Ska vi ge upp???

[Gör mitt bästa...]

Vill just nu bara ringatill soc och säga att nu orkar vi inte mer osäkerhet, nu avslutar vi placeringen....detta trots att vi fullkomligt älskar vårt bonusbarn!!!!!!! Men efter alla dessa hemtagningsbegärningar, soc som inte har skinnpå näsan gentemot bio, pass som inte beviljas eter 3 år och vi är låsta innanför Sveriges gränser trots att vi under utredningen berättade att vi reser utomlands 2 ggr varje år. Det är umgänge som sker på bios premisser, det är uppehållstillstånd som ej ansöks för barnet och vi kan däför inte hälsa på min syster som bor i grannlandet, det är VÖF som avbröts, det har varit anmälan på oss som soc idag, efter 9 månader inte avslutat att utreda (men de ser ju att anmälan är utan grund och barnet mår fint, så därför bor det kvar...)

Ska vi ge upp??? :? Vi vill bara leva ett vanigt land där vi bestämmer mer själva....

Just nu ny hemtagningsbegäran och jag har redan distanserat mig från barnet sedan någon dag. Känner det och blir mer irriterad- men det är ju inte barnets fel och jag tror egentligen inte att man flyttar barnet efter snart 6 års LVU:..men det är så enerverande och irriterande och frustrerande och ledsamt....

Fast helst av allt skulle jag vilja hålla hårt i barnet, trygga dess boende hos oss och andas ut.... Så mkt kärlek, men med allosäkerhet är det en bräcklig kärleksrelation.....

Någon som fattar???? :? :? :?

 

[honey]

Hur mycket ni orkar vet bara NI.........
Jag förstår dina känslor men hur mycket är det värt att hålla kvar?
Vågar ni "riskera" genom att stampa ner foten?
Kan ni gå förbi er sekreterare och gå mot "toppen" i kommunen?

Med den situationen du beskriver hade nog jag satt ner foten............
Har de inte flyttat trots de turer som varit så kan man ju hoppas att de inte gör det för att ni ser till HELA familjens bästa.
Risken är ju bara att det onda växer och tär innifrån.......

Vi har varit där och satt ner foten vilket innebar en flytt efter 7 år..........
MEN vi fanns kvar då det inte funkade på nästa, eller nästa, ställe utan blev eget boende med krav på stödfamilj = oss.

Vad som än händer, styrketankar till er inför vilket svårt beslut ni än tvingas ta (jag är ganska säker på att det är lika svårt vilket som)

 

[Trygga Rekan]

Jag lider med Dig och din familj, och er placering. Det är ju meningen att familjehemmen ska erbjuda den trygghet som inte funnits i barnens liv. Men vad är detta???? En samhällets misshandel av ett barn som aldrig ska få känna tillhörighet och trygghet.

Nu år 2012 så har vissa förbättringar i socialtjänstlagen trätt i kraft. Dessa är för att skydda barn som far illa.(tyvärr kan jag inga detaljer) Men jag tycker att du ska tinga SOCIALSTYRELSEN och fråga. berätta om Er situation, det bryter inte mot sekretessen. Vårdnadsflytt ska ju ske tidigare 6 år är för länge att vara oviss.

Du kommer att kunna se dig själv i spegeln om du agerar, ge inte upp.Kram TR

 

[Gör mitt bästa...]

Ja, veckorna går och jag är ambivalent. Vi älskar barnet och hoppas att nämnd och rättsliga processen leder till att barnet får bo kvar. Vi tror att det skulle gagna barnet- eller rättare sagt- det som kan göra att barnet har goda chanser att fortsätta må väl och utvecklas efter barnets premisser. Få fortsätta ha kvar sitt trygga hemliv med allt som finns i vår hemmiljö. Barnet behöver inte flytts omkring mer, redn flyttats runt några ggr innan h*n landade hos oss.

Samtidigt så är jag så enormt sliten - och det beror på allfrustration och kamp att få information, handledning, ordnat pass till barnet, fruktansvärda anklagelser, fy förbannade föräldrar i tid och otid- nu imorgon akut besök 23 mil bort för att mamman är så arg för en mening barnet sa förra helgen.... så är det ständigt, ständigt, alltid, jämt....ständigt. Tror vi har haft ngn enstaka månad utan ngt trubbel med bio, med soc, mkt ifrågasättande på allt o inget....

....men så möte med hab och får så bra feedback coh deras ord om riskerna med om barnet ska behöva flyttas....

Men som sagt- orkar man hur mkt som helst.... :?

Vår Liten har ju inte haft ngn riktig familj att bo hos tidigare....det är den enda familj barnet vet om och älskar.... inte hade jag tänkt tanken att ge upp mitt biobarn....men det är skillnad...känner det nu...fast ändå inte...kan ju inte tänka mig att ge upp...fast tanken finns där...för det är så otacksamt att vara familjehem.... :littlesad

 

[Tessa66]

Åhh, så jag känner med dig. Det är ju för att "insatserna" är så höga, som gör att man tvekar. Det är ju ett barn som behöver dig/er och som ni älskar, inte en resväska som man kan ställa i ett hörn någonstans utan att bry sig.

Jag håller med om att du behöver få stöttning i det här. Detta velande måste trötta ut er alla?! Det kan heller inte vara bra för er , vilket soc borde förstå.
Våra barn som kommit till oss, har haft ett "sjätte sinne" när det gäller att snappa upp om vi varit oroade över något.

 

[Gör mitt bästa...]

Tessa66-det är just så , allt valande är jobbigt och vår Liten har nog det där 6e "sinnet"...det verkar påverkat...så var iaf vad vi trodde-att Liten kände på sig att ngt var på tok...men nu vet vi. Biomor frågade barnet- utan att inse hur mkt det kan skada barnet- om det ville komma o bo hos henne...!!!!!!!! :bounce: :evil: :bounce: :evil:

Ja, hur ska detta gå????