Olagligt låta tonåring bo hos oss

Som ni förstår är detta en lång historia. L, nu 16 år, har varit nära vän med våra två pojkar sen förskolan. Under åren har vi reagerat på vissa saker i uppfostran/omvårdnad av L men inget så allvarligt att vi gjort nåt åt det. När L och vår äldsta son skulle börja åttan bytte L till annan skola. De umgicks därför inte riktigt lika tätt. L började må dåligt, drack mycket alkohol, stor skolfrånvaro, får vara ute till 3 på nätterna.

Juni 2018 skriver L om självmordstankar på sociala medier, det leder till att jag börjar smsa med L. I juli åker han med oss på semester en vecka. Inte så mycket kontakt under hösten.

När sportlovet börjar 2019 frågar sonen om L får sova hos oss. Pappan har tagit strypgrepp och slagit honom. L vill inte prata med oss vuxna och dum som jag var ville jag inte pressa honom. Jag ringer soccoch gör orosanmälan, berättar vad L sagt till vår son. Hela sportlovet bor L hos oss och han och våra pojkar bygger lego hela dagarna (14, 15 och 16 år gamla ). Sista helgen på lovet ska jag och min man åka bort. L’s pappa säger att L ska hem. Jag ringer soc igen, säger att L inte vill hem och att det inte känns bra. Soc säger att pappan bestämmer.

Under våren fortsätter L dricka, skolka o s v. I juli följde han med oss på semester igen. Vi får bättre kontakt med honom.

Fem dagar efter vi kommit hem står han i vår hall och berättar att han inte kan bo hemma. L valde att umgås med kompisar framför släktingar, vilket ledde till ett sms-gräl där pappan sa saker som ”har dina polare fått knulla dig i röven, är det därför du får pizza?” Och ”gör du såhär är du inte min son. Du kan lämna nyckeln på bron”. Där får L nog. Han orkar inte mer. Orkar inte fler utbrott från pappan, fler kränkningar. Vi säger att självklart får du vara hos oss, men vi måste ringa soc och det är dom som bestämmer. Så cirkusen drar igång. Pappan är superarg, L SKA HEM! Soc säger att J från familjeteamet (soc frivilliga behandlingsinsats) ska ”medla”. (Familjen har redan haft den insatsen sedan sportlovet...)

L blir kvar hos oss, han börjar IM på gymnasiet, vi följer med på samtal med mentorn och har fortlöpande kontakt med mentorn. J träffar L och pappan vilket inte leder någonstans. L känner sig inte lyssnad på alls. Pappan avbokar L’s läkartid på bup (pågående medicinering med antideppmedicin) för att ”om du inte kan träffa din familj kan du inte träffa bup heller”. L blir arg, jag ringer bup och lyckas få dom att lyssna på hela historien. Bup bokar ny läkartid och skickar kallelsen hem till oss (!). Via soc får pappan veta om läkartiden. Jag åker dit med L, pappan kommer inte.

Bup gör orosanmälan, skolan gör orosanmälan. Ingen reaktion från soc, samtalen med familjeteamet fortsätter, lika verkningslösa.

Vi stöttar, peppar, köper kläder L behöver, skjutsar och hämtar honom (bor lantligt), är benhårda med tider på kvällarna. L slutar dricka helt, håller tiderna, går i skolan i början av terminen. Men motivationen att gå i skolan dalar, vi får inte iväg honom fast vi väcker honom och tvingar upp honom även om han inte går till skolan. Han sover jättedåligt trots melatonin och propavan. Ändå säger han att depressionen och ångesten är så mycket bättre sen han flyttade till oss. L skriver ett brev till soc där han ansöker om att bli placerad hos oss.

Jag har försökt kommunicera med pappan via sms, väldigt sakligt, enbart om praktiska frågor, men han svarar med allehanda påhopp och till slut även hotade han mig till livet. Sen dess har vi inte haft kontakt.

Nu i veckan blev jag och min man kallade till soc för att träffa avd.chef och enhetschef. Det är första gången soc vill prata med oss öht. Syftet med mötet var att berätta för oss att det är olagligt att ha en tonåring boende hos sig längre än tre månader, ”och nu har det snart gått tre månader” säger dom. ”På tisdag har det gått fyra månader” säger vi. Dom vill försäkra sig om att vi kommer att samarbeta med det beslut som nämnden fattar. Vi säger att vi kommer samarbeta om det är ett beslut som är bra för L, vi tänker inte samarbeta om att skicka hem honom. Vi frågar flera gånger vad som händer nu då, om det är olagligt att han bor hos oss? Det får vi inget svar på. Dom säger att dom letar efter ett familjehem till L, och vi är inte lämpliga. Vi frågar om L’s egen åsikt inte har någon betydelse? ”Jo, men han vet inte vad som är bäst för honom” svarar dom. Jag överlämnade en lista med sju punkter på praktiska saker som pappan behöver ordna med (kontakter med vården m m) och bad soc förmedla detta till honom.

Där är vi nu. L bor ”olagligt” hos oss. Soc tänker inte sätta honom i jourhem. Vad kommer hända?! Jag läste nånstans att en tonåring över 15 måste samtycka till placering enligt SoL. Vad händer om han inte samtycker? LVU? Men på vilken grund...?!

Om nån har orkat läsa ända hit så är jag imponerad av engagemanget och tar tacksamt emot input och goda råd.
 
Var finns BBIC i detta handläggande från Soc. När både skola och BUP anmält pappan borde pojken sättas i jourhem direkt under utredningstiden. Även om soc. inte tycker att ni är lämpliga som familjehem till pojken så borde jour gå bra utan någon större utredning. Med en sådan pappa kommer det att bli svårt att samarbeta och det kan vara svårt att få igenom LVU. Ett omedelbart LVU kan nämnden göra under utredningstiden. Men sedan ska det upp i rätten och då kan det dra ut på tiden om pappan överklagar besltet. Även om LVU går igenom finns risken att pappan kommer att utsätta er för kränkningar och kanske hot mot er familj. Kolla om pojken kan få ett eget juridiskt ombud som kan bevaka hans rätt att yttra sig. Hans åsikter ska också tas hänsyn till. Dessutom ska ju hans situation i hemmet beaktas i utredningen. Barnkonventionen som blir lag vid årsskiftet kan ge större möjligheter att barns behov gäller mer än föräldrabalken.
Ni kan också anmäla Soc. till IVO som kan granska hur de misskött handledningen av ärendet. Ett råd till er är att skriva dagbok. Dels vad som hänt bakåt och hur fortsättningen blir. Bra att ha som stöd för minnet och också för att L ska kunna få informationen senare i livet. Min erfarenhet är att de söker efter vad som hänt tidigare i sina liv för att bli hela som vuxna.
Hoppas att de lyssnar på L. för hen visar ju tydligt vad hen behöver för stöd.
 
Topp