! VAd ska h*n tro???!!! :?

Barnet har inte bott hos bio på 5.5 år o är snart skolbarn...

Någraråd till en orolig familjehemsmamma??
 
Så svårt att veta var gränserna ska dras. För samtidigt som man måste ta hänsyn till barnets speciella situation som skiljer sig från de flesta andra barns- (inte våra placerade barns liv dock, tyvärr).- så behöver ju barnet en vanlig uppfostran där man inte får allt man vill .....

Känns som om förskolan- som brukar vara bra- inte riktigt kan o vet hur de ska tackla barnet nu. De har ju heller inte alltd en famn till varje barn i alla situationer. Förskolan är bekymrad o så även vi. Å andra sidan är vi van med att barnet inte brukar visa ilska..varit alltför medgörlig förut...visserlligen varit sur, men inte arg så som nu....
 
Jag tar för givet att kloka du redan har tagit upp det med soc............

Har inga kloka råd att ge, bara medkänsla.
Kärlek är lätt att ge men löften MÅSTE man vara försiktigare med OM det faller illa ut i rätten.
Tvingas barnet flytta blir vi vuxna svikare och det är inte bra för fortsättningen i våra kottars liv.

Som sagt, inga råd, bara stöd.
 
Problemet ni har ligger oxå i barnets ålder, barn i 6-7 års ålder går igenom en existensiell kris. De tycker att ingen tycker om dem, de är fula, dåliga osv. När min mycket harmoniska dotter blev runt 6 så var det bara fel på henne, vi föräldrar älskade henne tex inte (trodde hon). Ert barn har ju det givetvis extra tufft nu och pga åldern så slår det hårdare. Stå pall bara, visa med hela er attityd att ni inte är rädda, att det är självklart att ni älskar barnet. Passa på i lugna situationer att förstärka barnet. Var helt lugna när barnet blir argt, låt inte barnet känna att det styr er genom era reaktioner på det arga. Förklara att man får vara arg och ledsen men man får inte göra vad som helst. Typ, skrika kan du göra nere i källaren/i skogen osv. Ge utlopp för det onda , fast på rätt sätt.

Hoppas ni kan ha användning för något och att jag inte trampat någon på tårna. Tankarna är ett sammelsurium av Bups föräldrautbildning, Anna Wahlgren och egna erfarenheter.

Lycka till, ni har en tuff men viktig tid framför er.
 
(ursäkta om jag säger en del självklarheter)

Till att börja med så måste man ju få barn och omgivning att förstå att det placerade barnet har två familjer, på liknande sätt som skilda föräldrar skapar två familjer för sitt gemensamma barn i sina nya situationer.
Barnet har två mammor och pappor, så är det.
Av erfarenhet så har jag sett att det finns ett antal saker som skapar frustration hos barnet och ger en massa ilska och konflikter i vardagen. Och det skumma är att konflikterna ser inte alls ut att hänga ihop med grundproblemet. Typexempel på saker som ger problem i barnets huvud är när biofamiljen säger saker som:
- du har bara en familj och det är vi
- du får inte kalla dem (familjehemmet) mamma och pappa.
- du ska/vill du flytta hem till oss...
- löften av olika slag som inte infrias.
Och som familjehem så får man ta smällen. Det händer något som ytligt sett verkar vara en isolerad sak, så kryper det fram senare att dagen före "så sade hon/han...".
Och hur skall man hantera det? Ibland kan man prata med biosarna, ibland så kan man prata med barnet (om man hittat orsaken) och ibland så kör man bara fast.
 
Vi fick gå på ett seminarium om konflikter och konflikthantering som en psykolog/anknytningsexpert höll i för något år sedan. Det handlade om att sätta ord på barns (även tonåringars och vuxnas) känslor. Ofta förstår eller gissar vi varför barn är ledsent eller argt och lämnar ett logiskt svar. Ett exempel psykologen lämnade var att man gett bort katten för att den skulle få bo på landet. Barnet var ledsent och som förälder så var det lätt att förklara att katten skulle få det så mycket bättre på landet än i stan och nu skulle den trivas. Fast barnet kanske helst ville bli bekräftat i sin sorg, typ om det är ledsen och saknar katten, orolig osv? Efter seminariet var det bara att konstantera att vi nog gjort alla fel man kan med de egna biobarnen.... :smirk:

När vi kom hem var vår bio-tonåring väldigt upprörd över något som hänt och vi provade för att se om teorierna höll - och de gjorde det. Helt fantastiskt! Vissa kurser skulle man behöva gå när man blir förälder för första gången....

Vi har iof lärt oss att sätta ord för att få vårt lilla pyre att komma till ro efter umgänge när h*n var för liten för att prata, men nu blev det en nivå till. :bow

Är detta något som kan fungera för ert barn? Typ, om liten är orolig för vad som ska hända, undrar om ni fortfarande tycker om liten, om liten gjort något fel osv?

Fast å andra sidan kanske de flesta av er redan har denna kunskap (och vi är lite sena i starten :oops: )
 
Hej! Det är skönt att läsa era inlägg. Inser att vi gör helt rätt. Att bekräfta barns- o vuxnas känslor är iaf jag nog fantastikst bra på. Har jobbat med familjer o med barn ett antal år, med att vis dem att alla känslor är godkända- dock inte alla handlingar som kommer av dem....

Känner ett barn sig kränkt av det ngn sagt eller gkort är det självklart för mig att bekräfta känslan. HAr det i mig, jämt o ständigt. Däermot så kan man också förklara att det barnet känner inte alltid förändrar utgången.... bara för att man blir arg och/elelr ledsen så får man inte bestämma allt....men känslan har man rätt att ha....

Max: det du skrev om vad som sägs till barn osv är "huvudet på spiken". dessa små....vad de får utstå.

O jag var inne på att det är åldern också som "stökar " till det.... baret testar ju helt normalt, naturligt.

Känns bättre idag. har samtalat mkt med barnet om det som varit, att Liten inte kan bestämma när förskolan ska gå in o äta...att Liten inte alltid kan bestämma att förskolan ska ha gympa.... En del får man inte bestämma, oavssett omman är vuxen eller barn...sånt är livet- o det kan kännas orättvist, men det finns ju också saker som varje person själv får besämma- om man vill kramas är ett exempel....

Det verkar som att samtalen har gått in. har precis lgt en Liten som blev arg då en leksak inte fick följa med till sägen. Suc o stön- o säkert var jag världens dummaste mamma....men efter att ha tänkt på barnets ilska - när det uppstår- o då jag vet att jag haft mkt tid för barnet känns det lättare att se signalerna och barnet verkar som sagt ha förstått en viss poäng av det jag sagt...det kan hjälpa mkt att bara skriva ner sina tankar o orosmoment här på forumet. En del blir klarare då... :angel

När barnet idag sa att "I ditt hjärta mamma så finns jag alltid"- då kändes det gott.... Barnet har lyssnat o tagit till sig det sagda o det som ges kroppsligt. Mkt kram och sitta i knät....o ni vet allt det där....
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp