kom till oss en dag i höstas. Detta är vårat första uppdrag så vi var spända. Inskolningen gick bra. Fick dock utöka antalet dagar än vad som var tänkt från början.
Den lille knöt an till mig ganska fort. Det var bara jag som kunde ge välling kvällstid och nattetid. Min man gjorde tappra försök, och med facit i hand så har han haft ett stort tålamod. Han har ingen erfarenhet av egna små barn, bara mina snälla tonåringar.
Vi åkte på magsjuka första helgen, sen var maken borta på jobb. Barnet sov till en början i sin säng, kunde inte somna i min famn, stor sorg för mig. Men efter ett tag så lossnade det, kämpade många timmar. Vissa dagar kunde vi sitta eller ligga på sängen i timmar bara och mysa. Ville sova på min arm. Om nätterna så var det helt plötsligt min famn som gällde. Ett oroligt barn med mkt kli i kroppen, visade sig snart vara allergi. Första förkylningen kom vid jul, gick över i halsinfektion på barnet och lunginflammation på mig, mannen var borta på jobb. Kändes som att jag gick på knäna. Men som man säger, efter regn kommer sol. Och rider man ut problemen går man stärkt ur.....
Nu springer det en knalle här, fullt ös, pappa går lika bra som mamma även nattetid, om inte jag är hemma vill säga. Ligger jag i sängen så är det jag som gäller.
Vad jag vill säga är att vi hade några tuffa månader, som alla som får spädbarn känner till, dock fick det ju jobbas på med anknytningen. Den kommer ju inte av sig själv. Nu kan jag se tillbaka med ett leende. Inte var jag alltid snäll mot min man, kvinna som jag är, levt ensam med mina stora barn, hade jag lite kontrollbehov. + att jag ibland tyckte att han kunde se själv vad som skulle göras. Vad jag glömde var att jag är kvinna och han är man. Vi tänker ju olika.
Jag är glad att jag har väninnor att prata med. De har stöttat bra och fått mig att tänka i rätta bana.
Att våga släppa, var det största och svåraste för mig....men när jag väl gjorde det föll allt på plats.
Ville bara dela med mig lite.....
Den lille knöt an till mig ganska fort. Det var bara jag som kunde ge välling kvällstid och nattetid. Min man gjorde tappra försök, och med facit i hand så har han haft ett stort tålamod. Han har ingen erfarenhet av egna små barn, bara mina snälla tonåringar.
Vi åkte på magsjuka första helgen, sen var maken borta på jobb. Barnet sov till en början i sin säng, kunde inte somna i min famn, stor sorg för mig. Men efter ett tag så lossnade det, kämpade många timmar. Vissa dagar kunde vi sitta eller ligga på sängen i timmar bara och mysa. Ville sova på min arm. Om nätterna så var det helt plötsligt min famn som gällde. Ett oroligt barn med mkt kli i kroppen, visade sig snart vara allergi. Första förkylningen kom vid jul, gick över i halsinfektion på barnet och lunginflammation på mig, mannen var borta på jobb. Kändes som att jag gick på knäna. Men som man säger, efter regn kommer sol. Och rider man ut problemen går man stärkt ur.....
Nu springer det en knalle här, fullt ös, pappa går lika bra som mamma även nattetid, om inte jag är hemma vill säga. Ligger jag i sängen så är det jag som gäller.
Vad jag vill säga är att vi hade några tuffa månader, som alla som får spädbarn känner till, dock fick det ju jobbas på med anknytningen. Den kommer ju inte av sig själv. Nu kan jag se tillbaka med ett leende. Inte var jag alltid snäll mot min man, kvinna som jag är, levt ensam med mina stora barn, hade jag lite kontrollbehov. + att jag ibland tyckte att han kunde se själv vad som skulle göras. Vad jag glömde var att jag är kvinna och han är man. Vi tänker ju olika.
Jag är glad att jag har väninnor att prata med. De har stöttat bra och fått mig att tänka i rätta bana.
Att våga släppa, var det största och svåraste för mig....men när jag väl gjorde det föll allt på plats.
Ville bara dela med mig lite.....