Placerat barn/bio-barn..

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Har haft det tufft ett tag här hemma med 4-åringen.. Fick tips om att köpa boken "Explosiva barn", vilket jag har gjort och är halvt igenom boken redan. Mycket bra bok!
Man får lite andra värderingar, och nytänkande, vilket är ett enormt verktyg!


Nu till saken.. Satt och småpratade med vår placerade (4 år) om allt möjligt..flugor, fjärillar mm, när h*n plötsligt säger; "Jag tycker inte om XX och XX (våra biobarn)" "Nähe", svarade jag. Varpå barnet säger; "Jag vill att XX och XX ska flytta härifrån" Jag blev så paff! Svarade att; "de kommer att bo kvar här även om du inte vill. Du kommer också bo kvar här" Barnet frågar; "varför då?"
Telefonen ringde och jag blev "räddad" ur situationen. Känner på mig att dessa frågor/diskussioner kommer att dyka upp igen..men vad ska jag svara då??
Det känns verkligen jobbigt att få höra sånt där av en så liten unge..speciellt nu efter att vi haft det så jobbigt under en längre tid.

Vi ska få träffa barnpsykologen imorgon, och kommer så klart ta upp detta. Men på något sätt är det lite lättare att ta till sig info ifrån "vanliga människor" som kanske varit i vår situation.
 
avundsjuka

Hej!
Jag har varit i din situation. Våran placerade är ett år yngre än våran bio dotter. H*n slog sönder saker för våran dotter då han blev arg på mig eller min man. psykologen och barnläkaren sa att det troligtvis berodde på avunsjuka. H*n tyckte att det var jobbibgt att han inte tillhörde familjen rent biologiskt, fastän vi talade om att han skulle bo hos oss så länge hans mamma behövde det. Mitt tips till dig är att ni säger till eran 4-åring att ni kommer att finnas för han så länge ni får. Om det är en uppväxt så säger ni ju att 4-åringen får stanna och att ni älskar h*n lika mycket som biosarna.
mvh: Annsofie
 
Tack AnnSofie!
Ja det där med avundsjuka är ju ett problem.., men problem är till för att lösas! Vi har lite svårt att få vara nära plac-barn, då h*n avisar hela tiden. Men vid nästa tillfälle då detta samtalsämne kommer upp, så ska jag vara mer förberedd på att "ge kärlek" istället för att bli paff. Man hamnar i såna där nya situationer och känner sig "lost" med en gång.. Finurligt hur man är skapt som människa..
"Holding" var ett tips jag fick förut.., men jag har inte riktigt "hunnit med" det än..*bortförklaring* Är nog lite rädd för hur det ska gå..kan ju bli livat också.. *peppar mig själv*
 
Holding

Hej igen!
Vi provade flera knep och holding var det som fungerade bäst för vårat lånebarn. Ilskan gick över fortare och H*n kunde inte göra sig själv illa. H*n hade problem med både ilska och tillit till oss. Då h*n blev arg så gick det sönder saker och även så gjorde h*n sig själv illa genom att dunka huvudet i golvet eller väggen, nypa sig m.m. Om ni provar Holding så var förberedd att det första gången kommer vara väldigt psykisk jobbig. h*n kommer att säga att du går h*n illa. Fråga gärna mer om du undrar.
mvh: Annsofie
 
Jag kan förstå ert lånebarn!
Ha slussats hit och dit mellan famhem och komma till en familj där barnet egentligen VILL stanna så måste man testa, kärlek, tillit, sanning, ärlighet etc.
Ett sätt är ju att be biobarnen att fara dit pepparn växer och så vara själv kvar om all kärlek som finns i huset. Detta ser jag som ett stort steg i rätt rikning för er! Se det inte som ett bakåtsteg, även om det är jobbigt. Bekräftelse är nog nyckelordet här. Bekräftelse för båda biobarnen OCH lånebarnet om att ni faktiskt har bestämt er för att dela upp er kärlek så den räcker åt alla. Dela upp och dela upp - kan låta fel...Hmm...ni göder kärleken så den räcker till fler? (Hjälp mig någon att formulera så det inte kan tas fel av biobarnen! De ska ju inte ge upp "sin" del - det ska finnas så det räcker ändå...)

Holding ÄR tufft. Du kommer få höra både det ena och det andra. Vår lånegosse sa de första tio gångerna att han hatade mig, med djup inlevelse. Detta ska endast besvaras med "ja, det får du men JAG älskar dig". Oavsett vilket svar man får så ska man med sin mest lugna röst bekräfta kärleken. Det är handlingen man vill banna - inte individen.

Holding är inte bara tufft fysiskt utan även psykiskt. Efter ett svårt och långt holding-pass är jag totalt slut. Oftast somnar både jag och gossen en stund efter vi pratat genom det som lett till jag var tvungen att hålla honom. För man MÅSTE prata om orsaken till att man håller!!! Det är inget straff - det är en metod att skydda barnet, sig själv, omgivningen OCH relationen!

Jag har inte behövt hålla honom sedan i höstas! Jag ser det som att korgarna börjar fungera i vår vardag och att vi alltid är steget före. (Att undvika misslyckande i vardagen gör att utbrotten blir färre och då blir det färre konflikter som kan leda till holding...)

Du känner själv när tiden är inne att hålla barnet första gången. Var beredd på den enorma styrka en fyraåring besitter! När vår var 4 år satt jag med honom men det tog inte så lång tid innan jag fick lägga mig.
Jag ska försöka förklara hur jag håller.
Han ligger på min vänsterarm så jag kan hålla hans vänsterarm med den handen. Min högra arm håller den högra och mitt högerben ligger över hans. Han ligger en aning vänd från mig för annars sitter hela tandraden i tuttarna :oops: omgående. Den enda gång jag lättar på trycken är när han lugnar ner sig och inte kämpar emot. Ibland luras han och då gäller det att ta tag igen, fort som bara den! När han verkligen är färdig med all sin ilska och frustration slappnar han av och vänder sig stilla mot mig och säger (har gjort varenda gång hittills iaf): "åhh...vad jag älskar dig mamma". Sen gråter jag en skvätt...
Vi brukar ligga kvar där och prata om vad det är som ha gjort att han blev så ilsk. Oftast kan han inte sätta ord på varför. Då drar jag samma ramsa som så många gånger innan att man har en själ och den kan göra ont lika mycket som när man slagit knäna. Men eftersom själen inte syns kan man inte sätta plåster på den. Man får ändå inte slå djuren eller skada sig själv (eller vad han gjort just den gången) utan man måste komma till en vuxen och säga att nu känns det så där konstigt igen inne i mig.
Oftast kommer dessa utbrott efter umgängen och i möjligaste mån försöker vi luska reda på vad som hänt.
 
Hej mor Anna!
Precis som du skriver om hur barnen upplever holding precis så blev det för oss. Jag förstod inte hur stark en 4-åring kan vara och vilka fiiina ord de kan. Men som du säger så ska man tala om varför man använder holding och att hur arg h*n än blir och skriker dumma saker så älskar vi dig ändå hela familjen. Snacket efter är även det väldigt viktigt om de kan sätta ord på varför h*n blir arg. Vi hade problemet med att våran 4 åring inte kunde prata känslor inte ens hur det känns att bli glad eller ledsen.
Vi blev också trötta efter ett utbrott och att använda holding är väldigt påfrestande men givande om det fungerar.
Mvh: Annsofie
 
Hej! Jag har bara positiva erfarenheter av holding som vi fick rådet av BUP attanvända på vårt psykotiska fosterbarn. Psykologen förklarade så bra att pojken i sina utbrott som var 1-3 / dag, 45min- 1 timme varje gång i ca. 6 månader var att han ramlade isär om vi inte fysiskt höll ihop honom. Innan vi började med det skadade han sig själv mycket och välte möbler, kastade TV-n i väggen, sprang framför bilar, la sig påvägen och låtsades vara överkörd + mycket mer. När vi började med holding kom vi in iett mönster som fungerade. När utbrottet var på väg att ebba ut gick vsnsinnesskriken över i gråt och ett babyspråksprat, djupa snyftningar och så ett glas vatten. Sedan vilade vi båda ut nära varandra och han klamrade sig fast på mig tills han somnade av utmattning. En varning: Akta era tänder. De skallas hårt om man inte får bra"grepp" på dom.
 
Sant!! Glömde varna att man ska akta sina egna tänder och näsan!
Håret brukar snabbt åka upp i en hästsvans för annars ryker det med.


Jag kan inte i min allra livligaste fantasi få mig till att ens nudda vid känslan våra lånebarn har. Känslan av att ramla isär. Jo, som vuxen och famhem har man väl varit nära kanten mååånga gånger men vi vet ju VARFÖR vi känner så. (Frustration och vanmakt över att inte bli lyssnade på eller att inte nå fram till barnet eller att energin är i botten etc). Lånebarnen känner bara att de inte håller ihop längre utan att veta varför. Att ngn måste klämma ihop dem så att de inte spricker. Mycket bra förklarat av er psykolog!
 
OJ! Sitter här med tårar i ögonen.. Vad ni är underbara som delar med er av era erfarenheter!!

Ok.., när är det dags för "Holding"? När h*n är arg? På väg att bli arg? Ledsen? eller ska man ta det när barnet ännu är på "bra" humör? Är sur?

Jag gjorde något liknande för ett tag sen, då h*n blev helt hysterisk och dunkade huvudet i väggen. Spontant tog jag tag i barnet, höll fast (ordentligt) i min famn (sittandes), och satt så i säkert en kvart och pratade lugnande. Tills lut slutade h*n kämpa emot. Inte visste jag då vad jag gjorde, utan det var mer en spontan reaktion jag fick.
Enligt vår konsult och barnpsykolog var det absolut inge bra att göra så, för man kan inte påtvinga närkontakt...*ehhmmm?!?* Men ärligt, vi mådde mycket bättre efteråt!

Tack till er alla underbara!!
 
Se där! Du har ju påbörjat! Bra gjort!

Vår psykolog på BUP tycker det är ett bra arbetsredskap tillsammans med metoden för Explosiva barn.

Jag tar vårt lånebarn när han börjar bli ilsk. När jag inte når fram till honom med ord är det dags att hålla. Gärna innan han slår sig själv eller oss såriga.

Fortsätt kämpa - jag gillade skarpt den där psykologen som sa att man måste hålla barnet för att det inte ska gå i bitar. För det är ju just så det känns.
 
Jag undrar hur man gör med en 11-åring? Det känns tufft att efter flera års placering hos oss börja med holding. Ändå mår h*n ju ibland rejält dåligt. De aggressiva tendenserna som h*n tidigare, med hjälp, kunnat hantera har på sista tiden förvärrats och jag får höra ord som h*n undvikit att säga tidigare (pga. tidigare påtryckningar av bio-tonåringarna). Undrar om min kroppsstyrka skulle räcka till? Hur gör ni? Avlöser ni varandra i familjen? :?
Har tidigare jobbat som lärare och haft utagerande elever, där jag blev tvungen att ta till holding, utan att ha en aning om vad jag gjorde, med lyckat resultat. I ett fall avlöste vi varandra, då vi inte hade orkat annars. Men resultaten var fantastiska. Har senare pratat med dessa elever (i tonåren) och då visade det sig att de bara mindes de fina, lugna stunderna efteråt... :wink:
Kämpa vidare allihop! Vi gör ett bra jobb!
 
Jag har snart läst ut boken "Explosiva Barn", och den tycker jag personligen passar för barn från 10 år ca. Har du läst den Pirvil? Kan bara tänka mig hur svårt det måste vara med Holding på ett större barn.. Har ju fullt upp med 4-åringen. Kanske kan den där boken hjälpa till lite? Fick ett Supertips från en ängel här på sajten!
 
Metoden passar även för mindre barn.
Det viktigaste är ju att vi vuxna väljer vilket som är värt att ta ett utbrott för. Man får tänka om i sin fostran. Det som ett normalt, stabilt och känslomässigt välmående barn bör klara funkar inte för de andra. Dvs även om man vill att barnen ska lära sig att bädda sängen på morgonen så ÄR det inte hela världen om det inte görs. Det finns viktigare saker att fokusera på.
Själv anser jag att ju tidigare man börjar med metoden dess lättare blir livet. Min syster försöker använda den på sin 13-åriga flicka som vänder upp och ner på hela sitt (och familjens) liv. Även om målet är att barnet ska lära sig förhandla och kompromissa, för att slippa från frustrationen och utbrotten, tror jag det är viktigt att börja i tid.

Holding ser jag också som en svårighet ju större barnen blir. En lärare jag träffat sa att de använt sig av det på mellanstadiet där hon tidigare jobbade. De fick alltid vara två vuxna för att hålla barnet men det gjorde nytta. De mer satt på barnet än höll det... Jag tror det fungerar för att barnen känner hur mkt man bryr sig. Så mkt att man faktiskt är beredd att kämpa med all muskelkraft man har och lite till. De känner sig värdefulla - ngn anser ju att det är VÄRT att hålla dem och hjälpa dem.
 
Absolut så ska man börja tidigt med metoden.., det var inte alls så jag menade..utan snarare att jag "personligen" inte känner att jag kan kompromissa på så sätt med min 4-åring då pratet inte funkar alls. Här blir det mer A eller C..*ler* Men självklart är boken och metoden jättebra! Man får ett nytt sätt att tänka på..vilket är fantastiskt!
 
Tack Jajja och ni andra. Ska ta mig till biblioteket snarast för att börja läsa boken. Har förresten haft utvecklingssamtal om våra båda nu (skolan) och börjar allt mer inse att det handlar om "tillstånd" att få växa in i "lånefamiljen", för den yngre. Rotlösheten är det stora problemet. Ungen älskar naturligtvis sin biomor och vill att allt ska vara som det är för alla andra, men nu tycker jag att det är dags för mamman att inse fakta. Barnen är här för att stanna och det vore skönt om de kunde vila i tanken! :evil: Tror att mammans tillstånd skulle lösa många knutar. Eller vad tror ni? Detsamma gäller den äldre, men tonåringen hade redan tidigare insett att en hemflytt nog aldrig kommer att ske och viljan till det hos h*n finns inte för det heller. Inte skulle jag vilja bli av med dom heller, dom känns som mina och hjärtat vill inte medge att jag kanske mister dom så småningom. Hjärnan säger ett men hjärtat ett annat! :smirk: Ha det bra allihop!
 
Så länge hjärtat och hjärnan inte samarbetar så kan man tycka och tänka allt möjligt som man kanske inte ska..*ler*
Förstår din känsla..och det är tufft!
Hoppas verkligen att det går bra för er!

/Jajja
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp