Varför står det ingenstans om när det inte funkar med fosterbarn. Vilken skit man känner sig som när man ger upp. Jag har varit och sökt på internet efter lite uppmuntring när det känns som skit allting. Våran tjej kommer troligen aldrig kunna bo i en vanlig familj utan på nåt behandlingshem eller dyl.. Nu är hon tillbaks i sitt jourhem. Vi pratade i telefon i dag. Fan vad tomt det blev... Våran lilla skrutta, vad ska hända henne nu.. Inläggning på barnpsyk toligtvis, men sen då.. Hon litade ju på oss. Huvet vet en sak och hjärtat säger nåt annat
Nu är hon borta...
- Trådstartare säta
- Start datum
- Status
S
sara
Guest
Nej det är lite tabu över det hela.
"Familjehemmet klarar inte av barnet, de verkar inte så bra då".
Man känner sig som en STOR skit och man mår SKIT.
Vi gick igenom detta för några år sedan. Tänker fortfarande på barnet emellanåt men vet att det aldrig hade fungerat i vårt hem, men ändå finns tankarna där.
Vet inte vad jag ska säga mer än att ni är inte ensamna men det pratas inte så öppet om det.
Vi har lärt oss att man måste säga ifrån innan familjen brakar, inte bita ihop i hopp om att det ska lösa sig, eftersom när man kommit så här långt att man går i dessa tankar så ska det ske något radikalt för att det ska bli en vänding som fungerar.
Kan bara säga att jag förstår precis hur du känner dig man lär sig att leva med det även om det är jättejobbigt till en början. Nu kanske ni kommer att fortsätta ha kontakt med detta barn? Då får ni veta vad som händer även om det är jättejobbigt att prata och lyssna på barnet som kanske mår dåligt. Men du har kanske några vänliga ord till barnet som gör att det får lite ro och mår lite bättre. Och då kommer din ro lite också även om du naturligtvis är orolig för vad som kommer att hända med detta barn.
Tycker att ni är starka som orkat säga ifrån! även om man känner sig som en stor skit.
Snöiga kramar från Sara
"Familjehemmet klarar inte av barnet, de verkar inte så bra då".
Man känner sig som en STOR skit och man mår SKIT.
Vi gick igenom detta för några år sedan. Tänker fortfarande på barnet emellanåt men vet att det aldrig hade fungerat i vårt hem, men ändå finns tankarna där.
Vet inte vad jag ska säga mer än att ni är inte ensamna men det pratas inte så öppet om det.
Vi har lärt oss att man måste säga ifrån innan familjen brakar, inte bita ihop i hopp om att det ska lösa sig, eftersom när man kommit så här långt att man går i dessa tankar så ska det ske något radikalt för att det ska bli en vänding som fungerar.
Kan bara säga att jag förstår precis hur du känner dig man lär sig att leva med det även om det är jättejobbigt till en början. Nu kanske ni kommer att fortsätta ha kontakt med detta barn? Då får ni veta vad som händer även om det är jättejobbigt att prata och lyssna på barnet som kanske mår dåligt. Men du har kanske några vänliga ord till barnet som gör att det får lite ro och mår lite bättre. Och då kommer din ro lite också även om du naturligtvis är orolig för vad som kommer att hända med detta barn.
Tycker att ni är starka som orkat säga ifrån! även om man känner sig som en stor skit.
Snöiga kramar från Sara
A
Anonymous
Guest
Åhj............. Vad jag känner igen mig. Men kan inte vi skapa något slags panel eller dyligt för oss som "mist" en placering. Vi miste en kille efter 10 år. Han" strulade" sig hem till sin mamma som sedan vara i ca 2 månder. Slutade med droger och behandlingshem ( har lite kontakt i dag). Själv står man maktlös för vi har ju inget att säga till om i vissa situationer. Ändå skall vi kunna trolla med knäskålarna då socialsek. kommer med en vilsen lite själ. Jag bara hoppas på att flicka och ni får gör en fin avslutning. Det fick inte ens vi göra efter 10 år........Kram på dej
F
familjehemmet.se
Guest
Efter att ha läst era inlägg i detta ämne undrar jag om man kanske skulle skapa ett underforum för just detta. Eftersom det inte pratas om det eller skulle det vara för utlämnade?
Åsikter om detta??
Hälsningar
Anne Aronsson
familjehemmet.se
Åsikter om detta??
Hälsningar
Anne Aronsson
familjehemmet.se
A
Anonymous
Guest
familjehemmet.se sa:
Jag tyckter detta är ett bra förslag. Kan behövas.
F
familjehemmet.se
Guest
Då ordnar jag det under kvällen. De flesta av oss har mist någon eller inte orkat att fortsätta med en placering.
Hälsningar
Anne Aronsson
familjehemmet.se
Hälsningar
Anne Aronsson
familjehemmet.se
A
Anonymous
Guest
familjehemmet.se sa:
Det gick snabbt Dagens ros till dej Anne
F
familjehemmet.se
Guest
Tackar så mycket!!!
Det var inte så svårt som jag trodde att ordna nya forum så då gick det snabbt.
Hälsningar
Anne
Det var inte så svårt som jag trodde att ordna nya forum så då gick det snabbt.
Hälsningar
Anne
Får soc göra precis som de behagar???
Snacka om att det e jobbigt att mista en placering, en liten människa som man lärt sej att älska!!! Har man sen soc som har fört en bakom ljuset också, då tappar man nästan tron på sociala myndigheter.MEN man får ju gå vidare...men ledsen blir man!!
:?
Snacka om att det e jobbigt att mista en placering, en liten människa som man lärt sej att älska!!! Har man sen soc som har fört en bakom ljuset också, då tappar man nästan tron på sociala myndigheter.MEN man får ju gå vidare...men ledsen blir man!!
:?
Vi är jourhem, känns lite tabubelagt det här med sorg och separationer... Vi SKA ju släppa taget, skicka vidare, börja om på nytt med nytt barn, det är vårt jobb.
Likväl blir det väldigt svårt ibland. Vi hade en väldigt lång placering, en flicka som kom som 3 veckors baby och bodde hos oss tills hon var 21 månader. Hon flyttade sedan hem till mamma och pappa.
Inskolningen gick riktigt bra, jag kände att det funkade att "släppa", hon reagerade på förväntat sätt genom olika faser, kort sagt: det funkade!
Men nu, ett drygt halvår senare, har det brakat rejält (igen...) i hennes familj, barnen mår dåligt förstås, de bor i en annan kommun nu där soc. inte har någon historik på dem och allt är upp och ner. Vi har viss kontakt och jag VILL HJÄLPA DEM SÅ MYCKET...men hur? Och på vilket sätt och hur mycket osv osv. Vad orkar/vill jag?? Vi har en bra kontakt med bioföräldrarna, men de har väldigt liten insikt i sina prolem... Tösen blir iaf överlycklig då vi träffas! Men det känns MYCKET svårare nu än i somras när hon flyttade från oss. Jag längtar så det gör ont, undrar och oroar mig, älskar på avstånd...
Likväl blir det väldigt svårt ibland. Vi hade en väldigt lång placering, en flicka som kom som 3 veckors baby och bodde hos oss tills hon var 21 månader. Hon flyttade sedan hem till mamma och pappa.
Inskolningen gick riktigt bra, jag kände att det funkade att "släppa", hon reagerade på förväntat sätt genom olika faser, kort sagt: det funkade!
Men nu, ett drygt halvår senare, har det brakat rejält (igen...) i hennes familj, barnen mår dåligt förstås, de bor i en annan kommun nu där soc. inte har någon historik på dem och allt är upp och ner. Vi har viss kontakt och jag VILL HJÄLPA DEM SÅ MYCKET...men hur? Och på vilket sätt och hur mycket osv osv. Vad orkar/vill jag?? Vi har en bra kontakt med bioföräldrarna, men de har väldigt liten insikt i sina prolem... Tösen blir iaf överlycklig då vi träffas! Men det känns MYCKET svårare nu än i somras när hon flyttade från oss. Jag längtar så det gör ont, undrar och oroar mig, älskar på avstånd...
- Status