Vad utsätter vi våra bio-barn för??

[Trygga Rekan]

Hej alla kloka och erfarna,

jag har funderat mycket på hur min bio dotter påverkas av det vi gör. Hon är idag 11 år och har hela tiden varit positiv till fosterbarn. Vi har varit noga med att ge henne egentid med bara mamma och eller pappa. vi har alltid satt henne i fokus vid val av nytt fosterbarn. Tex att inte ta någon i samma ålder. de uppdrag vi har haft har ALDRIG inneburit några konflikter med henne och fosterbarnen.Det är en mycket mjuk och empatisk 11 åring och de som bott här har gillat henne mycket.

Men ändå??????? den tidigare placeringen (upphörde pga att X skulle in på behandlingshem P12)
Vår dotter saknar x och gråter av längtan. Vi har givetvis hälsat på och ringer och skriver. Otaliga gånger har jag förklarat att x inte får eller kan bo kvar hos oss, för det har soc bestämt. Men dottern har knutit an som till ett riktigt syskon. det är så sorgligt och jag får sådana skuld känslor för vad vi har gjort.Nu har det gått ganska lång tid och ett nytt barn bor här. men hon väntar och hoppas ändå att x ska komma, rentav rymma hit. Hur ska vi komma vidare.

Någon som känner igen sig eller har råd.

 

[honey]

Är det samma kommun/organisation som har förra och denna placeringen?
I s f, kan inte er dotter få prata med någon handledare likväl som VI/NI har rätt till handledning?
Skolkuratorn?
BUP tar nog knappast emot............

Bara lite snabba tankar i alla välmening.....................

 

[mika]

För vår del har det varit likadant. Vår pojke sörjde sitt "syskon" som bott här halva hans liv. Flytten kom abrupt och oväntat när soc bestämde utan vårt vetande (vi stod bara inför faktum) att h*n skulle
flytta. Det blev naturligtvis en stor förlust för hela familjen.

Jag skulle önska att soc hade ett större ansvar för hur de behandlar familjehem. Vi har aldrig fått ett enda samtal efter flytten eller någon förfrågan hur vi eller våra barn mår. Därför känns det nästan som om vi brydde oss för mycket om .Ofta pratas det om goda avslut i professionella sammanhang, men för oss och för har vi lämnats att bara gå vidare bäst vi kan.

Jag tror att våra familjer skulle klara dessa förluster genom bättre avslut där soc även tar ansvar för familjernas fortsatta bearbetning. Jag vet att en del kommuner erbjuder samtalsstöd efter avslutat uppdrag.

 

[Trygga Rekan]

Tack för råd och stöd,

Det pratas så mycket om anknytning som är så viktig och så läkande. Men att knyt an och sedan inte få finnas kvar för den placerade......det gör ont.

Vi har själva tagit kontakt med psykolog som dottern träffat ett antal ggr. "Men det går inte att prata bort ett stora syskon" (sagt av 11 årig dotter) Barn är många gånger klokare än oss vuxna.

Ja vi jobbar för samma uppdragsgivare.

 

[honey]

Tack för råd och stöd,

Det pratas så mycket om anknytning som är så viktig och så läkande. Men att knyt an och sedan inte få finnas kvar för den placerade......det gör ont.

Vi har själva tagit kontakt med psykolog som dottern träffat ett antal ggr. "Men det går inte att prata bort ett stora syskon" (sagt av 11 årig dotter) Barn är många gånger klokare än oss vuxna.

Ja vi jobbar för samma uppdragsgivare.

Så klok tös du har!
Nej, det går inte att prata bort ett syskon.....
Men man kan få hjälp att förstå och acceptera saknaden.

Har inte dom kunnat hjälpa till?

 

[Trygga Rekan]

Nej ingenting tycks hjälpa, fast det kanske hade varit ännu värre utan samtal????????
Jag tror att tiden får läka saknaden.

 

[mamma77]

ja, ibland undrar man vad det är som driver oss att fortsätta ta dessa uppdrag....Jag har ofta funderingar och känner mig otillräcklig för våra 3 bio-barn när våra placerade tar så mycket ork och kraft från oss alla. Brukar försöka tänka på att vi iallafall är hemma och får mycket tid tillsammans och att barnen inte behöver vara så mycket på fritids eller dagis som många andra som har föräldrar med vanliga jobb. kanske någon tröst??