Vi har ett barn som är utåtagerande, har problem i skolan, och i livet i allmänhet. Ställer till det, får raseriutbrott, alla andras fel (ja, många känner säkert igen det) och är enormt klängig. Pratar oavbrutet, även utan att egentligen ha något att säga, kräver alltså enormt med uppmärksamhet. "Syskonen" (tonåringarna) har stora problem med att orka med barnet. Men t.o.m. dålig uppmärksamhet är bättre än inget, verkar det som. Problemet är att h#n vägrar erkänna vissa saker h#n gör. H#n snattar pengar av tonåringarna, på ett ganska uppenbart sätt, tömmer tex. alla småmynten dom har i plånböckerna. Och vägrar erkänna! Varför får h#n alltid skulden för allting. H#n har minsann inte gjort något! Vilket leder till utbrott av tredje världskrigs-mått :x .
Jag trot att livet skulle bli så mycket enklare för barnet, om det kunde erkänna och be om förlåtelse. H#n vill ju så gärna vara omtyckt och h#s behov är så stort.
Att det aldrig blir färdigrensat vid stöld och raseriutbrott är nog den stora boven i dramat. Vad kan vi göra :? ? Vi har provat på det mesta, men aldrig riktigt kommit ända fram. Ändå har barnet varit hos oss i snart fyra år! Har ni några bra idéer?
Jag trot att livet skulle bli så mycket enklare för barnet, om det kunde erkänna och be om förlåtelse. H#n vill ju så gärna vara omtyckt och h#s behov är så stort.
Att det aldrig blir färdigrensat vid stöld och raseriutbrott är nog den stora boven i dramat. Vad kan vi göra :? ? Vi har provat på det mesta, men aldrig riktigt kommit ända fram. Ändå har barnet varit hos oss i snart fyra år! Har ni några bra idéer?