när orken är slut

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
innebandy sa:
kanske bättre att du skickar till mitt mail om dina frågor
Klicka för att se resterande...

Hur just avslutet gick till är kanske ngt som vi alla behöver lära oss eller iaf ta del av. Det är ingen lätt sak att ta adjö och har man då själv valt att säga upp uppdraget kan vi ta lärdom av hur ni gjort, vilka reflektioner ni haft efteråt etc.
Om du orkar alltså...så skriv det gärna här i tråden.
 
att skriva av sig...

Det är viktigt att vi alla som är familjehem delar med oss av glädje och sorg. När man börjar sitt uppdrag så är man så blåögd och fylld av tanken att det ska komma ett nytt barn till familjen, och hur man ska kunna göra det så bra som möjligt för alla, att man inte kan tänka klart.

Sen, när det börjar lugna ner sig, kommer alla de obehagliga överraskningarna.
Jag är ledsen att behöva säga det, men efter fjorton års placering av ett barn, så får vi fortfarande de överraskningarna.
Blev nästan överfallen av en biologförälder för ett tag sen. Denna förälder (fadern...) hade inte hört av sig på åtta år, varken via brev, telefon eller nåt annat. Trots att han bor i grannstaden. Han fick syn på mig och började gapa om att det var jag som stulit hans barn... (som snart är myndig och frivilligplacerad.) och att jag var en jäkla häxa. Då började hans vänner på samma parkbänk, om ni fattar vad jag menar, att närma sig hotfullt. Det var då jag slängde mig in i bilen och rivstartade därifrån.
Det är sånt man får ta. "Vanliga" människor behöver inte ta sån sk*t.
Jag måste ärligt erkänna, att den dagen som vår placering flyger ur huset så ska jag fira. För det har varit många gånger som min man o jag diskuterat fram o tillbaks om vi orkar. Hur det än är, ett barn med demoner kan man inte alltid orka med. Ibland har det varit en fråga om ungen eller mitt förstånd. Men nu känns det som om det är upploppet kvar bara, och vi hänger väl med ett tag till...
 
Det var Kommunen som omplacerade de hade sett under lång tid att man ej orkar ta hand om 2 barn med diagnoser.Vi ville inte och det ville ej barnen heller men nu när det gått ett år så kan man börja se framåt.
Har varit väldigt svårt för alla barn vi har själva 3 st när de flyttade.

Men nu går de i Specialskola har vi hört.
Vi har sagt ifrån med umgänge det tar tid att komma över detta.
Men som jag skrev så fich vi inte hjälp av Kommunen de kunde ej se alla problem. Men Bup har varit till stor hjälp.

Inte lätt att få allt till att fungera md 5 barn varav 2 krävde ständig passning.Nu kan jag gå upp på morgonen och ta en kopp kaffe i lugn och ro.
Det kunde man ej då utan vi blev väckta runt 4 då var det full fart.
Nej fy för Kommuner som ej talar sanning om vad barn har för behov, men hoppas ju att vi kan träffa de längre fram i tiden.
 
Nä - kommunerna undanhåller så mkt de kan för att överhuvudtaget få tag på famhem - det har vi märkt!
Vår gosse hade "bara" anknytningsproblem och biosarna var inte jobbiga, bara omogna. Hmm...tjo flöjt! Det fanns avstängdhet, självdestruktivitet, hyperaktivitet i en salig blanding och när anknytningen var klar kom allt det andra som hör till ADHD. Trots att vi sa till på tidigt stadium att vi misstänkte ADHD så viftade soc bara bort det med "hans bagage". Vi som nybörjare gick på det men långt bak i huvudet på mig satt ändå frågan kvar (är undersköterska och mentalskötare och en hel del av utb sitter där än) om bokstavskombination. Därför började vi med "Explosiva barn"-metoden och fick mer hjälpa av BUP (som ansåg oss mkt kompetenta och duktiga och inte kunde ge mer hjälp än vi redan fixat själva) med att prata av sig.

Vid en ev ny placering kommer vi ha vissa krav tex få veta EXAKTA bakgrunden utan försköning, få ett fast umgängesschema som SKA följas (inkl telefonsamtal), dokumenterat vad och hur soc ersätter vid skadegörelse som försäkringsbolaget inte tar, vad omkostnadsersättningen ska gå till (i detalj) etc.

Just nu, 14 dagar efter flytten, kan jag känna lugnet i mig att slippa höra ticsen, slippa vaka över djuren, slippa förmana varje vaken minut MEN jag saknar så oerhört den goa gosse som kom in på morgonen och mös en stund innan frukost och jag saknar våra kvällsrutiner med bok och sång. (Får läsa klart boken själv så jag får reda på hur det går för snapphanarna hahaha...)
Jag vet INGET om hur gossen har det. Han får inte ringa för biofar längre. Jag tänker ofta på honom men saknar som sagt inte ticsen för de var oerhört jobbiga.
 
har ni även sagt till soc att bägaren håller på att rinna över.jag är en sån känslo människa så när jag är slut och får ett påhopp så brister det och då ringer jag soc och spyr,men jag tror inte de klarar utan de bara bollar det vidare till våran handledare,jag är otroligt tacksam för att dom lagt mycke pengar på att vi ska få bra handledning.men jag anser att även dom ska veta hur vi har det att det måste ut ur mitt känslosystem.samt de har ingen förståelse förvad man säger,ex biopappa har ett hjul som surrar men råttan är död,eller han är en :evil: då tar de det på blodigt allvar börjar med massa psykolog snack när man igentligen bara vill att de ska lyssna och ta emot så jag får tömma mig.
 
Nu var det ett tag jag fick tid och ro till att sitta här inne...och jag inser att jag missat en väldigt intressant diskussion kring barn, umgänge, soc mm.

Bella
Det känns som att jag läser om oss själva när jag läser om läget i eran familj och med erat plac barn!

Vi har inte fått diagnos på våran..h*n är för liten säger dem hela tiden. H*n är 4,5 år nu. Fick veta för ca 2 veckor sen att barnet ska flytta ifrån oss. Hemflytt till biomamman innan årsskiftet, vilket gör mig frustrerad! Om det ändå var en flytt till något bättre än det h*n har eller varit med om, så hade jag känt annorlunda.. Vi är 4:e hemmet för detta barn.. Man undrar ju hur det ska gå för ett barn som aldrig fått någon stabilitet i sin tillvaro..
Hur gör man rent praktiskt och även känslomässigt när ett barn ska flyttas på? För oss är det första gången. Vi har haft korta plac förut, på en månad osv. Detta skulle vara en uppväxt, som nu avbryts. Hur hanterar man det? Min spontana reaktion är ju sorg och ilska över att soc inte tänker på barnet mer än så här. Det enda de tjatar om är hur jobbigt biomamman haft det osv. Men barnet då? Vi arbetar ju inte mot en myndighet, och vår org kan inte göra ett dugg för att förhindra det som komma skall. Soc vägrar ta till sig barnets speciella behov. De vägrar lyssna när man försöker berätta vad som händer med den här lilla människan i olika situationer.
Min andra reaktion är att jag ger upp lite grann.. Ger upp att kämpa för det jag kämpade febrilt med för några månader sen.. Allt är ju redan bestämt för hur det ska bli..och man står helt maktlös inför allt. Det är nästan så man önskade att man aldrig fäste sig vid barnet från första början.. För ens egna känslor drar verkligen igång något stort inom en, samtidigt som känslorna kring soc beslut sliter en i stycken..

Stackars barn!!
 
Visst är det hemskt när man inser att soc tänker mer på de vuxna än på barnen!
Jag har dock fått veta att det är på G med en lagändring i just socialtjänstlagen så att barnen ska tryggas än mer.
Själv hoppas jag att BRIS får vara ett stort bollplank i diskussionerna kring lagändringen.

Jag har också skrikit - kämpat - gapat och sen gett upp.
Jag får inse att vi gett gossen nästan fem bra år med trygghet. Mer kan jag inte göra idag.

Jag vill fortfarande skrika högt över det usla rättsamhälle vi har!
 
När jag läser Jajjas insändare så är det nästan exakt samma situation som vi upplevt. Vårt barn som nu är 8 år var hos oss i 2 år, plötsligt skulle mamman ha hem barnet, och det är som du säger - hade det varit till ett bättre liv så hade vi accepterat det. Nu förstod vi att det inte skulle bli så, och vad vi hör på omvägar så är det inte alls bra i hemsituationen men barnet försvarar såklart mamman, barn är lojala tills de börjar förstå verkligheten. Vi mahde kämpat med så enormt mycket o sen tar allt slut, inte ett besök - ingenting o soc kan itne göra mycket men vi hoppas verkligen att de har koll på familjen men den hör mamman kan dupera vem som helst! Visst är vi i första hand otroligt ledsna över hur det blev men även enormt förbannade om man får använda det ordet. Hoppas verkligen att någon börjar tänka på barnen i första hand!!!!!!!!!!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp