Vad hade du för tankar innan du tog steget att öppna ditt hem för ett barn?

[anne]

Hej!
Ledighet är något som många längtar efter, men för tusentals barn så innebär det att en del av deras trygghet i vardagen försvinner. Den vuxna som ser och lyssnar, kompisar som stöttar och rutiner som ändras. Det finns också många vuxna som behöver stöd och en tryggare tillvaro.

Jag tror att många har tankar kring att de skulle vilja finnas där för ett barn, ungdom eller vuxen, men att steget kan kännas stort eftersom det är ett viktigt beslut som påverkar hela ens liv och familj. Man vet ju inte innan hur det blir och ovissheten kan nog göra att många stannar vid just tanken.

Vad hade du för tankar och funderingar innan du tog steget att öppna ditt hem för ett barn, ungdom eller vuxen?

Dela din historia, det behövs fler fantastiska människor som vill bli familjehem, jourhem, kontaktfamilj och kontaktpersoner!

Varma hälsningar
Anne

Ps. Hitta oss på youtube, Du behövs!

 

[honey]

Jag är uppvuxen med syskon, dagbarn, sommarbarn och småkusiner i en härlig röra.
Blev själv mamma vid 17 och har därmed alltid haft barn omkring mig och sett att alla barn har det inte så bra i sina ursprungsfamiljer.
När vår egen familj inte växte efter bröllopet var beslutet att hjälpa de barn som redan finns inte svårt att ta.
Även om famijen till slut utökades med adopterade barn har vi fortsatt i olika former under olika faser i livet

 

[anne]

Tack honey för att du ville dela med dig!

Färgad av min egna uppväxt så kände jag starkt för att göra något för ett barn som behövde en annan familj. Det blev ett biologiskt barn tidigt och sen några år senare så anmälde vi intresse till att bli familjehem. Ett beslut som jag inte ångrat och jag hoppas att det finns fler därute som kan tänka sig att öppna sitt hem för alla dessa barn som behöver få komma till ett tryggt hem.

 

[IckaL]

Jag har själv inte några egna barn...dock uppvuxen med många syskon, hel, halva och med på köpet...en salig röra......alla år sen jag var i 5 års-åldern så har vi haft sommarbarn...första året kom det en tjej från Tyskland och bodde i tre månader..nått special från någon organisation...hennes syskon hade varit flera år i samma familj ....sen från de jag var ca 12 och uppåt hade vi sommarbarn i flera omgångar...när någon åkte hem så kom det någon annan...som mest hade vi 4 sommarbarn samtidigt..så jag är van att de var många barn runt omkring...Därför jag har känt att vi syskon har fått åka och komma som vi ha velat..min bror som inte är min bror...följde ofta med när jag åkte till min mamma...min bror som är mammas pojk...jobbade hos min pappa...pappas yngste brukar åka till min mamma när han vill ha hjälp med något ..de va hon som fixade med hans studentkläder tex för hans mamma var i väg på en resa...
Vid högtider så spenderar vi dem tillsammans...HELA familjen...mamma och hennes man...pappa och hans fru...pappas andra fru och hennes särbo...och alla syskon med respektive och deras barn...

Jag har alltid sen jag var i 20 års åldern velat vara familjehem och låta någon som kanske inte har haft någon bra familjebild få någonstans att vara. Vad det är beror på...Jag har inga egna barn men hade mina yngsta syskon rätt ofta både någon eller några veckor på sommaren eller på helgerna. Jag är rätt mycket äldre än dem. Jag har alltid sagt att jag behöver inte ha egna barn...varför inte istället ta hand om något av de barn som redan finns och behöver någon som finns där.

Tyvärr verkar de som de är rätt kört, antingen är de att jag är singel, att jag inte har erfarenhet av egna barn, eller som en sa du har ingen erfarenhet av barn alls...okidoki...så jag antar att jag aldrig såg efter mina syskon, jag jobbade aldrig på dagis de där åren, jag kan inte räkna de dryga 7 åren som ledsagare och inte heller de 2.5 åren som kontaktfamilj...jag läste aldrig till fritidsledare ...va synd.

Jag har nu väntat sedan dec -16...och än har inget hänt...eller jo de har de men slutade lika fort...och sen ett par stycken som ändrar sig på startlinjen och "hoppat av"...

Får väl fortsätta vänta...ett tag ...

 

[anne]

Hej IckaL!
Tack för din härliga berättelse!

När vi anmälde intresse första gången tills att vi fick vår första placering så hade 1½ år gått. Då hade vi genomgått en utbildning/utredning och ytterligare en utredning då vi vände oss vidare efter en tid.

Under hela tiden så fick vi ingen förfrågan utan det var först när vi vände oss vidare som vi fick en förfrågan direkt och blev då utredda igen och en liten kotte på 1 år kom till oss.

Ibland känns det som att det är slumpen som avgör det. Det är ju bra när vi inte behövs men visst går man och väntar för man vet att det finns barn och unga som behöver komma till ett tryggt hem.

 

[IckaL]

Jag är redan godkänd på flera ställen och ändå verkar inget hända. Ibland känns de nästan som bara att de samlar sina familjehem på hög...för ett par gånger har de ringt och det är jätte bråttom...och sen säger de...nja vi har ju inga att placera just nu...men de kanske kommer en var här på intervju för de ville komma rätt fort för att se hur jag bor...sen sa jag när får man reda på om man är godkänd då...ja alltså man måste gå en utbildning först...först efter den vet vi om du är godkänd...ok..när har ni utbildningen då...nja de vet vi inte...inte förrän vi har fått ihop 15 familjer...tror vi har 3 med dig i så fall...så kanske nästa höst någon gång...de va i höstas...hmm...sen ser man att de skriks till höger och vänster på att de vill ha familjehem. Men sen är de det där med att man är singel..många som säger direkt..nä då är de ingen idé...eller nä du har ingen erfarenhet...men då är ju frågan...hur ska man kunna få erfarenheten om man inte får någon placering...någon gång måste man väl ta in nya...alla har väl varit nya en gång i tiden...de mest udda var de som hade annons ute och de sökte både par och ensamstående...men nä de gick inte för jag var ensamstående och kunde inget om barn...hmmm...