Ni som har barn placerade som går i särskolan?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Ge mig nu info hur det är att ha barn som skiljer sig på det sättet.. Har haft pl. som legat lågt i skalan men inte särskolemässig. Vad är de största problemen? Är det ett problem? Vad jag förstår så ligger hen bara strax under "linjen".Har ev fått förfrågan att ta en 9: årig som just har utreds. Väldigt stor oförmåga i hemmet, stora brister, hög frånvaro i skolan. Vad skall jag fråga om o vad skulle ni göra?
 
Har haft ett särskole barn som är väldigt lågbegåvad, åkte taxi till och från skolan hade fritids upp i övre tonår passning 24/7. Tungt ärende. Men var inskriven på Hab där vi hade jätte mycket stöttning ifrån. Bra är dessutom att de barn lyder under lss och har vissa rättigheter p g av det. Ex avlastning, fritids mm.

/ Lilla ja
 
Min liten kommer ev att tillhöra förskolan framöver. Mer o mer saker framkommer som liten har svårt för. Har själv arbetat på särskola o på dvlastning . Får barnet LSS, ser jag det som positivt då de får rättigheter precis som det skrevs ovan. Tycker iofs st man ska ha tätt till det även utan LSS- om barnet kräver mkt... Många barn dom ligger lågt i begåvning kräver mkt. Så fråga kommunen / org vad de kan sätta in för resurser om / när det behövs ! Som avlastning , riktig handledning , tänk dessutom på högt arvode o omkostnader . Dessa barn har en förmåga att dra på sig extra kostnader . Fråga hur det är m barnets självständighet , hur klarar det ADL- att hantera sånt sim toalett/ hygien/ matsituationer, övergångar i aktiviteter, kompisrelationer. Hur är barnets koncentrationsförmåga- o vad gar hittills gjorts hemma, i skolan osv
 
Barnet skall visst ha fungerade kompisrelationer.. Väldigt dåliga hem förhållande så barnet har nog fått klara det mesta själv.
Tror att barnet är ändå ganska välfungerande.
Tack för snabbt svar. Skall kolla allt ni har skrivit med kommunen.
 
Hej! Jag har inte haft någon placering med utvecklingsstörning, men däremot har jag varit lärare på särskolan. Om barnet bara har en lindrig utvecklingsstörning, vilket det är om hen ligger precis under strecket är det sannolikt väldigt likt ett barn som bara har svårt i skolan. Det jag har funderingar över är vad som händer med barnet om det får god omsorg, full närvaro i skolan, trygghet mm. Kommer nästa testning visa samma resultat? Många barn blir feldiagnosticerade pga att hemmiljön inte varit tillfredställande och skrivs senare i livet ut ur särskolan. Då har man plötsligt ett barn med enorma skolsvårigheter, utan samma stöd....

Något annat att tänka på är att barnet inte uppnår en vuxens mognad ens när hen är myndig, utan fortfarande behöver stort stöd och eventuellt boendestödjare, god man, lss mm. Det är kanske ett längre åtagande än ett normalbegåvat barn.

Barnet kommer sannolikt behöva mycket stöd i relationer, sociala samspel, sexuella relationer, lära sig att säga nej och även i vuxenlivet.

Jag hade personligen gärna tagit emot ett barn med utvecklingsstörning trots att det innebär en hel del utmaningar.
 
Vi har haft ett barn med lindrig utvstörning i 16 år.
Hen skrevs in i särskola i åk 3-4 någonstans och vi ville så gärna tro att det "bara" var ett gråzoonsbarn...d.v.s iq mellan 70 och 90, man tillhör ju särskolan om man har under 70 och räknas som "normal" om man ligger över 90, där emellan har vi en gråzoon.

När hen var liten upp till mellanstadiet så gick det ganska ok, men sen....phu
Det var en tuff resa, jag lärde mig mycket på vägen, men så här i efterhand så undrar jag hur vi orkade... ett icke stöttande soss bidrog till utmattningen, denna telning gjorde så mycket galen som vi jobbade oss gröna med.

Vi kom på den lilla (i 13-15) års åldern med att flirta med alla möjliga på nätet, vi kom på hen med att bestämma träff med folk från nätet vid T-centralen, den lilla startade bloggar och skrev dumma saker om allt o alla så halva skolans elever ville klå upp hen, när vi sa nej till att hen fick ränna ute på kvällar o nätter så gick hen till skolsyster och sa att vi var hemska och behandlade hen så orättvist mot våra biobarn, varpå skolan anmälde oss....eh....

Det var såna storyn hela tiden och hen hittade på så mycket tok, nu var hen inte så bra på ljuga så allt kom fram men som den gången hen kom hem o berättade att hen fått stryk i skolan så ambulansen kom....när vi ringde skolan så förstod dom ingenting.....

Skolan ringde ofta, antingen var hen på rymmen eller hade bråkat med någon....och det var aldrig hens fel.

Och absolut vi lärde oss mycket men jag skulle aldrig orka göra denna resa igen, i dag bor hen på ett gruppboende och går sista året på gymnasiet, vi har så klart kontakt jul födelsedagar osv

Nu tar vi jourplaceringar, svåra, missbrukare, diagnoser, för oss är det enkelt mot hen,men jag tar inte mer något liknande, när man är mitt uppe i det så kämpar man som ett djur, först efteråt så ger man sig tid att känna efter och inse vilket marigt fall det faktiskt var.... Så bestämmer ni er så kräv avlastning, vi visste inte mycket när vi tog hen som liten och i efterhand så kan vi bara konstatera att vi inte fick hjälp med något från soss :cry:
 
Trixen- det är så jag befarar att det kan komma att bli med vår placering .... O inte nog m det finns det biologisks föräldrar som inte underlättar situationen om jag säger så.... :/ Undrar hur mkt man ska kämpa ...
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp