Ska vi slå detta med familjehemsfunderingarna ut hågen?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
O

Ofelia

Med risk för att kanske verka naiv och förvirrad måste jag ändå skriva av mig mina funderingar ihopp om att få någon annans syn på det hela...

Min familj består bara av jag och sambon, lever ihop sedan snart 5 år.
Är i 40-årsåldern och har inga egna barn.

Om nån vecka ska vi ha hembesök ang. att ev. bli familjehem... (inledande besök innan utbildning, utredningar o dyl.)
Har varit riktigt laddad inför detta och sett fram emot att bollen kommit i rullning men blev lite nedslagen när jag informerade min chef om det förra veckan... (han har själv ett förflutet som familjehem o socialarbetare)
Han tyckte att det är en välgärning och god tanke att vilja vara familjehem MEN tyckte att jag (läs: vi) minsann borde ta en riktig fundering på om det var nåt vi var villig att göra... Han tyckte att jag inte borde ta på mig en massa extra eftersom mitt "förflutna" med utbrändhet och depression... (var sjukskriven för detta för ca: 4 år sedan)
Säkerligen sa han detta i all välmening men han fick mig verkligen att tappat fotfästet och tvivla på mig själv och min förmåga...

Ska vi slå detta med familjehemsfunderingarna ut hågen?
Är det kanske en idiotisk idé att ens inbilla sig att det är nåt vi skulle klara av trots min tidigare sjukskrivning? Idag tycker jag mig må bra, ha ett fungerande liv men kanske emellanåt begränsat med energi...
 
nej, det tycker jag inte. Var bara helt öppna under utredningen.
då var då och nu är nu.

lycka till. alla insatser behövs!
 
Ofelia: En historia har man ju, alla. En del har gått genom livet på en räkmacka och andra har fått smaka på motgångar av olika slag.
Din chef sa säkert i all välmening om dig var min spontana tanke. Känner du själv att du har fått en god distans till din anamnes så ska du väl fortsätta det här! Lyssna på ditt eget hjärta och förnuft och om du idag vet varför du blev deprimerad och har arbetat med det så att du känner dig hel så ska du väl fortsätta?

Du får väl också fundera på vilka barn du tror dig själv orka med för den frågan fick i varje fall vi redan vid första träffen innan utbildningsstarten. Sen dess har jag ändrat inställning och har ett helt annat tänk.

Jag var väldigt fyrkantig och ville absolut ha ett litet barn, det är nu ett år sen den intervjun varade och numera känner jag att det handlar inte så mycket om åldrar för min del längre utan det handlar om personkemi.

Visst en tonåring kan vara väldigt skitjobbig, men många tonåringar är också väldigt goa personer. Ta dig en riktig funderare på vad du har tänkt dig (jag borde ha skrivit ni hela tiden) och försök att vara flexibel inför dina egna tankar.

Sen har vi råkat mycket illa ut efter tidens gång, men det är en annan historia. Det enda jag kanske tänker spontant är att jag skulle nog inte vara ALLTFÖR öppen på en gång med att berätta om om deprission och sjukskrivning, det bara för att skydda dig själv (tänker i all välmening nu). Kan tro annars att soc.handläggarna rent omedvetet kollar in extra kanske, men det är möjligt att jag är ute o cyklar nu. Jag har i varje fall lärt mig en del av mina misstag och det är att inte vara för generös och öppna mig själv. Det kan vara svårt om man är en öppen person faktiskt.

Jag vill önska dig all lycka till!
Hälsning från MGB
 
jag rekomenderar absolut att vara fullständigt ärlig under utredningen!
Det handlar ju om att barnen skall hamna rätt!!
 
Jag hoppas att det inte missförstods nu mitt inlägg om att skydda sig själv. Så någon tror att jag menar att man ska vara oärlig för det menar jag INTE!
 
Mina Goa Barn sa:
Jag hoppas att det inte missförstods nu mitt inlägg om att skydda sig själv. Så någon tror att jag menar att man ska vara oärlig för det menar jag INTE!
Klicka för att se resterande...


jag tolkade det som att du föreslog att undanhålla saker om sig själv, var det fel?
 
Varenda stavelse man säger i ett forum ska tolkas in i molekyl, suck! Varför inte nyansera lite?
Jag har inte pratat om att vara oärlig, inte en enda gång, men jag förmodar nu med ditt senaste svar att det var så du tolkade mig att jag föreslog att man ska vara oärlig, det har jag självklart absolut inte menat. Jag är en NORMAL person!
Intervjuer hålls ju oftast ett flertal, det är ofta rent tidsmässigt svårt att hinna prata om precis ALLT redan vid första intervjun.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta så det inte missförstås nu. Men ska göra ett försök.
Mycket ska komma fram och det är BRA och SKA vara så dessutom inför att bli familjehem. Har man en pågående depression eller vet med sig själv att man har en obehandlad depression som kan blomma upp vid vissa lägen så tror jag rent personligen att man nog ska tänka sig mycket noga för om man ska bli familjehem.

Som jag skrev om man väljer att läsa hela inlägget och inte ta det ur sitt sammanhang, att alla ha en historik, en del har det flytit på och inte varit så mycket motgångar, medans en del andra har haft det motigt med än det ena eller det andra.

Har man haft någon form av problem, "lik i garderoben" som en del yttrycker det, jag personligen tycker det låter lite respektlöst det uttrycket, men hur som haver.
Har man genomgått något svårt, vad det nu än kan vara så gäller det ju att man kännser sig själv så bra att man är säker på att man har fått en god självdistans till det "svåra".
Det kan faktiskt också vara en erfarenhet som är positiv inför att bli familjehem om man genomgått något svårt, men det är viktigt att man har "läkt färdigt", fått en god distans till det hela, att man inte har en pågående sorg, pågående problem kanske. Kalla det vad man vill liksom.
Sedan är livet föränderligt, för oss alla! Ingen av oss vet i dagsläget vad morgondagen har att ge, det kan vi inte vaxinera oss emot.
Därför menar jag att vet man med sig själv att man är läkt, fått en god distans till händelsen, det svåra eller vad det nu är så är det väl inte att ljuga för att man inte helfokuserar på JUST DET REDAN FÖRSTA GÅNGEN MAN TRÄFFAS!
I så fall så skulle jag ta en liten fundering på hur jag skulle beskriva det hela så det inte missuppfattas, just i det specifika fallet så är det ju inte helt ovanligt idag med att "gå in i väggen" och vad mer för uttryck det finns för ett sådant förlopp.

Jag själv vet inte hur man påverkas av att gå in i väggen, jag har aldrig upplevt det, jag vet däremot att det var något som jag och den handläggaren som intervjuade mig under Kälvesten diskuterade och hon själv hatade det uttrycket som hon sa. Hon hatade också alla dagens "moderna" föräldrar som är i behov av "egen tid" som hon sa.

För mig var det här inga problem med hennes ställningstagande eftersom jag själv inte känner mig drabbad av vare sig in i väggen eller egen tid, men jag misstänker att skulle den handläggaren hålla en inledande intervju inför utbildning och man då berättar redan från START om den "saken" så inbillar jag mig att man är rökt redan från start och blir avpolleterad därmed innan man har fått en chans att visa sina kvalitéer och soc.handläggarna får en möjlighet att se vad man går för.

Kanske har jag fel, jag vet inte, men jag vet ju vad den handläggaren hade för inställning som jag mötte där hon hade behov att framhäva hennes egna ställningstagande.

Kanske har jag ännu inte förklarat tillräckligt tydligt, men jag hoppas att denna förklaring har bringat någon mer klarhet i hur jag menade. Jag har INTE en enda gång MENAT, SKRIVIT, ANSETT ELLER TYCKT att man ska vara oärlig. Man kan vara nyanserad är kanske ett bättre uttryck?
 
jag kan ju inte mer än tolka det du skriver på mitt sätt och sedan ifrågasätta .

jag känner mig dock lite tveksam till att man inte skulle berätta vad som helst som blir aktuellt på första mötet eller när som helst under utredningen.

Du får känna så men jag tycker det känns ...nja vet inte hur jag skall förklara det...

du skriver att du har lärt dig att inte vara för generös eller öppna dig (direkt citat) och jag tycker att det är jätteviktigt ATT öppna sig helt OCH vara generös under denna resan.
så det är min rekomendation till ts
Du rekomenderar tvärt om och det är helt ok, vi tycker olika och det är inget konstigt med det.
 
Måste få fråga... Det är säkert någon som känner sig träffad.... Varför hålla på att frågasätt andra och hur dom uttrycker sig. Vi är väl vuxna människor, visst tolka vi olika. Men sluta och anmärka allt och alla......
Nu lägger jag ner detta med familjehemmet.se
Känns som en lekhage.

Med bästa hälsningar
från en fd medlem
 
jag känner mig träffad :wink:

klart man både får och ska ifrågasätta hur skall man annars lära sig och utvecklas.
jag har förstått att det är känsligt för många men det är med en trevlig ton. Är det inte bra att tycka olika?

anmärka? jag ser det som en diskussion, en intressant sådan.
 
jag har tyckt, tänkt och kännt annorlunda än många i många trådar den senaste tiden bör jag inte ha samma rätt att få fram mina åsikter och tankar för det?
 
Man kanske ska fundera på att inte dömma och tolka så snabbt, utan försöka väga in. jag har själv tänkt att på sistone har det blivit lite lekstuga även över detta forum tyvärr, vilket gör att jag också har funderat på att sluta lägga ner tid här.
Att tolka av ens inlägg till att bli något annat ger inte mig mycket. Jag får mer för mig att det ger mer för den som väljer att lägga in en helt annan värdering än vad jag har menat.
Det är MÅNGA gånger som jag reagerar på många inlägg i forumet, jag skriver inte kommentarer till varje inlägg för det. Det skulle inte bli ett "trevligt och seriöst" forum om man alltid ska kommentera varje liten detalj. Detta forum börjar alltmer likna FL tyvärr!
Jag håller med ejsa, att jag får lägga ner det här jag med tyvärr. För det det är inte kul att skriva inlägg som ska hackas och petas på när man bara vill få ge lite råd.
Jag önskar att folk kunde inte en lite mer ödmjuk ton och inställning istället!
 
det är tråkigt att fler tolkar min ton fel men det ändrar inte mina avsikter, SOM INTE är dömma, hacka eller peta. Utan att diskutera ÄVEN om jag tycker annorlunda.

jag skriver i en trevlig ton även om ni väljer att tolka den annorlunda.

men självklart lämnar jag forumet om ni båda anser att jag ger en tråkig stämning trots att det inte är min avsikt.

jättesynd, verkligen :?
 
det är tråkigt att fler tolkar min ton fel men det ändrar inte mina avsikter, SOM INTE är dömma, hacka eller peta. Utan att diskutera ÄVEN om jag tycker annorlunda.

jag skriver i en trevlig ton även om ni väljer att tolka den annorlunda.

men självklart lämnar jag forumet om ni båda anser att jag ger en tråkig stämning trots att det inte är min avsikt.

jättesynd, verkligen :?
 
jen: Det är ingen som vill att du ska lämna forumet heller! Du ser, där kom det igen, du lägger in och gör om till egna tolkningar och värderingar som inte var sagt alls på det viset. Nu tar vi alla ett djupt ett andetag tycker i varje fall jag och njuter av var dag som kommer och går!
 
ejsa sa:
Måste få fråga... Det är säkert någon som känner sig träffad.... Varför hålla på att frågasätt andra och hur dom uttrycker sig. Vi är väl vuxna människor, visst tolka vi olika. Men sluta och anmärka allt och alla......
Nu lägger jag ner detta med familjehemmet.se
Känns som en lekhage.

Med bästa hälsningar
från en fd medlem
Klicka för att se resterande...


Här är det kanske jag som ska be om ursäkt, att jag inte skött mitt jobb som moderator ordentligt.

Men jag har nu bett om hjälp då forumet växer och jag hänger inte med alla dagar som en bra moderator borde göra.

Om det finns fler som har synpunkter eller idéer så skicka gärna ett PM till mig eller ett mejl familjehemmet@familjehemmet.se

Till TS vill jag också be om ursäkt för trådkapning!
Men vill även skicka med några tankar...
Om du känner dig stark nog att överväga att bli familjehem så har du kommit en bit på väg. Familjehemslivet är långt ifrån ett liv på rosor, många bakslag, arbeta i motgång och känna hopplöshet är vi nog ganska många som upplevt. MEN fördelarna att få en möjlighet, äran, att få vara del i en annan människas liv, att få göra en skillnad uppväger det hela för det mesta!
Om man är ärlig mot handläggarna som kommer så är man också ärlig mot sig själv och det eventuella barnet som man får placerat. Det är jättebra att kunna inse sina begränsningar men även det som man faktiskt är bra på.
Detta ligger bakom dig och troligen så har du lärt dig något och du har kommit ur detta och gått vidare, bra kämpat!

Är man två i ett förhållande så är man också två som kan dela på det. Du har kanske styrkor som din sambo inte har och tvärtom, man kompleterar varandra helt enkelt.
Jag tycker inte att ni ska slå denna tanke ur hågen, alla barn är olika och alla placeringar ser olika ut.

Önkskar er lycka till!!

Hälsningar
Anne Aronsson
familjehemmet.se
 
jag har inte heller påstått att någon vill att jag skall lämna forumet utan två st varav en du just här och nu har skrivit att ni skall lämna forumet. Och då väljer jag att göra dte så ni slipper.
 
ejsa sa:
Måste få fråga... Det är säkert någon som känner sig träffad.... Varför hålla på att frågasätt andra och hur dom uttrycker sig. Vi är väl vuxna människor, visst tolka vi olika. Men sluta och anmärka allt och alla......
Nu lägger jag ner detta med familjehemmet.se
Känns som en lekhage.

Med bästa hälsningar
från en fd medlem
Klicka för att se resterande...

Här är det nog jag som ska be om ursäkt för att jag inte har modererat på ett bra sätt.
Men jag har nu bett om hjälp och jag hoppas att vi alla tillsammans kan fortsätta att dela med oss av våra erfarenheter och hjälpa varandra.

Finns det inlägg eller användare som ni funderar över, tveka inte att Pm:a mig eller skicka ett mejl familjehemmet@familjehemmet.se

Ber även om ursäkt till TS för trådkapning!

Skickar med lite tankar från mig samtidigt till dig TS...
Om du/ni kommit så långt som att ni funderar på att bli familjehem, då har ni kommit en bit på vägen.
Förhoppningsvis så har du bearbetat och återfunnit din styrka efter dina tuffa år som sjukskriven.
Att vara ärlig och öppen mot de handläggarna som kommer är att även vara ärlig mot sig själv och det eventuella barn som kommer. Att kunna erkänna sina brister men även kunna beskriva sina styrkor är en mycket bra början!

Familjehemslivet är inte en dans på rosor, motgångar, arbeta i motvind, hopplöshet är vi säkert många som känt någongång. MEN det positiva överväger oftast det negativa. Att få vara en pusselbit i barnets liv som kanske betytt jättemycket och man har hjälpt barnet att hitta en väg vidare, det finns inget härligare!

Är man två i ett förhållande så är man också två som kan dela på allt. Du har säkert styrkor som din sambo inte har och tvärtom, man kompletterar varandra helt enkelt.

Tycker inte att ni ska ge upp era tankar!

Lycka till!

Hälsningar
Anne Aronsson
familjehemmet.se
 
Det var en mycket fin sammanfattning av dig Anne!
Ofelia, hoppas att du inte har blivit bortskrämd nu. Våga fråga mer, jag är inte den bästa att formulera mig korrekt säkerligen, men jag ska göra så gott jag kan.
Vänlig hälsning MGB
 
Att ha varit utbränd innebär inte att man inte är lämplig som familjehem. Kan vara tvärtom. Man har fått erfarenhet av att inte kunna bestämma över sin egen kropp och själ. Är en bra egenskap att ta med sig. Känner till ett familjehem där kvinnan blev utbränd på sitt arbete. De startade upp lite lungt med fosterbarn men de har nu varit familjehem i flera år till flera svåra barn och hon mår jättebra. Kanske händer det igen, men då får vi hoppas att hon känner igen signalerna innan livet brakar ihop totalt. Man kan inte bli utbränd om man inte brinner för något. Och det gör vi ju.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp