När säger man stopp?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
G

Grodan

Har nu fått hem denna lilla krabbat, 10 månader. Har spenderat lite tid med att läsa på forumet här, för det är fantastiskt skönt att läsa vad andra vadit med om o känner.
Läget är detta, en liten kom till oss i gågna veckan, utan att ha varit här på inskolning först för vi var sjuka i huset (Barnet o jag har träffats under en dryg vecka där han bodde innan han kom hit). det blev från noll till hundra över en natt. Jag har haft svårt o sova innan pga av alla anspänningar o första natten sov jag inget alls. Höll på att trilla ihop på dagen. Har tre biobarn som är 3, 5 o 7 år. Vilket pul att få ihop desa tider!
Inget "fel" på barnet, bara en till att ta hänsyn till. Han är snäll o äter o sover, men det tar tid utifrån vad som är "vanligt" i huset. Jag har nog mest problem med att inte ha koll på läget o inte hinna med mina egn barn. Det är jobbigt. Känner mig på gränsen till att klappa ihop. Fick hjälp efter behov av soc o det känns bra, men hon han var här en dag, sen fick vi magsjuka i huset. 4 av 6 är sjuka just nu...
Vad göra?
Har svårt att knyta an till barnet för han "suger energi". Håller med andra skrivare att man få minsann inte hela bilden med sig när det är en placering på g.
Fast problemet är just, hur länge orkar man, brukar det bli bättre, vad?
 
:oops: Håll ut - det blir bättre, jag lovar!
Minns när våra biobarn var i dina barns åldrar och magsjukan härjade som värst. En gång gick vår äldsta, då 4 år, till en granne och bad om att få mat eftersom båda hans föräldrar låg utsalgna i dubbelsängen med småsyskonen däremellan.

Vi blev kontaktfamilj till en 10-månaders kille som kom knappt utan inskolning. Första helgen var verkligen Kaos, följande helger också, men det blev bättre och nu 3 år senare har vi hur mysigt som helst.

Det blir bättre- ungarna blir äldre och kan ta vara på sig själva och hjälpa varandra. De fostrar varandra när man är många - fostersyskon eller biobarn - alla lär av varandra och du kommer att räcka till!!!

Ge inte upp, snart är det vår och kräksjukan är över och tulpanerna blommar.
 
Läst din berättelse och tänker på dig;)

Känns stort att ta sig an ett så litet barn när du har 3 ganska små men du verkar veta vad du tycker din gräns går....

Jag sitter och funderar på hur en sån lite krabat känner när de ska knyta an sin nya familj "alltså tvärtom också"!
Det tar sin lilla tid kan jag tro för er alla och med feedback så ro man nog hem det mesta....

Håller tummarna för att det blir lättare snart för er alla:)
 
Grodan sa:
Har nu fått hem denna lilla krabbat, 10 månader.Har svårt att knyta an till barnet för han "suger energi". Håller med andra skrivare att man få minsann inte hela bilden med sig när det är en placering på g.
Fast problemet är just, hur länge orkar man, brukar det bli bättre, vad?
Klicka för att se resterande...

hur menar du? vilken bit av "bilden" fick du inte info om?
 
Ursäkta om jag låter negativ men jag kan inte sluta undra om du verkligen inte kommer ihåg hur mycket en 10-månaders behöver och kräver? Det är ju trots allt inte mer än ett par år sedan du var där sist.

Var det så genomtänkt att acceptera ett barn i den åldern med de behoven? Du/ni skulle kanske vänta några år ö h t innan ni ger er på familjehemsbiten för det ÄR krävande. Det går inte att blunda för. Har själv 2+2 barn på 5, 7, 8 och 10 så jag vet att det inte blir mindre/lättare.

Jag hoppas verkligen för både dig och grabben att ni "kommer i fas" så snabbt som möjligt för ALLAS skull.
 
måste bara kommentera

Är det inte dessutom så att placerade barn kräver ÄNNU mer än de egna, biologiska barnen gjort? De kommer till familjehemmet med anknytningsproblematik, är bortglömda eller har andra problem. Det är nog vanligt att de fått alldeles för lite uppmärksamhet tidigare och att detta måste kompenseras. Det finns väl orsaker till att barnen placeras? För oss har det tagit lite över ett år innan familjen fungerat "normalt" igen efter en placering. Känner dessutom att grundtryggheten, som finns hos biobarnen, inte finns hos placerade barn. Det kommer nog ta lång tid att bygga upp förtroendet, att få barnet att lita på en vuxen. Och att få en fast grund att stå på, det händer inte från en dag till nästa! Sedan finns även en genetisk skillnad, det placerade barnet ÄR inte som våra biobarn man kan alltså inte känna igen sig själv i barnet. Samtidigt kan man se så mycket positiv förändring, glädje och framsteg på olika sätt. Anknytningen kommer med tiden, men den tar tid och kräver MYCKET arbete och ännu mer VILJA. Man måste nog tänka sig för ordentligt innan man ger sig in på ett uppdrag, bättre att ge upp nu om du känner att du inte orkar och ge barnet en chans hos en annan familj. Varje barn har rätt till en familj där de kan känna trygghet!
 
Grodan; När säger man stopp?

Jag tror på dig.Jag tror att du klarar av det. Tro på dig själv.Det kommer alltid en efterreaktion när man har levt i anspänning inför något så stort som att ta sig an ett litet barn.Vi har så lätt att kräva för mycket av oss själva.Låt det vara ovant och konstigt.Acceptera att allt inte är perfekt.
Försök att få en stund ensam och gör något du tycker om eller lås in dig på toaletten och gråt. Titta dig sen i spegeln och tala om för dig själv att det du gör duger och att du duger,för det gör du!
Jag tycker inte att du ska ge upp än!
Kramar
Gittan
 
Re: Grodan; När säger man stopp?

Gittan sa:
Jag tror på dig.Jag tror att du klarar av det. Tro på dig själv.Det kommer alltid en efterreaktion när man har levt i anspänning inför något så stort som att ta sig an ett litet barn.Vi har så lätt att kräva för mycket av oss själva.Låt det vara ovant och konstigt.Acceptera att allt inte är perfekt.
Försök att få en stund ensam och gör något du tycker om eller lås in dig på toaletten och gråt. Titta dig sen i spegeln och tala om för dig själv att det du gör duger och att du duger,för det gör du!
Jag tycker inte att du ska ge upp än!
Kramar
Gittan
Klicka för att se resterande...

Jag håller med den kloke Gittan.

Vem vill inte ge upp ibland.
Du skall veta att vi ofta jobbar i motvind och det tar på krafterna.
Sedan har man oftas ingen att diskutera sin situation med.
Utan man är rädd att stöta på patrull. Speciellt bland vänner och grannar som lätt kan säga
- Vad vad det vi sa.......
Och i nästa sekund kan dom säga
- Vilken tur att det finns sådana som ni!

Men som i så många andra situationer så går det upp eller så gå det ner som en sol om kvällen.
Det där med att ge sig själv beröm är vi så snåla med, det är ju så att vi är blygsamma.
Men glöm inte din "egen" tid den är jätte viktig.
Vad rädd om dej, du är jätte viktig.
Må väl i julstöket.
Kram
Eva :wink:
 
Inledningsvis är det tufft!!

Det är tufft inledningsvist. Man går på högvarv hela tiden och har man dessutom oturen att drabbas av magsjuka så är det inte konstigt att ni är slutkörda. För vilken "vanlig " familj med småbarn blir inte vara trötta av att familjen drabbas av maginfluensa och mitt i detta har ni fått ett extra barn....

Det kommer att ta tid innan alla landar i familjen. Sen får du nog gå på magkänslan om det känns helt fel att just detta barn är placerat hos er eller är det bara att ni är trötta just nu pga sjukdom. Lycka till!
 
Tack!

Har läst de svar som kommit in.
Ska först svara på frågan på vad det var vi inte fick veta. Det var saker runt föräldrarna och deras situation som inte kom fram förrän efteråt, o då inte via soc utan andra tillförlitliga vägar. Det som kom fram var (förstås) inte av positiv karaktär.
Precis som de olika svaren jag fått så är detta på både gott o ont. Men nu lutar det i mina tankar starkt åt att ge detta barn chansen i en ny familj. Bättre att bryta nu än om några år. Omplaceringen lär ändå dra ut på tiden eftersom det är juletider.
O med facit i hand, jo visst skulle man tänkt efter en gång till innan man tackade ja, men det är ju så med detta oxå, att man vet ju faktiskt inte på riktigt förrän efteråt om det verkligen går, om det funkar som man tänkt sig. Jobbigast är nog inte arbetsbördan, även om den märks väl, utan den mentala biten, tidsfördelningen mellan barnen, sig själv o partid, att hinna se alla, bry sig o visa omtanke. Ska väl tilläggas... även om det inte var nån överraskning att soc var väldigt iger på att få mig/oss att skriva på pappren, trots att jag redan innan det var tveksam och tydligt klargjorde det för dem. Men familjehem växer ju inte på träd...så de vill väl "fånga" dem som kan tänka sig att ställa upp.
Jag känner mig iaf stärkt i att jag fattat ett beslut om hur det ska gå vidare. Innan jag gjorde det tärde tankarna på mig så att det inte blev nån ork kvar i mig. Men tack iaf för allt stöd o tro att det ska lyckas. Det kanske det hade kunnat göra, men just nu känns det som det står skrivet i stjärnorna om det skulle gjort det.
 
grattis

Grattis o lycka till. Jag hoppas att ni får en annan placering som passar bättre i er familj, det finns massor barn som behöver en plats! Huvudsaken för detta barn är att ni fattat ett beslut, barnet är ännu litet och kommer att anpassa sig till ett nytt hem. Så klart är det jobbigt, men bättre nu än om flera år! Att inse att det inte fungerar och göra något åt det måste vara det svåraste beslutet man kan fatta, strongt gjort!
 
Re: Tack!

Grodan sa:
Har läst de svar som kommit in.
Ska först svara på frågan på vad det var vi inte fick veta. Det var saker runt föräldrarna och deras situation som inte kom fram förrän efteråt, o då inte via soc utan andra tillförlitliga vägar. Det som kom fram var (förstås) inte av positiv karaktär.
Precis som de olika svaren jag fått så är detta på både gott o ont. Men nu lutar det i mina tankar starkt åt att ge detta barn chansen i en ny familj. Bättre att bryta nu än om några år. Omplaceringen lär ändå dra ut på tiden eftersom det är juletider.
O med facit i hand, jo visst skulle man tänkt efter en gång till innan man tackade ja, men det är ju så med detta oxå, att man vet ju faktiskt inte på riktigt förrän efteråt om det verkligen går, om det funkar som man tänkt sig. Jobbigast är nog inte arbetsbördan, även om den märks väl, utan den mentala biten, tidsfördelningen mellan barnen, sig själv o partid, att hinna se alla, bry sig o visa omtanke. Ska väl tilläggas... även om det inte var nån överraskning att soc var väldigt iger på att få mig/oss att skriva på pappren, trots att jag redan innan det var tveksam och tydligt klargjorde det för dem. Men familjehem växer ju inte på träd...så de vill väl "fånga" dem som kan tänka sig att ställa upp.
Jag känner mig iaf stärkt i att jag fattat ett beslut om hur det ska gå vidare. Innan jag gjorde det tärde tankarna på mig så att det inte blev nån ork kvar i mig. Men tack iaf för allt stöd o tro att det ska lyckas. Det kanske det hade kunnat göra, men just nu känns det som det står skrivet i stjärnorna om det skulle gjort det.
Klicka för att se resterande...


Hej
Är det här ert första barn ni tar emot.
Vänligen Ingrid
 
Funderingar kring "grodans beslut"

Igentligen är min rubrik felformulerad.Jag respekterar i ditt beslut Grodan och har ingen rätt att ifrågasätta dig.Men jag har funderat en del.
Jag tror det är olyckligt när Soc ligger på och pressar fram beslut hos blivande familjehem.Besluten är så viktigt att det måste få mogna fram hos familjehemmet.
När ändå situationen är den att man har ett placerat barn hos sig och man undrar om man gjort rätt eller fel,finns det en möjlighet att tanken, jag försöker i ex. 3 mån. kan hjälp mig att fatta ett klokt beslut.Ett beslut som jag kan leva med och vara nöjd. Möjligheten finns ju att beslutet blir ett annat.
Men så handlar det om barnet och anknytningen, å andra sidan så dröjer det oftats en tid innan barnet placeras i ett nytt hem så relationen har redan startat.
Tankarna är många.Finns ingen mall för rätt eller fel.Besluten är personliga och unika.Inget är det andra helt likt.
Önskar alla en God Jul!
Gittan
 
Svar till Ingrid

Hej!
Jo, det är första barnet vi tar emot. Det är så mycket nya saker att lära!!!! Nu i jul är det fullt upp oxå. långväga gäster. Men det är lite bra, för då är det en massa barnvakter :wink: Vi har gått igenom magsjukan för andra gången på två veckor oxå... Behöver jag säga att jag är trött... :smirk:
God fortsättning o Gott nytt år!
 
Fler frågor....

Hej igen!
Saker börjar lägga sig lite, men efter mitt sista samtal med soc har jag ändå två frågor som jag undrar om vad ni varit med om.
Det första är; förberedelser. Kontaktpersonen på soc konstaterade vänligt att vi nog inte var förberedda på vad som kunde/skulle bli när vi tog emot ett barn. Jag medgav att så var fallet, men undrade sen i mitt stilla sinne var vi skulle förberett oss så vi varit helt beredda på det som blivit???? :roll: De på soc har inte givit oss nån form av intro-kurs, samtal eller förberedelse, när jag frågat om kontakt med annat familjehem har jag fått till svart att de inte brukar jobba så men att de ska se vad de kan göra. Men sen har jag ändå inte hört nått mer. En barnpsykolog är inkopplad som stöd EFTER barnet kom hit. Det uppskattar jag förvisso väldigt mycket men känner att ett möte med honom innan hade kunnat kasta nytt sken över saken.
Den andra saken är: utredning. När jag har läst här på diskussionsforumet får jag uppfattningen av att de flesta gått igenom en lång o omfattande utrfågning. Vår utredning gick till så här: Barnet kommer från en grannkommun. Representatner från det soc var här vid tre olika tillfällen vill jag minnas o pratade kring vad som var på g, under utredningstiden. (Sen har de varit här fler gånger men inte i utredande syfte). En person från soc i "vår" kommun gjorde sedan utredningen. Den bestod av två besök. Ett där min man o jag satt tillsammans med henne över en fika vid vårt köksbord i ca en timme, andra gången satt hon ca 30 minuter var med oss enskilt, utan anteckningsblock eller annat. När vi sen fick utredningen skickad till oss över mailen var det så mycket sakfel i den att jag nästan fick skriva om halva o skicka tillbaka. De hade inte ens skrivit rätt personnummer på mig... Jag upplever det som ganska ...vet inte vilket ord passar.... men jag ser iaf fram emot att höra andras reflektioner kring detta, o även vilka förberedelser ni fått innan placering. (Jag blev rekommenderad denna sida o medlemskap i Faco för mer info. Inte att förakta men inte alls samma sak som personliga möten).
BArnet är fortfarnde här, leker nu med en av mina barn, o vi ska strax ta en promenix till en lekpark. På återhörande! :D
 
Hej Grodan!
Vad glad jag blev när jag läste att ni inte gav upp i början av placeringen. :P Det kvittar nog hur förberedd man är så ställer det till stor oreda i familjen när en ny liten vilsen krabat kommer till.
Det går nästan inte att förbereda sig på vad som komma skall. Soc. möter en familj i kris och ett (eller flera)barn omhändertas och placeras. Ibland akut, ibland efter att andra insatser satts in i familjen, ibland frivilligt, ibland med tvång. Det är svårt att i en krisande familj se vilka problem eller behov de olika medlemmarna i familjen har. En del små barn har föräldern känslomässigt räckt till för. De finner sig självklart fortare tillrätta. De barn med anknytningsproblem kan det ta år för att fylla det tomma känslomässiga hålet, endel lyckas man aldrig med. Har de dessutom NP- problematik försvårar det ännu mer. En del saknar också uppfostran och hyfs, gränser och omdöme.
Min erfarenhet är nog att så fort barnet placerats så pyser soc. ut genom ytterdörren och är ibland nästan omöjliga att få tag på. Inte ens på telefontiderna finns de på plats, eller så är det upptaget hela tiden och sen kommer man inte fram. Då är de på tjänsteärende restan av dagen eller veckan.
Bästa utredningen är nog PRIDE då man under en längre tidsperiod träffar handledare och andra familjer som också vill bli familjehem. Då får man tid att tänka och känna efter om man kan och vill ställa upp för ett barn.
Gå till biblioteket och låna lite böcker om familjehem. Finns en hel del både självbiografiska och faktaböcker. Försök att få ett erfaret familjehem som mentor. Det tycker jag ger mest, för de vet hur det är att leva med barn som kryper innanför skinnet och bara tar och tar, trilskande bioföräldrar, knäppa soc. och sviktande make/maka. :?
Allt det svåra i början ger erfarenhet inför kommande placeringar.
Lycka till och håll ut. Om några år har ni en stor familj att vara stolta över.
:wink: Mat-tilda
 
annica sa:
Ursäkta om jag låter negativ men jag kan inte sluta undra om du verkligen inte kommer ihåg hur mycket en 10-månaders behöver och kräver? Det är ju trots allt inte mer än ett par år sedan du var där sist.

Var det så genomtänkt att acceptera ett barn i den åldern med de behoven? Du/ni skulle kanske vänta några år ö h t innan ni ger er på familjehemsbiten för det ÄR krävande. Det går inte att blunda för. Har själv 2+2 barn på 5, 7, 8 och 10 så jag vet att det inte blir mindre/lättare.

Jag hoppas verkligen för både dig och grabben att ni "kommer i fas" så snabbt som möjligt för ALLAS skull.
Klicka för att se resterande...

Hade samma tanke även om det kanske inte låter så possitivt....
Vi har precis fårr en 3, 4 5 år o vi är fullt medvetna om vad detta kräver av oss. Så min man har gått ner till halvtid
Hade också en maginfluenseperiod på en vecka precis när de kom...men sådant går ju över....
 
Så blev det....

Hej!
Det var länge sen jag skrev några rader, för det har hänt så mycket o orken har varit på gränsen under lång tid. Vi sa upp placeringen i mitten av januari, efter att vi efter diverse personliga saker insett att situationen inte var hållbar i längden. Vi sa upp placeringen snabbt oxå för vi tyckte barnet skull få en snabb överflyttning till annan familj innan det hann knyta ann för mycket till oss eftersom vi bestämt oss. Barnet är fortfarande kvar...... Allt skulle barit klar i slutet av feb, men vi blev förfågade om 4-6 veckor extra o sa ja för barnets skull. När de veckorna gått kom soc o frågade om barnet kunde få stanna hela sommaren men då sa vi nej. Nu har vi en månad kvar o plötsligt har det blivit en väldig fart på soc.....
Är det n ån mer som varit med om att uppsägningstiden flyttas på så? Det kan ju inte vara bra för barnet, så liten i detta fallet...
Må väl i värmen!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp