När orken tar slut

[Ninnao]

Hej, jag är ny på detta forum och kände att jag ville skriva av mig. Vi har nu varit familjehem i 1 år, vår första placering. Vi har ett syskonpar hemma, ett uppdrag som enligt socialtjänsten var ett lätt uppdrag. Ganska snart märkte vi att det inte var så lätt som man fått oss att tro. Självklart var vi beredda på att den första tiden skulle bli tuff både för oss och barnen innan vi alla hade landat men nu har det gått 1 år och det känns som om att när man tagit 1 steg framåt så blir det 3 steg bakåt efter umgänge med bio.
vi har fått lära dessa barn det mesta från grunden, som tex hygien. Den lilla har det gått lättare med, hen har anpassat sig lätt, är go och glad och kallar mig mamma. Vid umgänge var 3 vecka Lör-sön så blir det problem, hen har ont i magen och är alltid väldigt känslomässigt utkörd när hen kommer hem vilket resulterar i oro och sängvätande och flera dagars återhämtning innan det blir som vanligt igen. Sen kommer vi till den stora av dom, här känns det som om hennaldrig är nöjd, allting är bättre hos bio och jag får höra det varje dag, hen ifrågasätter allt jag säger och lyssnar inte alls på mig. Jag har upptäckt flera ggr att hen har saker med sig hem från skolan och när hen varit hos kompisar som inte är hens och jag pratar med hen om att detta inte är ok, och jag tvingar hen att lämna tillbaka det, detta har resulterat i att hen gömmer saker på sitt rum istället när jag inte ser och jag vet inte var det kommer ifrån. Vi köper en massa kläder till hen då hen nästan varje dag tar i sönder något plagg, och hen blir jätte arg när jag slänger dessa trasiga kläder och säger till mig att hemma hos bio kastar man aldrig några kläder trots dom är söndriga och att hen hellre vill ha kläder där ifrån. Jag känner mig inte tillräcklig i något och känns som om jag bara gör fel… varje dag är det samma diskussioner och hen struntar i vad jag säger, samma saker varje dag och jag känner mig helt slutkörd. Tyvärr så har jag under dom senaste månaderna märkt att den lille har börjat ta efter hens beteende. Nu kallar hen inte mig mamma längre mer än när hen är ledsen eftersom den store skäller på hen angående detta, hen säger att jag är inte deras mamma utan dom har redan en. Jag märker hur detta påverkar den lille och hen blir inåtvänd och vet inte riktigt hur hen ska tackla det. Jag har pratat med båda många ggr att det är helt ok att säga mamma, att det är jättebra att ha två mammor, då är det ju dubbelt så mycket kärlek. Det är så svårt att skriva allt, hade blivit för mycket då men till saken hör att socialtjänsten inte lyssnar. Vi har haft så många olika socialsekreterare och det blir sämre och sämre. Hon vi har nu säger bara att vi måste sära mer på barnen, ge dom mer tid var för sig men jag vet inte hur vi ska orka/ hinna detta. Dom är ifrån varandra hela dagar när den store är i skolan och den lille på förskolan, sen på kvällarna är det ofta fritidsaktiviteter var för sig, vad mer kan vi göra? Vi älskar dessa barn men vi är slutkörda och känner att vi inte får något stöd från socialen, mitt hjärta går i tusen bitar bara att tänka på att säga upp uppdraget men sen vet jag inte vart jag ska hämta mer ork, jag känner mig helt slut och att det är en kamp från morgon till kväll. Ska det verkligen vara såhär?

 

[anne]

Hej!
Jag förstår att det måste vara jättetufft för er . Ni behöver ha extern handledning som hjälper er att rodda i situationen så ni får bena ut vad som är vad. Barnen kanske också skulle må bra av att få prata med en psykolog, i allafall den stora då det finns mycket att bearbeta. Vilket inte alls är konstigt.

Det är otroligt jobbigt när det byts handläggare hela tiden. Det blir ingen kontinuitet vare sig för familjehemmet eller barnen.

Jag skulle sätta mig ner och skriva ner allt sakligt som är kring barnen men också er oro för barnen och er ork och ta upp detta på ett möte. Ibland kan det bli tydligare om de får det nedskrivet framför sig och man kan gå igenom varje sak för sig. Ni behöver också trycka på att er ork håller på att ta slut. Vara tydliga, hur ska vi lösa detta? Vi vill att barnen ska stanna hos oss men vi behöver stöd i vårt uppdrag för att orka vidare.

Här vet man inte sen hur det går. Ibland så anser socialtjänsten att orkar man inte så behöver barnen flyttas istället för att ge stödet och ibland så blir det ett litet uppvaknande, okej det är så illa, självklart ska vi se till så ni får stöd. Man kan också gå till handläggarens chef om man känner att man inte får det stöd man har rätt till för att klara av sitt uppdrag.

Jag skulle också vilja skicka med att det är inte värt det att själv gå in i väggen. Vägen tillbaka kan vara otroligt tuff och svår och man kan få skador för livet.

 

[honey]

Jag förstår precis din situation, har varit där med ett syskonpar också. Åtta handläggare på 2 år sög musten ur oss när den nya handläggaren inte förstod den tidigares bedömningar. Vi gick från fulla restriktioner och övervakning till hemflytt på den tiden.
Vi fick, precis som Anne föreslår, extern handledning för att orka och det var hon som till slut hjälpte oss att sätta ner foten.
Inget uppdrag är värt er hälsa hur mycket man än tycker om barnen. Syskon kan lika gärna stjälpa ett uppdrag som det ger trygghet barnen emellan.
Hur är föräldrarna, kan ni samarbeta eller är det föräldrarna som "vänder" barnen emot er?
Kanske inte skulle vara övernattning (?) utan bara över dagen?
Låt inte uppdraget slita ut er eller i värsta fall isär er.