Ohållbar matsituation

[mamma haj]

Vad gör man när matsituationen är som den är , har följt dessa diskussionstrådar vars placerade äter som hästar och det är matbegränsning.
Hos oss är det tvärt om , barnet krånglar om allt vid matbordet , maten är inte god, knackar i bordet , petar på grannen , brer ut sej , vill ha mer ketchup hela tiden annars är det inte gott osv...osv , listan kan göras lång.
Vi varnar några gånger sen åker man ifrån bordet , senast i går fick barnet ingen kvällsmat och fick gå och lägga sej . Imorse var något inte heller bra utan barnet hällde juice på bordet och åkte därmed ifrån. Utan kvällsmat och frukost i magen tror jag inte denna dag kommer att funka något vidare , (ska dessutom iväg på simskola snart ). Barnet gapade om frukost och jag talade om att då äter du efter oss andra , sagt och gjort frukosten är nu uppäten och vi klarar oss till lunch . (Det känns som lite dubbelt att ena gången få äta efter oss och andra gången bli helt utan) Vad gör ni andra ???
Tips och ideer mottages tacksamt :bow
Barnet har varit placerat snart två år och är i "lågstadieåldern "
Tack för att detta forum finns :claphappy:

 

[Tolmia]

Hej

Vi har ju haft katastrofsituationer vid matbordet de två första åren med våra barn. :littlesad
Så jag kan ju ge lite tips om vad man kan göra för att det ska bli bättre.

Den första grejen som jag kom på som gjorde matsituationen mycket lättare var att jag lärde mig att känna efter själv hur JAG mådde innan vi skulle börja äta.
För om inte jag själv var hungrig så var det så lätt att själv spåra ur när det jobbiga började. :littlesad
För jobbigt blev det ju vid matbordet oavsett.
Så jag brukade börja med att se till min egen blodsockernivå inte var för låg genom att äta till exempel en morot innan jag kallade till mig barnen för att äta.
Då var jag mycket piggare och gladare.

Sen får man lägga åt sidan alla måsten runt ätandet.
Man måste inte ha en massa saker framme på bordet som inbjuder till pillande och tjatande.
Dukar och ljusstakar och blommor tar man bort.
Ketchupen kan man ta fram vid ETT tillfälle och då sprutar man själv på så mycket som man tycker är lämpligt på barnens tallrikar.

När det gäller knuffandet på grannen så kan det vara lönsamt att studera hela situationen några gånger för att hitta”nyckeln” till vad barnet får ut av det hela.
Kanske det är ett annat barn som ”sätter igång” barnet genom blickar eller något annat.
Kanske något av de andra barnen skrattar i smyg när det aktuella barnet får en tillsägelse.
Kanske spelar barnet clown och gör det som de andra barnen inte vågar.
Det finns många anledningar till att knuffas och det gäller att lista ut vad som ligger bakom.

Eller är det själva straffet att gå ifrån som lockar. Även negativ uppmärksamhet kan vara lockande för en del barn. Särskilt barn som är van vid det från början.
Har barnet blivit negativt behandlat innan han/hon kom till er så kan h*n rent av känna en viss tillfredställelse av att bli behandlad som han/hon är van från innan.
Det finns en viss trygghet i det igenkänningsbara och då får man se till att man inte blir en del i det spelet.
Här gäller det att bygga upp något helt nytt!
Det kan ta några år att lära om ett barn som inte är van att få beröm.
Men för våra pojkar hjälpte det att vi satte på oss de ”positiva glasögonen” och jobbade mycket med beröm för allt barnen gjorde bra. :claphappy:
För om man tittar noga så ser man att det finns en hel del att berömma också även för ett barn som spelar ut.

Att gå ifrån matbordet utan att få äta kan ju funka för vissa.
Men då behöver barnet kunna dra slutsatser och kunna förstå kopplingen mellan sitt beteende vid matbordet och den hungerkänsla som kommer av att han eller hon inte fått mat.
Jag tror inte att alla barn kan förstå en sådan kedja av slutsatser. Många lever i nuet och kan inte se sin del i situationen och då kanske resultatet bara blir att han/hon tycker att du är dum.
Lättare är att förstå ett belöningssystem som ger något positivt om barnet skött sig bra vid bordet. De som låtit sina grannar äta ifred får glass efter maten. (förändra bara en sak i taget).
Sånt brukar alla barn förstå.

Jag tror att om man har kört fast i en jobbig situation och vill bryta den så kan man ju prova motsatsen istället.
Man kan låta det aktuella barnet äta först istället för sist.
Inte för att han/hon förtjänat det utan för att bryta ett mönster som blivit fel där barnet skaffat sig en negativ roll vid matbordet bland syskonen.

Sen kan jag ju ge lite tröst också.
Det blir bättre! :claphappy:
Vi har riktigt trevligt vid matbordet nu.
Jag har lärt mig att det inte är världens katastrof om ett barn säger att maten är äcklig.
Det är bara ordbajseri och våra pojkar ångrar sig nu efter en tillsägelse och tar tillbaka det sagda och säger det de fått lära sig. -Den här maten tycker jag inte om.
Sedan äter de ändå.
Det gäller att inte vara så sårbar själv och det är man inte om man börjar måltiden utan att vara tvärhungrig själv.

Lycka till!

Tolmia