"Riktig mamma"

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
G

Gör mitt bästa...

Vår placering i övre förskoleåldern har under sommaren ( o även delar av våren) haft turbulenta umgängen då mamman inte klarar av att hantera barnets ord eller beteende- att barnet säger att h*ninte gillar sin mamma, att jag som fam.hemsmamma är bättre än henne o att barnet inte vill krama o pussa sina biologiska föräldrar. Tidigare har barnet alltid gått med på sånt mot sin vilja. men i takt med ökad ålder har h*nbörjat säga ifrån,med kropp såväl som med ord. "JAg vill inte" Eller att hålla upp en hand då de vill vill lyfta upp barnet, alternativt försöka krångla sig ur en kram.

För mig som familjehem är det av stor vikt att ett barn som är placerat- o alla andra barn också- inte ska bli påtvingad en kram eller likannde o att barn ska få ha sina egna känslor o tankar o också "lov" att få uttrycka dessa. Enligt mamman är allt detta fjanteri o absolut fel uppfostran. Jag ska tala om för barnet att h*n SKA krama dem för att de är FÖRÄLDRARNA ( dehar inte bott tillsammans sedan barnet var bäbis o det är måååånga år sedan) o därför så SKA barnet KRAMA dem!!! Senast så exkalerade mammans irritation o ilska o hon sa till barnet att jag inte kan "älska dig för att det är hennes jobb", att barnet egentligen ska bo med biomamman o mkt annat. Det som utlöste det akuta var att barnet sa att hon ville går till sin "riktiga " mamma- dvs mig- varpå biomor blev åt det aggressiva hållet. JAG ANSER att den enda som kan ha en riktig uppfattning om det är barnet självt. Nu vill bio att jag ska lära abrnet vem som är riktig mamma.

Jag förstår bios inställning till detta, men jag anser fortfarande att det inte bara är biologiska föräldrar som är de "riktiga". Barnet har bott hos vår familj många år o har rotat sig här. Hur resonerar ni andra? O sen till min andra fråga- barnet ska träffa en psykolog för att bio ska lära sig prata med sitt barn på ett bra sätt- detta i sig är nog bra- men vad jag har förstått det så ska vi som fam.hem inte vara med då . Detta känns olustigt- minst sagt,då barnet just nu- mer än någonsin är oroligt, ledset, gråter i förslolan o längtar efter mig, blir mer arg o är i allmän obalans i över en vecka efter varje umgänge. Är det ok då att utsätta detta barn ( som dessutom är utvecklingsförsenat) för den otryggheten en ny psykolog o denna bio utgör? Jag är oroligt- har ni några tankar om detta?
 
ska bioma och :angel: träffa psykologen tillsammans?
Min första tanke och den jag skulle gått på var att NEJ barnet ska inte träffa psykologen själv innan barnet känner sig trygg med psykologen.
Vad tror dem att dem ska lyckas med när barnet är så pass litet och dessutom har en utvecklingsförsening, god terapi eller?????????
Och är det tillsammans med bio så skulle jag absolut inte lämnat barnet ensamt. Herre gud vi ska la lyssna på våra barn i första hand, fy nu blev jag upprörd :evil:

Att barnet kallar dig för mamma och har sin trygghet hos dig är bara helt naturligt efter så pass många år.
Kan soc gå in och stötta upp dig när det gäller bio?
Bio har ju uppenbarliga problem när det gäller att se till barnets behov och känslor.
Att prata med barnet om bio är alltid bra och förklara på ett för barnet lätt sätt vems mage och liknande barnet kommer från är ju oxå bra men i slutändan är det ju ändås barnet som avgör vem som är den "riktiga" mamman. Att vara mamma är inte en rättighet vi kan tvinga på ett barn. Det är barnet som har en rättighet till kärleksfulla, omtänksamma och sunda föräldrar.
 
Hej G.m.b.
Den person er liten ska träffa bör ju ha koll på detta med anknytning, att det är dig som barnet ser som sin mamma och inte utesluta dig. Kan du ringa denna och tala om att barnet behöver dig.
Vad är vitsen med dessa umgängen får du ju fråga soc. man behåller kontakten med föräldrar även om man bara ses två gånger om året. oftare än så behöver knappast en uppväxtplacering. Och då menar jag när barnet reagerar negativt på umgänge.

Vems är ett barn? Den som har fött det eller den som fostrat det?
Förälder är ingenting man är, utan något man blir.

GRATTIS att du lyckat så fint med anknytningen.
Och inte bara att barnet knytit an till dig utan du till liten och det väcker lejonmamman i dig det ser man i dina inlägg. Du kommer få fortsätta kämpa i motvind många år till.
//lycka till
 
Tack, kära ni. Blev gråtfärdig då jag läste era inlägg. Ja, lejonmamma har jag nog blivit med tiden. Känner ju att det är hos mig som barnet har sin mamma- även om barnet berätta för andra att h*n har 2 mammor,men att den som var mamma först inte var "snäll mot mig så då fick jag en ny mamma" Så resonerar h*n o har på nåt vis gjort sitt val, iaf så som h*n känner nu.


Hela jag skriker över att barnet , efter en kort träff med mig o psykologen, inte är redo att hantera en så påfrestande situation på egen hand. Å andra sidan kanske jag måste- för att soc inte ska tycka att jag tar för mkt makt elelr nåt åt det hållet, har hitills dock alltid gjort som soc sagt utan att protestera.... :roll: Tror att de kansek tror att jag genom min närvaro gör så att barnet inte vågar säga det som det själv vill FAST jag vet att jag iaf gör allt för att inte påverka barnet i ngn riktning. Helt kan man ju inte vara neutral, barnet märker ju att jag stöttar det med att bekräfta barents tankar o känslor- MEN jag har aldrig sagt vad baret ska tycka o tänka o jag har heller inte sagt till barnet vad jag tycker o tänker om dess bio. Känner att jag har "rent mjöl i påsen".

Men jag har svårt att ställa krav på att vara med då psykologen o bio ska träffas- avskyr att vara den som är dominerande- men jag skulle så gärna protestera mot detta....kanske ska be om att få vara med :? :? första gången iaf...

Ja, själv är jag av den sorten som anser att barn, som bott länge i sina fam.hem o där tätt umgänge inte är nödvändigt för att barnet ska veta var ursprunget finns- o där umgängena dessutom gör barnet mindre välmående, inte behöver ha sä täta umgängen. Varannan månad hade gett mer lugno ro för barn som sliter med detta.
 
:? :x

Ja, sitter lite frågande här. Varit på ett första möte med psykologen - barnet o jag o får veta efter 2 minuter att jag inte ska vara kvar.... O som den fogliga människa jag är o för att att inte skapa osäkerhet kring situationen för barnet så intog jag en positiv attityd kring det. Det var inge chans till diskussion. men hann säga att det visste vi inte om - NEj, men det är så det är, sa den ngt barske psykologen till mig...Lämnade ett ledset o förvånat barn o knallade iväg. De skulle ringa när det var klart...det tog 80 minuter. Hämtade ett helt ok barn som dock inte släppte mig på några timmar o som sa att hon inte ville vara ensam igen...(tror ju att psykologen är bra även jag) men psykologen har vid hämtandet "stoneface"-säkert hennes jobb....men kändes inte riktigt helt ok det här . Fick hem en trött liten en som ville gå o sova 17.10. Så en halvtimme senare sov barnet....snart är det dags för nästa möte- nu med bio. Hoppas detta går bra för barnet... :roll:

Helt ok o jag går med på det som sägs ska göras- MEN jag hade uppskattat att få reda på rutinerna om hur det skulle vara INNAN så barnet hade kunnat förberedas...
 
men, men, men HUR kan du gå med på det????
Ja jag talar enbart för mig själv och alla har vi olika tänk men jag skulle ALDRIG I MITT LIV lämna liten där ensam efter 2 minuter.
vår förra :angel: är snart tonåring och jag var med vid dem två första besöken och sedan gick jag ut den sista stunden och sedan bara lämna.
Barn MÅSTE få känna trygghet, oavsett hur många jäkla år personen i fråga har arbetat med barn så ÄR detta en vilt främmande människa. Vad är det som är sååå farligt att du inte skulle få höra det, skulle barnet inte våga berätta i din närvaro???
morr va arg jag blir på dessa kunniga människor :evil: :evil: :evil:
 
Om mindre än 2 timmar är det dags igen... :littlesad NU möte med psykologen o biomor o barnet.... Vad ska jag göra??? Det är ju så att so säger att biomor säger att barnet säger att det är JAG som säger alla elaka saker om biomor o soc menar på att vi måste lite på att biomor talar sanning????!!!! Ja, det gör hon ju alltid... :bounce: INTE!!!!! Tror det är därför som jag inte ska vara med.... MEN jag säger ju inte ngt negativt om biomor, passar mig noggrannt för det, för det kan ju slå tillbaka på mig själv från BARNETS sida.

VAD SKA JAG GÖRA? :?
 
Det kanske är svårt att krångla ur barnet ur denna situation, men utifrån vad du skrev i trådstarten så ska ju besöken hos psykologen syfta till att mamman ska lära sig att prata med sitt barn och då kan jag inte förstå varför du inte får vara med.
Träffar mamman psykologen på egen hand också? Hon borde ju först gå ett antal gånger hos psykologen själv för att lära sig och sedan kan de "praktisera" det hon har lärt sig tillsammans med barnet.
Detta är ju bara tyckande från min sida om hur jag tycker att det borde gå till. Tyvärr sammanfaller ju sällan vårt tyckande med verkligheten :littlesad

Men för att säga något konkret så tycker jag att du kan be att få prata några minuter med psykologen innan, eller på telefon om det funkar bättre, bara för att tala om din ståndpunkt och ifrågasätta hur hon tänker när hon låter barnet vara ensamt med henne utan att först lära känna henne, förklara att barnet inte känner sig trygg med sin bio-mamma och allt annat som du tänker på.
Var inte för snäll! Det gynnar varken dig eller barnet. En duktig utbildad barnpsykolog måste väl kunna bli ifrågasatt utan att för den skull få något agg mot dig. Så länge man håller sig till en vänlig men bestämd ton i alla fall.

Lycka till!
/Muminmamman
 
Tack Muminmamman... tog kontakt med fam,hemssekr på morgonen o hade tyvärr inte så mkt att hämta där. I övrigt så har du likadana tankar som mig, enligt mig kloka tankar. HUr dagen idag blev- ja det vet jag inte. Känner mig just nu förvirrad o tom o ledsen. Finns så mkt jag tycker o tänker o känner- o hade velat få soc att förstå det - men det känns tungrott. :littlesad Ska snart lägga trött barn o sedan kanske gråta en skvätt :cry: för att sedan kunna formulera mig o ta nya tag....

Blir så ledsen då fam.hemssekr fortsääter att tjata om att om mamman kan börja prata väl med sitt barn så ökar deras chanser att få sitt barn till sig...o då har barnet varit LVUat i över 6 år...VÖF o sånt- ja, sånt har de ingen tanke på . Visst vill jag att barnet inte ska bemötas illa av sin biomor, men inte tror jag att barnet skulle må bra av att flyttas på. Allt är såå jäkkla dubbelt... förlåt min frustrerade ton- men det är bara LIIIIIITE mkt hela tiden med denna placerin-som i sig själ vär helt ljuvlig.... :love:
 
Hej!

Om det är så att biomor ska lära sig prata med sitt barn så är det väl inte barnet hon ska öva på i första hand? Som det känns nu är det ett försöksprojekt som man håller på med och det kan skada deras relation mer än det gör nytta. Jag tycker precis som ni att bio för öva först själv tillsammans med psykologen. Detta för att säkra utgången för barnet.

Tre
 
Hej

Sitter här och läser lite gamla trådar och blev nyfiken på hur det gick för er. Lärde sig Biomamman något och blev det bättre eller blev det bara pannkaka av alltihopa?

Jag förstår din frustration, upplever lite liknande just nu.

Hoppas i alla fall att allt löste sig
 
Ojoj... Så aktuellt just idag. Tänk att tråden lyftes just idag ... Ska skriva mkt mer sen. Måste trösta o ta hans om placering vars mamma senast idag fick höra av biomor att barnet ej ska pussa mig -för jag är inte barnets mamma.... Vi står åter m samma problem ... Jag återkommer . Ska se Alfons m liten på barntv...
 
Tänkte flika in och ställa en liten följdfråga då..

Vi ska nu få två småbarnsplaceringar på ca 3 år. Det vi undrar är hur/om ni väljer att lära barnen säga "mamma" och "pappa" eller inte? Vi har inga biologiska barn så dom kommer inte få det därifrån. Vi vill inte heller träna in det eller uppmuntra.. Men när någon frågar vem vi är så blir det svårt att förklara för småbarn att "jag är barnets familjehemsmamma/jag är extramamma/jag är bonusmamma". Eller köper dom att man är extramamma? Hur många mammor/pappor kan ett barn ha? För Biomamma finns det umgänge med.

Vad säger ni om er själva? Vår tonåring kallar oss bonusföräldrar/bonusmamma, men hen har bara bott hos oss sen hen var 16 och är nu 18. Är det ok att säga att man är bonusmamma?

Funderar på att bara låta det vara och se vad det blir av det.. men vore skönt att veta hur ni tänkt.
 
Hej!

Våra placerade säger mamma och pappa till oss. För att göra det enkelt för barnen. När vi har pratat med bioföräldrarna om det har vi sagt att mamma och pappa är som ett namn, och om det är så att bio och familjehemsföräldrar har samma namn så döper vi inte om familjehemsföräldern. Att vara mamma och pappa innebär så mycket och eftersom våra palacerade har två mammor och två pappor så kan man ha oss till olika saker. Detta har fungerat bra med våra bioföräldrar.
Barnen vit skillnaden på oss och bioföräldrarna och kan relatera och älska oss alla så länge vi kan samarbeta.
Vi har egna barn också så därför kom det naturligt med mamma och pappa.

Det blev kanske mycket och rörigt!

Tre
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp