Var går gränsen för övriga familjen?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Hejsan alla visa och erfarna!

Har läst här på forumet ett tag men inte skrivit förr.Vi har två placeringar och ett biobarn. Plac 1 är 9,5 år och har varit hos oss ca 1 år. Plac 2 är en spädis och har varit hos oss ngr månader. Båda troliga uppväxtplac. Biobarnet är 4,5 år.

Vårt stora bekymmer är plac 1 som har varit fruktansvärd sen i vintras, alltså innan spädisen kom eller ens var påtänkt i vår familj. Nu för bara ngr veckor sen fick vi veta av biomor att detta beteende har varit i flera år hos biosarna. Alltså en vana, en livsstrategi, inget som kommer sig av att ha placerats. Vårt underbara soc visste inget eftersom föräldrarna inte berättat tidigare. Vår handläggare säger att om plac 1 inte kommer kunna vara kvar hos oss så blir det antagligen inget annat familjehem utan ett HVB-hem pga svårt barn. Så allvarligt är det alltså. Detta sa hon inte som ett hot utan för att vi ska förstå att detta är något jättesvårt att bita i.

För biobarnets skull känns det som vi har tagit in en maskin i vårt hem som avfyrar pilar hela tiden och h*n blir utsatt hela tiden. H*n har börjat igen att sova i vår säng varje natt. Barnet vill till mormor & morfar jämt, vill helst inte åka i samma bil som plac 1 osv. Biobarnet är livrädd för hundar men har utryckt en fråga. "Om plac 1 inte bodde hos oss, skulle jag få en hund med ett koppel då?"

Det skär i mitt hjärta vid tanken på att mitt barn inte mår bra i mitt hem.

Till saken hör att jag har extremt svårt att tycka om plac 1 pga beteendet. Jag kan ärligt säga att jag tycker väldigt illa om barnet. Hemskt men sant. Jag känner medkänsla med plac 1 men endast på avstånd. Jag är ledsen för hur h*n har växt upp och hur h*n mår men h*n har förbrukat mina känslor.

Är det någon som känner igen sig? Någon som har några tips? Hur länge ska vi kämpa? Tänk om vi kämpar i ett antal år och sen i tonårstiden blir det ändå för mycket, då har vi utsatt biobarnet för en riktigt otrevlig miljö i flera år i onödan.

Hjälp!
 
Jag känner så väl igen.......och jag känner igen dina funderingar över hur man skall göra. Har också haft plac. där det placerade barnet till slut nästan fick vår familj att gå omkull. Vi bad om stöd, men fick inte, bad om olika åtgärder som skulle tydliggöra vår roll som fostrare men icke....Vi bad om avancerad hjälp till barnet, med omedelbar start...men icke

Vi orkade inte, våra andra barn for illa och risken fanns att de skulle komma att må allt sämre så vi sa upp placeringen med omedelbar verkan.....H*n fick helt enkelt inte komma tillbaka efter ett besök hos sin biomamma, men då hade det gått så långt att vi nästan var i en akut kris, hela familjen. Då hade vi ringt soc dagligen i en månads tid men enl. dem så skulle vi vara tvungna att vänta tills efter semestern, tills biomamman samtyckte, tills BUP hade tid o.s.v.o.s.v.

Det hade inte behövt gå så långt, med rätt stöd, insatt vid den tidpunkt då det fortfarande fanns ork kvar hos oss att bearbeta och hjälpa. Nu hamnade h*n på ett HVBhem istället, igen.
 
gud vad jag känner igen mig.vi har sagt upp, 9 jourhem sa nej,men nu på måndag kommer ett jourhem och hälsar på för att några dagar senare flytta.han är extrem svår vi har orkat i 4 år utan något direkt stöd.men nu får det vara slut när våra barn och vi inte kan slappna av i vårat hem.
 
Hur dum och elak jag nu än låter, så är sanningen det enda jag kan erbjuda.. Och det är, Din bio-familj ska gå i första hand! Man har en skyldighet som familjehem, att se till att det placerade barnet mår bra, men funkar det inte med sina egna biologiska barn, så är mitt enda råd; Säg upp placeringen!
Vi har haft en plac där det bara inte gick att ha ha den kvar. våra biobarn plus annan plac, mådde så fruktansvärt dåligt, att vi valde att avsluta det svåra uppdraget. Och ska man vänd apå steken, är det rättvist mot det svåra barnet att härda ut? Det är väl bättre att barnet får den vård som den behöver!?
Att du känner dessa känslor, har jag verkligen full förståelse för. Man är vargkvinna, och ingen skadar ens biologiska barn, så är det bara!
Våran jobbiga plac var hemsk med biologiska tonåringen, och det slutade med att bio sa att den ville flytta om vi inte gjorde något. Vet att denne hade gjort det oxå om vi inte avslutat uppdraget.. *hemska tanke*

Hoppas du/ni kommer fram till en lösning som passar er alla, både placering och familjen!

Kram på dig!
 
Tack ni som svarat. Det känns alltid bättre när man vet att man inte är ensam om känslor och erfarenheter.

Det var några saker som jag speciellt fastnade för i era svar.

Skärtorsdagsnatt: Vårt soc är jättebra, de blev lika tagna på sängen som vi blev. Vi har än så länge orken, nu när saker är på gång iaf. Jag och min man kommer gå på Parent training på BUP nu i sommar, är det någon som har erfarenhet av detta? Vi hoppas att det inte är för sent, vi försöker så får vi se.

Bella: Jag känner oxå att det är fel att mitt barn och nu även plac 2 inte kan känna harmoni och trygghet i sitt eget hem. Det är inte våldsamt mot barnen men mycket bråk och skrik runtomkring. Framförallt en riktigt dålig attityd och ton som biobarnet ständigt (nästan) blir utsatt för. Mitt hem ska vara min borg men nu har det blivit slagfältet istället.

Voyager: Jag har tänkt som du lite grann, det där om att vända på steken. När nu vår sochandläggare säger att det antagligen blir HVB-hem om h*n inte kan bo hos oss, så känns det lite som att det då vore bättre att vård får börja nu. Flera års vanor är ju inget man tränar bort i en handvändning och jag oroar mig för att plac 1 förbrukar sina vänner. Ingen vill vara med en otrevlig, empatilös, självisk och tråkig person. Plac 1 behöver vända detta NU.

Vi vet inte vad vi ska göra, det blir en process nu under sommaren. Men varje dag är ju lång och mycket vatten hinner rinna under broarna på ngr månader.

Tack för allt stöd! Jag fortsätter att läsa och ta intryck av alla olika inlägg på forumet. Ni gör ett fantastiskt och tyvärr ofta ett mycket otacksamt jobb/livsåtagande många gånger.
Kram på er alla!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp