Om att vilja ha fler placeringar

[Lollipop]

Vi skulle gärna vilja ha fler placeringar men funderar samtidigt på varför? Varför ta på sig mer jobb, fler konflikter, fler låsta umängestider, trängre boende, problem... Ja visst är det även mycket glädje och ger tillfredsställelse, men kan man inte söka sig ett lättare sätt att nå detta?

Nej, det är som om något behov pockar på, att få engagera sig, se en positiv utveckling och veta att man är en del av det... För oss kan det nästan liknas vid ett biologiskt behov att skaffa fler barn fast vi hela tiden tänker i familjehemsbanor. Konstigt, hur förklarar man ett sådant här behov?! Får man aldrig nog?! Ibland förvånas jag av mig själv att jag inte kan nöja mig med att bara sköta om min egen "biologiska" familj. Så gör ju andra och de verkar mer än nöjda...men inte jag. Känner ni igen er?

 

[sara]

Känner igen mig

Bara längtar tills vi kan ta nästa. Tror att man blir lite miljöskadad och man "glömmer" hur otroligt jobbigt, frustrerande och rent ut sagt för jävligt det kan vara. Man ser bara vilka framsteg man gjort med barnen. Känner kanske ibland att man inte alltid tänker på ens egna biobarn, de måste såklart också få vara med och bestämma , men det blir som ett "gift" på både gott och ont

Nu måste vi vänta läänge innan vi kan ta nästa. Håller på att renovera, lillen måste vi få diagnos på mm,mm. Men det suger i tarmen

 

[honey]

Visst känner jag igen mig!
Alla lyfter på ögonbrynen när vi försiktigt gluttat om att vi kanske blir två till innan sommaren är slut. En del slår ifrån sig och undrar om vi inte har nog med våra egna. Andra gör tummen upp men undrar i nästa andetag hur vi ska orka..............
Allt går ju om man VILL och tillfredsställelsen när man märker att man gjort skillnad, ja den slår det mesta!

 

[Lollipop]

Tänka sig...

Vi blev kontaktade om ett barn idag. Första tanken är: självklart! Man blir så glad att man blir kontaktad, speciellt när man har fått vänta i flera år förut, så man tackar nästan ja direkt utan att fundera. Men efter de erfarenheter vi haft med vår nuvarande placering visste vi att vi måste tänka till så att inte de barn vi redan har blir lidande. Vi känner att vi gärna skulle ta emot ett yngre syskonpar för det känner vi att vi lätt har utrymme för. Nu har vi tackat nej till detta lite äldre barn och känner nästan att vi kanske inte kommer att få något yngre men jag tycker mig ändå har lärt mig att se till helheten mer. HELA familjen måste fungera.

Jag läste i tidningen "Familjehemmet" för något år sedan om en familj som haft placerade barn i många år. De sa att de alltid sett till att de inte haft ett placerat barn som var lika gammalt som de egna barnen. Detta för att egna skulle få ha sitt kamratumgänge som sitt eget. Vår erfarenhet är att fastän det inte är samma ålder på barnen så visade sig det placerade barnet vara bra mycket yngre psykiskt och socialt än vårt nästföljande barn. Vi fick i början stora svårigheter där det placerade barnet (som har svårt med sociala relationer) jämt befann sig runt "lillasysterns" kompisar och gjorde allt för att "putta ut" henne ur vänskapskretsen. Idag har detta löst sig bra men det har varit ett par år av kruxigheter. Det ÄR svårt att veta vilken ålder som passar i familjen då varje barn är unikt och varje relation speciell. Det är inget man vet i förväg men för oss är nog tanken för tillfället lite yngre barn. Men frågan är om vi kommer att bli erbjuden någon inom rimlig framtid?

 

[honey]

Samma tankegångar som vi haft!
Eftersom vi har pojkar sedan innan men ändå vill ha "sammanhållning i gruppen" så har vi sett fördelen i att nu, eventuellt, få två systrar som kommer in i familljen, de TILLFÖR istället för att "ta" ifrån pojkanrna.

Får se hur det går, avgörande möte är på torsdag.