usch vilka dagar

[wawwa]

Har en 15åring som inte vill göra något.Jo sitta datan ½tim. mitt på dagen1½ på kvällen.Men nu har det gått för långt.I torsdags gjorde jag popcorn till dom 2bar ut sina burkar till disk men ack inte 15. Det har stått till i dag,Jag gör det inte.Nu har jag lovat mig själv,och snart h-n.Att plockas inte disk ut in ,städat på rummet(GÅR INTE ATT GÅ IN)hälpa mig om det är något så blir det inte DATA nästa dag.NU kommer jag att få häcken full. Maken fick hjärnblödning(liten)i fredags ligger på intens.kan inte röra ena benet, men talet har kommit tillbaka helt perfekt.Nu ska här tränas,han ska inte få mycke hjälp ska klara sig ,och slänga rullstolen
all värdens väg.Håll tummarna för oss.Har varit hos honom och han ringt
men 15åringen frågar inte äns hur det är.Finns inga känslor till någon utom sig själv
Usch vilket klagobrev.Solen skiner 28 g varmt åka bada snart

 

[Mor Anna]

Klaga du!! Det har du sannerligen rätt till!
Dra in previligerier som tex datorn om du inte får hjälp tycker jag är helt okej! Stoppa ätandet vid datorn om inte skålen kommer ut i köket igen etc.

Min man fick en stroke för tre-fyra år sedan. Han mummlade mest men talet kom fort tillbaka. Han var "förvirrad" och tittade tex i kökskåpet efter en sked när han skulle letat i lådan, hittade inte till brevlådan (sinnet sa att han visste men kroppen löd inte), han drog vänster ben efter sig vart han än gick och var han trött blev det än värre. Träning, träning och åter träning är medicinen (samt Trombyl för hans del så han inte får en propp igen).
Idag är min make helt okej men blir han övertrött ser jag symtomen komma...

Lycka till 15-åringen och med maken!
:smirk:

 

[toppen]

Nu blir jag full i skratt nästan, vi har en 17-åring (men som 14 i sättet) o det är samma visa här, haft en jättestrulig vecka då h-n inte ställt upp på något, vissa perioder går det bra men oftast är det bara datan här också. Vi har satt gränsen på 3 timmar under 5 kvällstimmar o att något nyttigt ska göras före. Tiderna sköts bra men att hjälpa till är svårt, kan fråga 5 min före o säger vi något så hinner h-n inte då utan gör det sen. Det är samma sak som aldrig. Vi har också det tufft med oss själva, en handikappad o en under cellgiftsbehandling för tillfället men att det är så går inte riktigt in hos 17-åringen, det är bara h-n det gäller. Men det är bara att bita ihop, för det mesta funkar allt bra.

Har en 15åring som inte vill göra något.Jo sitta datan ½tim. mitt på dagen1½ på kvällen.Men nu har det gått för långt.I torsdags gjorde jag popcorn till dom 2bar ut sina burkar till disk men ack inte 15. Det har stått till i dag,Jag gör det inte.Nu har jag lovat mig själv,och snart h-n.Att plockas inte disk ut in ,städat på rummet(GÅR INTE ATT GÅ IN)hälpa mig om det är något så blir det inte DATA nästa dag.NU kommer jag att få häcken full. Maken fick hjärnblödning(liten)i fredags ligger på intens.kan inte röra ena benet, men talet har kommit tillbaka helt perfekt.Nu ska här tränas,han ska inte få mycke hjälp ska klara sig ,och slänga rullstolen
all värdens väg.Håll tummarna för oss.Har varit hos honom och han ringt
men 15åringen frågar inte äns hur det är.Finns inga känslor till någon utom sig själv
Usch vilket klagobrev.Solen skiner 28 g varmt åka bada snart

 

[Lollipop]

Hänger allt det här ihop med puberteten? Var de hjälpsamma tidigare medan det nu har blivit en tvärvändning? När vi fick vårt första barn läste jag en bok som heter "Barn och föräldrar i samspel". Det som fastnade av alla tips och råd var nog att påbörja "hjälpa till-träningen" den tiden då barnen tycker om att hjälpa till dvs. låg-mellanstadiet och på så sätt få in det som en vardaglig självklar syssla. Det stod i boken att det var vanligt att man började för sent, då barnen var i puberteten och det mesta är en uppförsbacke, ni vet, "Du som nu är så gammal borde förstå att...".

Själv hade jag en jättetung tonårstid där ALLT kändes tungt. Förmodligen var jag deprimerad men på den tiden talades det inte om sådant. Idag fattar jag inte att mamma stod ut, men jag är glad att hon gjorde det. Hade hon pressat mig hårdare så vet jag inte hur det skulle slutat. Jag tror att man får försöka få kraven rimliga efter vad man själv klarar av att stå ut med. Ungdomarnas egna rum tjatar jag inte alltför mycket om, men när de ockuperar alla gemensamma utrymmen med sina saker, tycker jag att det är stopp. Var inte rädd för att sätta gränser och vara konsekvent. Ni ska alla kunna trivas i familjen och då förutsätts det att man hjälps åt. Passar inte det så finns det inget som säger att ni vuxna ska backa eller tiga still. Stå på er även om det känns tungt - detta tjat är energiutsugande utan dess like!

 

[Mor Anna]

Här har vi båda blivit uppfostrade med att veckopeng/månadspeng får man för att man presterat ngt, inte för att man är. Så har vi haft det med alla i familjen oavsett om det är syskonbarn eller fosterbarn. Man måste sköta sina sysslor för att få pengen. Det ingår då att ta sin tallrik till diskbänk/diskmaskin, ge hundarna mat/vatten, slänga sina kläder i tvätten etc. Bassaker alltså och inte som det skrivs om i tidningarna att man utnyttjar ungarna till arbete. Att lära sig ordning i tidig ålder hjälper förhoppningsvis till i vuxenlivet med (även om jag själv inte är av den mest ordningssamma och pedanta typen).

Gör klart för ungarna att om de inte följer reglerna blir det avdrag på pengen - det funkar på de flesta (men mkt sämre på tex ADHD-barn som inte lär av koncekvenser).

 

[toppen]

Vår 17-åring har varit hos oss några år o första tiden så var det ingen fara, när det gäller rummet så får man försöka att inte säga för mycket fast det ser fruktansvärt ut!

Diagnosen här är ADHD men det tror h-n inte själv på vilket gör det mycket svårare. Vi visste ingenting om den diagnosen när h-n kom utan det har vi fått veta av soc långt efteråt. Det är synd för då hade vi kanske varit lite annorlunda.

Duka av tallriken o tänka på hundarna tycker vi också är självklart men lite mer kan man begära utan att man ska hamna i blåsväder bara för man är familjehem. Vi är nog alla till mans oroliga för vad andra ska tycka o ställer för lite krav p g a det. Vår 17-åring förstår inte allt, det går bara inte in men vissa saker funkar det bra med. För det mesta är h-n jättebra men ibland slår det runt o då kan h-n berätta för kompisars föräldrar hur mycket h-n måste göra, inget stämmer o det känns jobbigt, vi känner ju inte igen alla kompisars föräldrar t ex.

Här har vi båda blivit uppfostrade med att veckopeng/månadspeng får man för att man presterat ngt, inte för att man är. Så har vi haft det med alla i familjen oavsett om det är syskonbarn eller fosterbarn. Man måste sköta sina sysslor för att få pengen. Det ingår då att ta sin tallrik till diskbänk/diskmaskin, ge hundarna mat/vatten, slänga sina kläder i tvätten etc. Bassaker alltså och inte som det skrivs om i tidningarna att man utnyttjar ungarna till arbete. Att lära sig ordning i tidig ålder hjälper förhoppningsvis till i vuxenlivet med (även om jag själv inte är av den mest ordningssamma och pedanta typen).

Gör klart för ungarna att om de inte följer reglerna blir det avdrag på pengen - det funkar på de flesta (men mkt sämre på tex ADHD-barn som inte lär av koncekvenser).