Liten säger mamma

[WoddyoBuzz]

Hej alla familjehem !

Vi är på banan igen efter några månaders uppehåll. Vår nya lånis har börjat säga "Mamma" "Du är MIN Mamma" Jag har hela tiden kallat mig själv vid namn så som man gör åt små typ -"Kom till (namn)" -"Ska (namn) läsa boken" osv
Även våra barn säger -"Gå till (namn)"
Är mammig vill kramas och i dag kom puss på mun.
Liten testa sina päron och kalla mig mamma framför dom och jag känner mig dum. Detta kommer ju helt från liten själv. Klart det sårar den riktiga mamman, hur förklarar jag för bio detta?
Jag tror liten vill känna tillhörighet då hen är liten och sårbar. Det började på affärer för att markera till främmande människor att liten tillhörde mig.
Hur har ni andra hanterat detta? (mot bio)

 

[honey]

Ett sätt kan vara att försöka förklara för bio att ni inte tänker ta deras plats men att barnet blir förvirrat när de andra barnen säger mamma. För barnet betyder det inget biologiskt än, för dom är det bara ett ord. Fråga om det är ok att prata om mamma A och mamma B, kombinera alltid ordet med förnamnet. För många är det idag naturligt att ha flera av varje med bio-plast-styv -foster- helg-föräldrar.

 

[MoALanta]

Vi pratar öppet med bio om hur vi pratar här hemma. Våra små säger också mamma men alltid när vi pratar om de biologiska föräldrarna så säger vi magmamma och fröpappa. Vi hade samtal med bios och berättade att vi sa magmamma och fröpappa för att barnen ska veta vart deras ursprung är. Föräldrarna är glada och känner sig unika och barnen är nöjda.

 

[Sparris]

Jag tycker också du ska ta bort ordet riktig mamma ur ditt tankesätt. Barn behöver en mamma i sin vardag. Sen kan det finnas fler mammor. När vi pratar om deras bio så är det första mamma/pappa. Eller mamma (namn). Jag är bara mamma i vardagen, utan ngt namn efteråt. Givetvis är det skillnad om det är kort placering eller jour. Men under tiden våra placeringar bor hos oss är jag mamma, de behöver det. Och det visar ju er placering tydligt eftersom det självmant har börjat.

 

[Dinah]

Vi har bara sagt våra namn från början till vår liten som var 19 månader när han kom till oss. Efter ett tag började han testa och säga mamma/pappa ibland och särskilt när andra barn ropade på sina föräldrar så testade han. Han har alltid varit väldigt klok och lätt att ha ett samtal med trots att han inte pratat så mycket själv så vi pratade om att han hade tur som hade två mammor och två pappor och sen sa vi Mamma "mitt namn" och Mamma "bio-mammans namn" i perioder då det var mycket mamma/pappa prat och i andra perioder har vi fortsatt säga våra namn. Däremot har begreppet Mamma "bio-mammans namn" och dito biopappans hängt med hela vägen då det varit enklast för att inte förvirra. På förskolan uppvisade han ett tydligt behov av att bara säga mamma/pappa om oss, antagligen för att det inte skulle vara nån skillnad gentemot de andra barnen men annars har han accepterat och tagit till sig begreppen väl hela vägen. Vi har varit tydliga hela tiden med våra bioföräldrar om hur vi gör och varför och de har förstått och tyckt att det varit ok så länge som vi sagt "Mamma X" etc så inte de försvinner som föräldrar. Jag hade dåligt samvete från början men faktum är att barnen bestämmer själva. Har de ett behov av att kalla oss mamma/pappa så är det viktigt att få göra det för att få känna sig trygga och välkomnade och omhändertagna. Vi är ju också föräldrar och jag tror att frågan är känsligare för vår generation än för de kommande och de små, nu är det rätt vanligt med olika familjekonstellationer men mina/dina/våra/lånade barn. I slutändan är de allas våra barn tillsammans ändå. <3