HEJ!
Har funnit kraft att läsa i forumet men nu behöver jag få skriva av mig.
Vi har en placering sedan dryga 6 år tillbaka, vi fick just detta barn till oss( då ca 5 år gammal) då vi inte har egna barn och kunde på det vis ge detta barn all vår tid. Barnet var utåtagerande med dålig självkänsla. Men vi hittade snabbt hur vi skulle hantera barnet och vilka behov barnet hade så utvecklingen har varit positiv. Barnet har blivit utredd för autism och adhd men detta är inget som finns. Vi har i omgångar velat avsäga oss placeringen men hittat kraft i varandra och hos våra nära som har gjort att vi har fortsatt. Vi har sagt själva att så länge vi ser en utveckling i barnet så är vi rätt för barnet.
Vi har i vårt uppdrag haft otroligt många handläggare som har kommit in med ett utropstecken att så här ska ni göra men lika fort har de försvunnit med för oss ett frågetecken om vad var det här. Varje gång har vi fått stånga oss blodiga för att förklara barnets situation och behov och till slut har vi fått så mycket skinn på näsan att vi har stått orubbliga i vårt agerande. Ett fåtal handläggare har utgått från barnets behov och faktiskt "vågat" en umgängesbegränsning och då har vi sett en markant skillnad hos barnet, mycket lugnare och harmoniskt.
Sedan två år har vi fått ett nytt arbetslag hos socialtjänsten som vi upplever bara utgår från bioföräldrarnas behov speciellt den ena. Vi har ändå lyckats behålla en umgängesbegränsning på 5 veckor. De berömmer inte oss för ett bra arbete, de meddelar oss hela tiden den ena bioförälderns oro, vill öka upp umgängen markant, osv. Här får vi inget som helst stöd.
Det har också blivit så att den ena föräldern sedan ett år tillbaka har börjat hota oss, hota om kidnappning av barnet, hotat skolan med mera. Vid umgänge med denna förälder har föräldern trots två övervakare kunnat så svarta tankar i barnet. Barnet ska hata oss, familjehemsföräldrar, hon ska hata hela sin omgivning, det är vi som har tagit barnet från föräldern, det är vi som är elaka, hon har överlämnat telefonnummer och andra lappar. Som tur är har barnet berättat allt detta för oss efter varje umgänge. Barnet säger att hon kan inte stå emot förälderns tankar, det är jobbigt och hon vill inte träffa föräldern.
Både muntligt och skriftligt har vi meddelat socialtjänsten detta men de kan inte förstå, de har ju det så bra vid umgängena så det kan vi inte tro sägs. Socialtjänsten vet att barnets ord är sant men ändå ifrågasätter de barnet, oss och skolan och tar förälderns parti "att det är ju inte så föräldern menar." Vi har sagt att det behövs umgängesbegränsning så att vi alla kan hämta andan då barnet reagerar väldigt skarpt efter ett umgänge och vi under kanske två veckor får bygga upp det som har raserats.
Det som nu har hänt under senaste året har gjort att relationen som vi har byggt upp med barnet nu har förstörts. Barnet vill inte att vi är nära, vi får inte trösta, vi är idioter och barnet hatar oss, vi ska helst dö. Barnet hittar hela tiden något att hugga på och som medför fler konflikter. De har också lett till att barnet nekar till sitt aggressiva beteende, det saknas numer som vi upplever det empati hos barnet för vad barnet gör i ord och handling. Tidigare har vi alltid kunnat prata om händelsen och tillsammans med barnet kommit på bra lösningar men nu är det tvärstopp. Vi ser ingen utveckling längre utan vi har nu stått still väldigt länge. Nu orkar vi inte kämpa längre och har under lång tid stött och blött vår situation och nått fram till det tunga beslutet att säga upp placeringen. Anledningen till uppsägningen är inte barnet! utan brist på förståelse hos socialtjänsten om våra och barnets behov. När vi informerade om vårt beslut så var svaret men då får vi ta fram en plan för omplacering, inte en känsla av sorg eller kan vi göra något för att ni ska ändra er. Men det kanske så socialtjänsten måste förhålla sig.
Nu kommer ju andra tankar hos oss, vi känner ju barnet vet barnets minsta behov från vad det gillar för mat till hur barnet agerar när det är jobbigt. Var det gör ont, vad barnet tänker på på kvällar och dagar. Barnet har svårt att knyta an och det tar lång tid för barnet att få förtroende för någon så hur kommer det att bli under den tiden i det nya hemmet, i skolan? Hur ska vi orka tänka att det kommer att bli bra med ny placering, att vi har gjort allt vi har kunnat för barnet men nu är det andra som får ta över, kommer barnet att lyckas eller blir det ett förlorat barn? Vi har sagt att vår dörr står öppen för barnet om det vill hälsa på, kanske sova över.
Men ni som har sagt upp en placering eller tagit emot en omplacering, hur har ni lyckats gå vidare i era tankar och känslor eller lyckats ta emot ett omplacerat barn? Har det gått bra för barnen?
Jag behöver stärkande ord men också sanningen om hur det faktiskt kan gå, både de positiva och det negativa.
Tacksam för svar.
Har funnit kraft att läsa i forumet men nu behöver jag få skriva av mig.
Vi har en placering sedan dryga 6 år tillbaka, vi fick just detta barn till oss( då ca 5 år gammal) då vi inte har egna barn och kunde på det vis ge detta barn all vår tid. Barnet var utåtagerande med dålig självkänsla. Men vi hittade snabbt hur vi skulle hantera barnet och vilka behov barnet hade så utvecklingen har varit positiv. Barnet har blivit utredd för autism och adhd men detta är inget som finns. Vi har i omgångar velat avsäga oss placeringen men hittat kraft i varandra och hos våra nära som har gjort att vi har fortsatt. Vi har sagt själva att så länge vi ser en utveckling i barnet så är vi rätt för barnet.
Vi har i vårt uppdrag haft otroligt många handläggare som har kommit in med ett utropstecken att så här ska ni göra men lika fort har de försvunnit med för oss ett frågetecken om vad var det här. Varje gång har vi fått stånga oss blodiga för att förklara barnets situation och behov och till slut har vi fått så mycket skinn på näsan att vi har stått orubbliga i vårt agerande. Ett fåtal handläggare har utgått från barnets behov och faktiskt "vågat" en umgängesbegränsning och då har vi sett en markant skillnad hos barnet, mycket lugnare och harmoniskt.
Sedan två år har vi fått ett nytt arbetslag hos socialtjänsten som vi upplever bara utgår från bioföräldrarnas behov speciellt den ena. Vi har ändå lyckats behålla en umgängesbegränsning på 5 veckor. De berömmer inte oss för ett bra arbete, de meddelar oss hela tiden den ena bioförälderns oro, vill öka upp umgängen markant, osv. Här får vi inget som helst stöd.
Det har också blivit så att den ena föräldern sedan ett år tillbaka har börjat hota oss, hota om kidnappning av barnet, hotat skolan med mera. Vid umgänge med denna förälder har föräldern trots två övervakare kunnat så svarta tankar i barnet. Barnet ska hata oss, familjehemsföräldrar, hon ska hata hela sin omgivning, det är vi som har tagit barnet från föräldern, det är vi som är elaka, hon har överlämnat telefonnummer och andra lappar. Som tur är har barnet berättat allt detta för oss efter varje umgänge. Barnet säger att hon kan inte stå emot förälderns tankar, det är jobbigt och hon vill inte träffa föräldern.
Både muntligt och skriftligt har vi meddelat socialtjänsten detta men de kan inte förstå, de har ju det så bra vid umgängena så det kan vi inte tro sägs. Socialtjänsten vet att barnets ord är sant men ändå ifrågasätter de barnet, oss och skolan och tar förälderns parti "att det är ju inte så föräldern menar." Vi har sagt att det behövs umgängesbegränsning så att vi alla kan hämta andan då barnet reagerar väldigt skarpt efter ett umgänge och vi under kanske två veckor får bygga upp det som har raserats.
Det som nu har hänt under senaste året har gjort att relationen som vi har byggt upp med barnet nu har förstörts. Barnet vill inte att vi är nära, vi får inte trösta, vi är idioter och barnet hatar oss, vi ska helst dö. Barnet hittar hela tiden något att hugga på och som medför fler konflikter. De har också lett till att barnet nekar till sitt aggressiva beteende, det saknas numer som vi upplever det empati hos barnet för vad barnet gör i ord och handling. Tidigare har vi alltid kunnat prata om händelsen och tillsammans med barnet kommit på bra lösningar men nu är det tvärstopp. Vi ser ingen utveckling längre utan vi har nu stått still väldigt länge. Nu orkar vi inte kämpa längre och har under lång tid stött och blött vår situation och nått fram till det tunga beslutet att säga upp placeringen. Anledningen till uppsägningen är inte barnet! utan brist på förståelse hos socialtjänsten om våra och barnets behov. När vi informerade om vårt beslut så var svaret men då får vi ta fram en plan för omplacering, inte en känsla av sorg eller kan vi göra något för att ni ska ändra er. Men det kanske så socialtjänsten måste förhålla sig.
Nu kommer ju andra tankar hos oss, vi känner ju barnet vet barnets minsta behov från vad det gillar för mat till hur barnet agerar när det är jobbigt. Var det gör ont, vad barnet tänker på på kvällar och dagar. Barnet har svårt att knyta an och det tar lång tid för barnet att få förtroende för någon så hur kommer det att bli under den tiden i det nya hemmet, i skolan? Hur ska vi orka tänka att det kommer att bli bra med ny placering, att vi har gjort allt vi har kunnat för barnet men nu är det andra som får ta över, kommer barnet att lyckas eller blir det ett förlorat barn? Vi har sagt att vår dörr står öppen för barnet om det vill hälsa på, kanske sova över.
Men ni som har sagt upp en placering eller tagit emot en omplacering, hur har ni lyckats gå vidare i era tankar och känslor eller lyckats ta emot ett omplacerat barn? Har det gått bra för barnen?
Jag behöver stärkande ord men också sanningen om hur det faktiskt kan gå, både de positiva och det negativa.
Tacksam för svar.
. Ibland kan det tyvärr vara så att när man inte får rätt/tillräckligt med stöd så orkar man helt enkelt inte och det är inte alls konstigt. Barnen vi tar emot har ett bagage. Tanken är att vi varsamt ska packa upp och packa om det så barnet får en lite lättare ryggsäck att bära. Om vi som familjehem inte får stöd eller blir lyssnade på under resans gång och barnet hamnar i kläm, då blir vårt uppdrag omöjligt att genomföra och det finns tillslut ingen annan utväg än att säga upp uppdraget. Det blir heller ingen kontinuitet när det byts handläggare hela tiden som kommer med nya briljanta idéer som ska testas.