Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt. Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare.
Jag och min man har anmält vårt intresse att bli familjehem (med ett särskilt barn i åtanke).
Kvinnan som jag har haft kontakt med på socialkontoret beskrev hur utredningen går till i stora drag.
Vår kommun tillämpar Kälvestens-modellen. Jag har läst lite om denna tidigare och är väldigt nyfiken på att få mer information om hur det går till och vilken typ av frågor som ingår med mera.
Det var bara en sak som hon sa som jag blev lite förvånad över. Hon vill ha enskilda samtal med våra barn som är mellan 3 och 7 år. Att man pratar med barnen är ju vettigt, men jag har inte hört att man brukar göra det med så pass små barn. Ett av våra barn är väldigt blyg inför okända och det är nog tveksamt om h*n vill bli lämnad ensam i ett rum med henne men vi kan ju alltid försöka...
Är det någon som har erfarenheter av att man gör så här?
Har du sökt på forumet om kälvesten, prova och se vad du får fram. Vet att det har diskuterats tidigare.
Men i stora drag handlar det om att du ska vända ut och in på dig själv och berätta om hela din uppväxt, din tonår och dina vuxenår. Sex och samlevnad och alkohol och droger. Var beredd på samtal som tar allt ifrån 3 timmar och uppåt, ni lär vara rejält trötta i huvudet efteråt.
Att dina barn ska ha enskilda samtal ... verkar knas.. mina som är större har inte haft det och det är bara 2 år sen vi vart utredda.
Vi blev utredda enligt Kälvestensmetoden, tycker att det är ok även om inte allt är av relevans. Många frågor hur familjen fungerar. Vi tyckte dock att dessa intervjuer (vi hade flera) var rätt kul, det är nyttigt att göra en djupdykning ibland :smirk:
Tycker dock att hembesöken ger mer för socialsekreterarna, då ser de hur man har det just nu, det är ju lättare att slappna av och vara sig själv på hemmaplan oxå istället för att få träsmak i rumpan in på ett trist kontor!
Kälvesten gjordes hemma, i vardagsrummet.
Tog en hel dag med lunchpaus då vi först intervjuades tillsammans, sedan var för sig.
Tog 2,-5-3 timmar med varje pass.
Var LÄTT slut i huvudet på kvällen :angel
Men samtidigt en skön känsla att reflektera så mycket över hur/varför vi är/gör som vi är/gör........
Hej! Vi ska också göra denna interjuven nu i Aug, men våran son ska ej vara med. Han satt med då dem gjorde hembesök och hade möjlighet att ställa frågor om han ville samt att dem (soc) kunde fråga honom. Dem va mkt goa och bra mot våran son som är 15 år. Han satt med för att han ville. Lycka till nu! Mvh Tindra :razz:
vår hemkommun ville också ha enskilda samtal med våra 3 biobarn samt det placerade barnet. de är 11, 9, 7 och 5 år. Efter att ha pratat med barnen om detta och de alla sa att de inte ville sitta ensamma med socialtanterna och prata så bestämde vi att berätta som de var för soc. Vi vuxna kände oss inte bekväma med att de skulle fråga ut våra barn och som vår äldsta dotter så klokt sa- jag är rädd att jag ska svara fel mamma, och då kanske de inte vill ha oss :? det fick oss att avboka mötet med soc och de blev märkbart irriterade att vi inte var villiga att ställa upp på deras riktlinjer och de har heller inte hört av sej mera och detta är snart 1 år sedan. Tråkigt, men vi måste sätta våra egna och det plac barnets vilja och välmående före soc riktlinjer och bestämmelser. personligen tycker jag det är fel av soc att fråga ut biobarnen och ställa dem till svars för deras föräldrars yrkesval. I vilket annat yrke kommer chefen hem och intervjuar dina barn på anställningsintervju :? Lycka till med intervjuerna iallafall :wink:
Våra barn satt med och fikade när utredarna kom.
De frågade då runt lite om deras intressen, om vad vi brukar göra och vad de tyckte om att det ev skulle komma fler barn i familjen.
Några enskilda samtal var det aldrig tal om, och det hade vi inte gått med på om de känt sig obekväma.
Nu blev det som väl var aldrig aktuellt.......
Nu har våra barn varit med några svängar så de vet vad det handlar om.
De kan säga vad de tycker, vi har oftast pratat igenom innan det kommer folk till oss.
NEJ jag hade aldrig gått med på att våra barn skulle sitta ensamma och prata med sosiala.
Vi har gjort utredningen två ggr med olika kommuner, aldrig vart tal om något sådant löjligt.
Är dem så osäkra på vad barn tycker att dem tror att dem ska få ut mer ur barna om dem pratar ensamma får dem nog fundera en sväng till.
Vart kommer barnperspektivet in där??????
Nä det finns fler kommuner/org att vända sig till.
Dem behöver ER inte tvärtom...
Usch- jag har ju varit ett biobarn vars föräldrar varit familjehem o södfamilj o liknande o som EJ blivit utfrågad- hade aldrig velat bli det heller!!!!! Första gången var jag 9 år, o sen har det varit några fler utredningar sedan dess....för flera kommuner- men det har aldrig varit tal om att vi 3 syskon skulle bli utfrågade. Tror inte ens min äldre bror träffade soc innan. Han var tonåring. Jag däremot ville vara med o har alltid fått vara med o bestämma placeringarna, tycka tll. Men att bli utfrågad enskilt...NEJ!!! ALdrig! nte att jag skulle utsätta ett barn för det. Knepigt tycker jag. Spec med tanke på era barns låga ålder.... :roll:
Mina syskon barn var i lågstadieåldern, båda blyga. Men dom fick sitta var och en ensamma inne på soc.
På förhör!
Undrar vad soc igentligen tror att dom får ut av det. Barn är ju lojala sina föräldrar, inte säger dom något mer än med föräldrar. Snarare mindre för dom blir mer osäkra inför en främande vuxen.
Mina barn fick samlas hemma då soc ville träffa dom. Men vi satt med och soc fråga om deras fritids intressen och ungarna mina fråga lite om uppdraget. Helt ok tycker jag, ungarna blev mer insatta.
Men nu är dom bara djupt besvikna på att det aldrig kommer något barn. Ja det är vi vuxna med.
Nackdelen var ju att dom långt i förväg blev inblandade i något som sen aldrig blev av. Lite onödigt för hade gärna besparat dom det.
Dom yngsta berätta ju för vänner om "Barnet" och nu är det ju som om dom har lurat sina vänner.
Folk som inte är insatta begriper ju inte. Man tvingas gå ut med detta om att man ska bli familjehem i och med att man ska ha vänner som skriver små brev och chefer som ska bevila tjänstledigt. Sen är alla på en och frågar om vi hört om nå barn, det ska ju vara sådan brist på familjehem det har alla hört. Det börjar bli jobbigt. Och sen säger dom släpp det där nu.
Vi lever tydligen ett för gott liv för soc. För i helgen hörde jag att en ensamstående tonårs mamma som är stödfamilj/kontaktfamilj till ett par vi känner. Blivit förfrågad om hon vill ta imot en mycket liten en.
Hon tacka nej, vill ej börja om ensam med småbarn.
Och samma soc tant sa till oss (när vi sa nej till tonåringar önskar yngre) -Att alla vill ha små barn!
Suck!
Då var min känsla inte så fel ändå... de flesta verkar ju resonera som jag.
Problemet är bara att det känns svårt att lägga fram det för soc, att vi inte tycker att de ska prata med våra barn ensamma, jag är rädd att de ska tro att vi har något att dölja då. Tycker också att vi har fått bra kontakt med damen som ska utreda oss och jag tycker att hon verkar riktigt bra så jag vill ju liksom inte stöta mig med henne innan vi ens har kommit igång...
Säg som det är!
Varken ni eller barnen (?) är bekväma med saken men erbjud att de kan sitta med er och fika så de kan samtala med dom då.
Det gör förhoppningsvis alla trygga.
Och lyssnar hon inte, ja....är det då någon att samarbeta med??????
