Hejsan alla visa och erfarna!
Har läst här på forumet ett tag men inte skrivit förr.Vi har två placeringar och ett biobarn. Plac 1 är 9,5 år och har varit hos oss ca 1 år. Plac 2 är en spädis och har varit hos oss ngr månader. Båda troliga uppväxtplac. Biobarnet är 4,5 år.
Vårt stora bekymmer är plac 1 som har varit fruktansvärd sen i vintras, alltså innan spädisen kom eller ens var påtänkt i vår familj. Nu för bara ngr veckor sen fick vi veta av biomor att detta beteende har varit i flera år hos biosarna. Alltså en vana, en livsstrategi, inget som kommer sig av att ha placerats. Vårt underbara soc visste inget eftersom föräldrarna inte berättat tidigare. Vår handläggare säger att om plac 1 inte kommer kunna vara kvar hos oss så blir det antagligen inget annat familjehem utan ett HVB-hem pga svårt barn. Så allvarligt är det alltså. Detta sa hon inte som ett hot utan för att vi ska förstå att detta är något jättesvårt att bita i.
För biobarnets skull känns det som vi har tagit in en maskin i vårt hem som avfyrar pilar hela tiden och h*n blir utsatt hela tiden. H*n har börjat igen att sova i vår säng varje natt. Barnet vill till mormor & morfar jämt, vill helst inte åka i samma bil som plac 1 osv. Biobarnet är livrädd för hundar men har utryckt en fråga. "Om plac 1 inte bodde hos oss, skulle jag få en hund med ett koppel då?"
Det skär i mitt hjärta vid tanken på att mitt barn inte mår bra i mitt hem.
Till saken hör att jag har extremt svårt att tycka om plac 1 pga beteendet. Jag kan ärligt säga att jag tycker väldigt illa om barnet. Hemskt men sant. Jag känner medkänsla med plac 1 men endast på avstånd. Jag är ledsen för hur h*n har växt upp och hur h*n mår men h*n har förbrukat mina känslor.
Är det någon som känner igen sig? Någon som har några tips? Hur länge ska vi kämpa? Tänk om vi kämpar i ett antal år och sen i tonårstiden blir det ändå för mycket, då har vi utsatt biobarnet för en riktigt otrevlig miljö i flera år i onödan.
Hjälp!
Har läst här på forumet ett tag men inte skrivit förr.Vi har två placeringar och ett biobarn. Plac 1 är 9,5 år och har varit hos oss ca 1 år. Plac 2 är en spädis och har varit hos oss ngr månader. Båda troliga uppväxtplac. Biobarnet är 4,5 år.
Vårt stora bekymmer är plac 1 som har varit fruktansvärd sen i vintras, alltså innan spädisen kom eller ens var påtänkt i vår familj. Nu för bara ngr veckor sen fick vi veta av biomor att detta beteende har varit i flera år hos biosarna. Alltså en vana, en livsstrategi, inget som kommer sig av att ha placerats. Vårt underbara soc visste inget eftersom föräldrarna inte berättat tidigare. Vår handläggare säger att om plac 1 inte kommer kunna vara kvar hos oss så blir det antagligen inget annat familjehem utan ett HVB-hem pga svårt barn. Så allvarligt är det alltså. Detta sa hon inte som ett hot utan för att vi ska förstå att detta är något jättesvårt att bita i.
För biobarnets skull känns det som vi har tagit in en maskin i vårt hem som avfyrar pilar hela tiden och h*n blir utsatt hela tiden. H*n har börjat igen att sova i vår säng varje natt. Barnet vill till mormor & morfar jämt, vill helst inte åka i samma bil som plac 1 osv. Biobarnet är livrädd för hundar men har utryckt en fråga. "Om plac 1 inte bodde hos oss, skulle jag få en hund med ett koppel då?"
Det skär i mitt hjärta vid tanken på att mitt barn inte mår bra i mitt hem.
Till saken hör att jag har extremt svårt att tycka om plac 1 pga beteendet. Jag kan ärligt säga att jag tycker väldigt illa om barnet. Hemskt men sant. Jag känner medkänsla med plac 1 men endast på avstånd. Jag är ledsen för hur h*n har växt upp och hur h*n mår men h*n har förbrukat mina känslor.
Är det någon som känner igen sig? Någon som har några tips? Hur länge ska vi kämpa? Tänk om vi kämpar i ett antal år och sen i tonårstiden blir det ändå för mycket, då har vi utsatt biobarnet för en riktigt otrevlig miljö i flera år i onödan.
Hjälp!