När man inte knyter an

[Trygga Rekan]

Hej Alla kloka och ni andra me

Vi har varit familjehem länge nu 7 år. I början hade jag lätt att knyta an till alla möjliga och omöjliga. några jobbiga plötsliga avslut(aldrig pga oss) har gjort att vi blivit mer försiktiga. soc har sagt att det är för alltid och uppväxtplaceringar mm Men det har inte alltid blivit så.

Jag tar hand om och styr och ställer med skola och barnomsorg jag tröstar och kramar och finns tillhands.Soc är nöjda barnen värkar trygga enligt skola dagis BUP.

Men jag älskar dem inte. har ingen anknytning.Jag gör det som jag tror förväntas av mig. Någon som känner lika. Är det dags för oss att slänga in handuken??? Eller har vi blivit "störda" av all anknytning som sedan avbrutits?? Eller är det normalt att inte knyta an ( även om barnet gör det) som familjemamma???
Någon??

 

[honey]

JAG känner igen det....................
Alla "går liksom inte in" även om man slår knut på sig för att de ska få/ha det så bra som möjligt.
Alla är inte heller mottagliga för anknytning.
Vi har haft syskonpar som gick som gäster i drygt två år.
Spelade ingen roll vad vi gjorde, de ville inte knyta an, vara "bara här tillfälligt".........

Andra som kliver rakt in i hjärtat, för uppväxtplacering, rycks ifrån med buller och bång...
Jag tror det är lite skyddsmekanism som gör att man inte vågar knyta för hårt.
Det ÄR ju en osäker värld och efter några år vet man det.
Speciellt när man har placeringar som kommer och går.........
(Undrar ibland när en del säger att de haft 8-10 placeringar på knappt så många år???)

Svammel svammel, men kontentan...............
JAG vet hur du känner det och jag förstår det!

 

[Trygga Rekan]

:bow :bow :bow Tack Hoooooooney

Vågade knappt uttrycka det jag känner eller inte känner.

va skönt att detta forum finns.

TR

 

[Fia-Lotta]

Har oxå haft samma känsla, men jag har verkligen jobbat för att se hjärtat i barnet och faktiskt fått sett och känt den.
När allt känns hopplöst, man är arg, förbannad, frustrerad och hopplösa föräldrar upp i allt detta... man blir galen.
Jag tror för min del att min "känsla" beror på min frustration mot placerar kommunen, de är så oproffisionella, detta gör automatiskt att man inte tar till sig barnet och knyter an....MAN JOBBAR I MOTVIND.. :evil:
Sen tror jag oxå att så länge inte soc, sekr INTE pratar med barnet varför de är placerade och hur länge ungefär de ska stanna, så släpper inte barnet taget och låter oss knyta an.....Barriären finns där, och det är jätte jobbigt....

Lycka till !!!

 

[Sparris]

Jag känner så vål igen det. Jag var som en husmor på en internatskola insåg jag. Bränd pga barnet, men även för att barnet inte kunde knyta an. Barnet ville ha det som våra barn hade men ville inte släppa in eller göra sin del. Bagaget från en dålig start med fortsatt dåliga år satt djupt...

Det är skillnad på ålder, om barnet har plats i sitt hjärta, hur mycket umgänge, sen finns det ju också ngt som kallas kemi.

 

[Kråkan]

Jag ÄLSKAR inte heller våra placeringar ! Oftast jour, kortvarigt iof. Men inte heller våra fasta lockar fram sådana känslor. Jag älskar mina biobarn, jag kan TYCKA OM en plac. Men thats it. Vet inte om jag är olämplig för jobbet då .. . ? Jag KÄNNER dock med dem, har en vilja att hjälpa dem, men några djupa känslor på för individen i sig, nej. Kanske beror på att vi har haft en attans otur med så gott som ALLA vi tagit emot.

 

[Hönapöna]

Vill bara säga att det är skönt att detta forum finns. Känner igen mig precis. Tycker det är jobbigt när nära och kära hela tiden tjatar om hur svårt det måste vara att släppa dessa barn. Känner mig då omänsklig för att jag inte känner så. Kram på er alla

 

[mamma77]

Känner också så väl igen mig. Vi fick vårt barn som 5 minuter gammal bäbis och jag hade så svårt att knyta an. Tyckte t om att han luktade främmande. Alla runt omkring oss såg bara hur mysigt det var med en liten bäbis och tänk vilka fina människor vi var. Det är ju i ofs alltid roligt att höra men det första året var riktigt kämpigt. Nu är bäbis 6 år och har en hel del svårigheter med det dagliga livet. ibland känner jag mig helt värdelös som familjehemsmamma som inte riktigt har samma känslor för mitt lånebarn som för mina biobarn, detta trots att jag fick en nyfödd och att vi nu är vårdnadhavare. Men vi får väl ändå hoppas att vi finns där och älskar och stöttar så mycket vi bara förmår.