Läste litegrand av det som redan skrivits om månadspeng/veckopeng och vad det ska räcka till. Vi sparar till våra barn 300 kr var i månaden. De får inte speciellt mycket i månadspeng - bara 160 (12 år) - 180 (14 år)- 250 (17 år) kr. Barnen har olika svårt att hålla i pengarna. Vårt familjehemsplacerade barn kan göra av med 500 kr på en vecka (om h*n fått extra av föräldrar, födelsedag etc.) Det köps aldrig kläder eller något "nyttigt" för dessa pengar, utan spenderas på totalt nonsens. Det är inget h*n själv är nöjd och glad över, utan känner sig ganska tom och snopen efteråt. Barnet har ingen kontroll över sina köpimpulser så därför har vi istället gjort så att ska h*n iväg och shoppa kläder så får h*n pengar då. Övriga barn sparar det de får vid födelsedagar etc. och köper gärna kläder för detta. Då ingen äter godis sparas dessutom mycket av månadspengen också.
Ska barnen på disco, bio eller något extra så brukar vi föräldrar betala ibland och vid andra tillfällen tycker barnen att de har råd med det och betalar då själv. Familjen prenumererar på två serietidningar. Vi betalar säsongsliftkort, musikskola och barnens andra återkommande kvällsaktiviteter. Vi har turen att bo där nöjen i övrigt är ganska billigt (finns ingen bio) och det finns mycket lite av märkesklädespress här, så allt är ganska lugnt.
Jag jobbar inom skolan och har många gånger funderat över hur mycket pengar ungdomar ofta har att spendera på tuggummi, dricka och godis. De äter och dricker nästan konstant under skoltid. Det går ett lämmeltåg mellan skolan och ICA... Lär man sig så mycket om pengars värde då? Ungdomarna går ju inte med rumpan bar så de verkar inte riktigt som om deras köpande påverkar deras liv direkt eller att de lär sig att göra goda val...
Idag kostar barn mer än när jag var ung. Mamma klippte oss, vi tonade inte håret och vi hade inte speciellt mycket kläder heller. Det gick att få ett sommarjobb ganska tidigt så att man fick lite extra pengar...
Jag förstår att det kan vara riktigt svårt med månadspeng där pressen och utbuden är stora, men jag kan inte tänka mig att en hel familj ska behöva gå på knäna för att barnen ska ha allt möjligt. Majblomman påvisar just hur många familjer som verkligen har det ekonomiskt svårt i Sverige idag och kanske är fattigdomen så stor just för att "alla andra har råd". När jag var liten var det sällsynt att någon reste bort på sommaren och ingen åkte utomlands. Nu verkar många ha råd med så mycket och visst känns fattigdomen ännu svårare då?
Några tankar...
Ska barnen på disco, bio eller något extra så brukar vi föräldrar betala ibland och vid andra tillfällen tycker barnen att de har råd med det och betalar då själv. Familjen prenumererar på två serietidningar. Vi betalar säsongsliftkort, musikskola och barnens andra återkommande kvällsaktiviteter. Vi har turen att bo där nöjen i övrigt är ganska billigt (finns ingen bio) och det finns mycket lite av märkesklädespress här, så allt är ganska lugnt.
Jag jobbar inom skolan och har många gånger funderat över hur mycket pengar ungdomar ofta har att spendera på tuggummi, dricka och godis. De äter och dricker nästan konstant under skoltid. Det går ett lämmeltåg mellan skolan och ICA... Lär man sig så mycket om pengars värde då? Ungdomarna går ju inte med rumpan bar så de verkar inte riktigt som om deras köpande påverkar deras liv direkt eller att de lär sig att göra goda val...
Idag kostar barn mer än när jag var ung. Mamma klippte oss, vi tonade inte håret och vi hade inte speciellt mycket kläder heller. Det gick att få ett sommarjobb ganska tidigt så att man fick lite extra pengar...
Jag förstår att det kan vara riktigt svårt med månadspeng där pressen och utbuden är stora, men jag kan inte tänka mig att en hel familj ska behöva gå på knäna för att barnen ska ha allt möjligt. Majblomman påvisar just hur många familjer som verkligen har det ekonomiskt svårt i Sverige idag och kanske är fattigdomen så stor just för att "alla andra har råd". När jag var liten var det sällsynt att någon reste bort på sommaren och ingen åkte utomlands. Nu verkar många ha råd med så mycket och visst känns fattigdomen ännu svårare då?
Några tankar...