Jag är kluven i frågan. Min första tanke är "örk, nä, fy" men hur är han? Vilken relation och närhet har han till mamma? Är det en sund och fin relation? Saknar han mamma som mamma eller som den där som låter honom göra som han vill?
Min 14, snart 15-åriga, niece sover gärna bredvid mig. Hon har ngt NP men är inte utredd (har just fått dem att gå till bup med henne). Hon tillåts bli liten igen, få vara nära med armarna runt henne känner hon sig trygg. Att vara 14 år är inte lätt. I en sång jag ofta lyssnade på som liten sjöng Charlotte "14 år, varken vuxen eller barn" och den tänker jag ofta på. Man vill vara 7 igen och få klättra upp i mammas/pappas knä på kvällen och få alla dagens orättvisor bortkramade. På dagen är man den tuffa tonåringen som tar aaaaaaalllt med en klackspark och målar en ännu tuffare attityd på näsan.
Hade min niece varit placerad här hade hennes mamma eller pappa fått sova i hennes säng OM hon själv velat det. Jag hade sett närheten dem emellan och glatts åt att det fortf finns band mellan dem. Jag hade noga hållt ett vakande öga på HUR deras relation hade varit så det inte blir ngt sexuellt felaktigt. Saker går att lösa genom att den ene sover i en sovsäck men ändå kan ha mammas/pappas armar runt sig.
Min 17-åriga niece vill också vara nära men henne får man inte hålla om. När det är dags att sova går hon till sin egen säng men ligger fram tills dess hos mig och pratar.
Inget är svart eller vitt - situationen får bestämma tycker jag. Det oroar mig mer ang den där X som han säger sig bli tillfredställd hos!!