Svår placering

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
L

låtsasmor

Hej!
Vi har haft vår placering i många år, omständigheter gjorde att vi fick ett ganska stort barn i vår nyblivna familj. Nu är placeringen snart femton och jag känner att jag har tappat kontrollen. Vi är unga och naiva och placeringen har haft så dåliga förutsättningar. Vi blir utspelade mot varandra, h*n är elak på ett psykiskt vis som är svårt att värja sig mot. Emellan varven charmig men aldrig varm och kärleksfull. På senare tid har vi börjat ana att samvetet inte alltid fungerar. Ljuger ofta. H*n har en tragisk bakgrund som väcker människors medlidande och utåt är H*n alltid trevlig och duktig. Vi har haft handledning och stöd och h*n har alltid gått hos olika kuratorer och liknande. Vissa säger att det är vanligt tonårstrots men min magkänsla säger att något är jättefel! Jag har svårt att få gehör eftersom h*n är så välfungerande utåt. Känner någon igen sig i det här? Jag mår jättedåligt av det här, men det känns så fel att svika efter så många år !
 
Märker hen att ni nappar på hens psykiska terror så sitter ni lite i fällan.. Anser du att normalt samvete inte finns.. Då måste du agera efter det.. Låt hen inte komma åt dig psykiskt så hen märker det..nu menar jag inte att du ska bli dryg eller taskig... Har haft bara sådana ungdomar sista 15 åren..och tyvärr så är det så när utomstående är närvarande m.m så funkar helt plötsligt väldigt mycket... Svårt att förklara på detta sätt.. Hoppas du förstår lite iaf..
 
Jag försöker resonera bort terrorn, vilket bara resulterar i hånstirrande. Hur har din psykiska terror gestaltat sig, och hur mår dina ungdomar i vuxen ålder?
 
Nochalans.. Ex då jag vill att dom ska göra något så bara kommer ett Nä!! Och bara stirrar på mig.. Jag har blivit kallad idiot, bitch, hur fan kan du fått haft barn, hora fetarsel.. Allt mellan himmel och gjord.. Och så klart har dom använt stumhet varit totalt tysta.. Inget svar alls på något... Ljuger om småsaker man inte äns behöver ljuga om.. Listan kan göras lång.. Jag har vaklat i hur jag ska hantera det ibland... Men ändå alltid känt en kontroll och jag har alltid en plan B men även en plan C.... Det du måste fundera på är hur mycket är din känsla ang kontroll eller har du verkligen börjat tappat kontrollen.. För dessa barn är överlevare dom har lärt sig att känna igen när man vaklar pga ofta har dom behövt att utveckla sina känslospröt pga ambivalenta föräldrar... Och använda varje chans dom får.. Till sin fördel.. Du kan tycka att det inte finns samvete och så kan det absolut vara men som sagt dom är överlevare.. Sen kommer nu tiden i tonåren då man blir mer medveten vad man haft för liv och hur andra har det... Att inte få växa upp hos sina föräldrar är hos många en stor sorg trots att dom kanske inte äns funnits där under hela uppväxten.. Jag har under många år jobbat på behandlingshem och under åren fick vi otroligt många f.d familjehemsplac och adopterade... Nu är detta inte ett hackande på varken familjehem eller föräldrar som adopterar utan detta är bara fakta... Detta blev super långt!!:)... Men hoppas du kan plocka ut något vettigt ur detta
 
Gremwly sa:
Och framför allt SLUTA resonera bort terrorn.. Gå inte in i den alls.. Servera det inte på silverfat ...
Klicka för att se resterande...
:razz: jag har insett det, tex "du gör mig ledsen när du gör så : "hånflina tillbaka ". Du förstör dina relationer genom att göra så" hånflina tillbaka.

Hur gjorde du, har du något tips?
 
Händer det något som måste tas upp.. Så säg ärligt rakt ut bädda inte in det i så mycket känslor.. Ifall hen är otrevlig tex.. Då skulle jag bara säga att " nu har du gått över gränsen så tilltalar du inte mig" sen bara gå därifrån .. Du har sagt vad du ville och bjud inte in till diskussion eftersom nu det verkar som hen gillar att få en känslomässig reaktion från dig.. Säg rakt ut gå därifrån.. Och ställ dig och diska eller vad som helst och vad som vanligt. Sluta försök komma åt samvetet med känsloprat hen är inte där just nu.. Det är jättesvårt att förklara på detta forumet..
 
Jag tycker du förklarar bra :claphappy: tack för att du tog dig tid. Jag ser det ur ett annat perspektiv nu. Jag och min man har problem med att se hen ur det perspektivet. Det är en släktingplacering och vi träffar sällan andra i samma situation. Men nu när du säger det så inser jag att har hen alltid gjort så här, och jag godtrogen och för snäll, försöker komma åt samvetet med känsloprat, och blir bara mera nermejad. Jag ska testa taktiken att bara gränsätta utan att resonera. Jag hoppas vi kommer få bukt med det här. Försvinner det här sen när de är vuxna?
 
Jag kan nog säga att iaf 70% av dom jag har haft har ett väl fungerande liv... Resten är blandat från ett iaf ok liv sen är det ju så att några fallit ur spår...men man kan inte rädda alla.. Tyvärr! Men jag tror att du kommer få det lugnar både i hemmet och i själen om du har denna strategi... Och håll i hatten och lugnet ifall hen försöker dra igång något hos dig vid en tillsägelse... Har du fler frågor så kan du pm mig... Jag säger inte att detta är en säker lösning.. Men absolut värt att prova...
 
Hej,
Håller med Gremwly om att en del av dessa barn antagit en attityd p.g.a. bio föräldrars oförmåga att ge barnen en normal tillvaro.
Jag har som du ett problem när jag är för snäll i vissa situationer och försöker medla och förstå beteendet. Då är man genast i underläge och det utnyttjas på en gång.
Som sagt så är många av barnen överlevare och tar handen om man ger dem lillfingret.
Så man vinner inget på att vara snäll, utan tydlighet och regler är det som ger respekt.
De viktigaste personerna i ett uppdrag är ni.
Mår ni bra så gör barnen det också.
Om situationen är ohållbar så gör ni nog bäst i att säga upp placeringen, annars håller det nog inte i längden.

Lycka till!

Humanisten
 
Håller med de tidigare svaren.

Vi hade en svår placering men yngre än er. Lärde oss då av BUP att inte gå in i diskussioner för då "vinner " placeringen eftersom det inte finns ngr egna gränser för hur man beter sig. Placeringen styrde mig om jag gav mig in i det. Tala om vad som gäller och sedan gå. Vår plac kunde uppföra sig otroligt illa och rådet från BUP var att ignorera. Vi sa till barnet att det här var inte ok och vi kan prata när plac lugnat sig. Sen gick vi och ignorerade totalt OBS! TOTALT!. Vad som är kom från plac så fanns plac inte. Barnet kom då på att använda s k "mammafrågor", typ var är mina fotbollsskor, klockan, vad blir det för mat osv. Men man hörde direkt att det vara bara frågor för att låsa upp oss och dra in oss i diskussionen igen. Även hot, tex slänga min dator i golvet osv. Allt ignorerades (jag tänkte att soc får betala). Det märktes med en gång när det gick att vara som vanligt igen. Då låtsades vi som ingenting. Kombinerat med detta använde vi överdrivet positiv uppmärksamhet. Tex, höja till skyarna så fort plac gjorde det plac skulle eller ngt snällt eller bara vanlig samvaro. Bla uppskattning för hjälp, när plac räckte någonting vid matbordet, läxorna blev gjorda, kom hem i tid mm. Det finns mycket man kan uppmärksamma om man anstränger sig. Barnet var ju inte dumt, så barnet lärde sig snabbt att positiv uppmärksamhet var bättre än att inte ens få negativ uppmärksamhet.

Vi hade ju fler barn så det man måste göra är att se till att skydda de andra barnen så de inte dras in i maktspelet. Om plac hotar andra barnen eller gör ngt med dem så måste man ju reagera. Alltså ska man se till att det inte ens är möjligt.

Lycka till men dra er inte för att avsluta om ni känner att ni behöver det. Mår ni dåligt pga placeringen så blir det ju svårt att utföra ert uppdrag, Placeringen kommer def läsa av er i detta. Ibland är det för sent och plac kanske måste få bli vuxen och nå en större mognad för att själv ta tag i saken. (OBS, ibland)
 
Håller med alla kloka svar. Sitter bredvid ett "kvitto" just nu. En vilding som körde stumma blängande stilen. 1.5 års slit o konsekvent förstärkning när det blir rätt och ignorans vid fel har lett till en toppenglad person som sökt förlängd placering hos oss även nu när det är dags att bli myndig. Vi är två vuxna, jag är den som kallas isbiten o hitler. (Inte så smickrande) Men...det är oxå mig man kryper upp till när man vill vara 3 år igen, eller behöver råd om vänner och pojkvän.
En stor mängd tonåringar placeras om, ta hjälp o se det som eldprovet. Det är en enorm lycka när man sitter nått år senare med ett kvitto. :razz:
 
Tack för alla svar!
Jag har nu ändrat förhållningssätt gentemot hen, och det fungerar bättre. Jag känner mig som en kall och hård förälder, det förhållningssättet ligger långt bort från min personlighet, då jag är mjuk, känslosam och konflikträdd. Men jag inser ju att jag kommer må bättre i längden. Jag kommer att insistera på avlastning i form av kontaktfamilj, så jag kan slappna av mellan varven och vara känslig och mesig :D
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp