Vet inte om jag orkar med..

Hej!

Jag är ny på forumet och det va så skönt att läsa om hur ni har det. Jag kände mig igen i så mycket.

För drygt tre år sen flyttade ett litet barn hem till oss, vi är en familj med tre biobarn, många intressen och en gedigen familjekänsla. Vi kände oss som dom bästa föräldrarna i hela världen, våra biobarn mådde ju så bra, trygga, självständiga och ärliga. Vi hade det så enkelt hemma, vi kände vi hade tid och hjärtrum att öppna upp vårt hem och dela med oss av den goda känslan i vårt hem. Det var våran första placering och det kunde bli en placering för livet då det var tveksamt om barnet kunde flytta hem till sina föräldrar.

Nu efter tre år ser jag hur mycket detta val påverkat vårt liv. Det är aldrig lugnt hemma, det är bråk hela tiden och jag känner mig som en fisk på land. Barnet som kom till oss var inte van vid andra barn, hen var gränslös, uppmärksomhetskrävande och konfliktsökande. Hen behövde mycket gränssättning, tydlighet och rutiner. Hen var och är också god som guld. Det känns som det gått bättre och bättre, att hen landat mera och mera och hittat ett lugn och en trygghet hos oss.

Men nu sen i juni har det vänt, det har blivit sämre och sämre. Hen är aldrig nöjd, hen gnäller om allt, hen söker konflikter med oss vuxna på ett helt nytt och kaxigt sätt, hen fastnar i beteenden som skapar samma konflikter varje dag. Enkla vardagssituationer blir en kamp. Från våran handläggare har vi fått rådet att bara inte svara, inte reagera, inte ge hen uppmärksamhet när hen söker den på detta sätt. Men det är nästan omöjligt utan att vara en "hemsk" förälder. Vi skickar in hen på sitt rum, där hen fortsätter skrika, gnälla, gråta och klaga. När vi går till skolan får jag be hen gå 10 steg framför eller bakom oss för att vi ens ska få komma fram.

Det känns som hen pickar på det mest obehagliga stället hos mig hela tiden, och jag blir mera och mera frustrerad. Arg och ledsen. Jag har fått hen upp i halsen och det känns inte roligt att vara hemma. Jag vill inte hem. Jag känner mig som en dårlig mamma. För hen och för mina biobarn.

Och så tänker jag på mina biobarn, som tidigare kunde vara i sin lekbubbla i flera timmar, nöjda, lyckliga och så underbara. Nu går det inte längre, nästan varje gång dom leker så kommer hen och stör, söker konflikt, vet bättre, berättar vad dom gör för fel. Dom får hela tiden visa hensyn och backa till sidan för hens gnäll. Hen ställer sig som ett offer bredvid mina biobarn hela tiden och tycker att allt är väldigt orättvist, trots att det är hen som får nästan all vår uppmärksamhet och tid. Hen kan inte se att det finns en ålderskillnad och bråkar på vad minstemann får göra och på vad äldstemann får göra, och att hen inte får göra som dom.

Jag tänker att mycket ligger i hens självkänsla, hens trygghet i sig själv. Och har verkligen försökt att hjälpa hen att bygga upp detta. Men jag känner att jag misslyckas, jag når inte fram... Under sommaren har vi försökt att ha så mycket som möjlig positiv tid med hen för att komma ur denna negativa spiral. För att det skall vara positivt måste hen vara ensam med en av oss familjeföräldrar. Så vi har sen i juni delat ofta på familjen. Min man med hen och jag med biobarnen. Då mår alla bra. Hen är nöjd och glad.

Jag väntade på att skolan skulle börja, hen har det tufft i skolan av samma anledning att det sociala inte fungerar, men då har hen typ bråkat klart när hen kommit hem att vi haft det lugnare hemma. Men nu blev det inte så denna gången. Nu är det sämre än någonsin hemma. Det känns som att hen har som uppgift i livet just nu att provocera oss tills hen blir inskickad på sitt rum.

Och jag vet inte om jag orkar mer…

Jag känner att jag offrar mitt fina familjeliv… Jag offrar det lugna, trygga, lyckliga, glada, lekfulla hemmet som vi ägentligen är…. Jag offrar mina biobarns uppväxt… Jag saknar att bara få äta middag med min familj utan gnäll och bråk...

Är det värt det?
 
Hej!
Jag förstår precis hur du känner, vi hade det likadant. Jag kunde aldrig göra något rätt. Oavsett om jag föreslog något som jag visste att barnet tyckte om så var hon tvungen att först protestera och gnälla för att sedan gå med på att göra aktiviteten. Men då hade man ju själv tappat lite av lusten redan när man försöker hitta på något kul och det bara blir gnäll. Jag förstod ju att allt detta negativa stod för hela hennes dåliga mående och situation. Det var mycket problem med allt som skulle göras, vi har tvungen att dubbelkolla henne hela tiden. Det gick inte att lita på henne. Jag kände precis som du, det var inte kul att åka hem längre. Vi sade upp uppdraget efter 1 år och har inte ångrat det en sekund. Hon har dessutom fått det väldigt bra i sitt nya hem så vitt jag kan bedöma så det känns som rätt beslut. Man kan ju också tänka att man ger barnet en chans att kanske få det bättre i ett nytt hem, kanske utan barn till exempel?
 
Vi är många många som varit där!
Det är modigt att du vågar erkänna det och stå för att det är jobbigt.
Våga erkänna ett sammanbrott är tufft men så befriande samtidigt.
Nästa fråga blir om det är värt det?
Om inte är det lika bra att ta tjuren vid hornen och avbryta, det blir inte bättre.
Och som hjärterum skrev, det kan faktiskt bli bättre för placeringen också.
På det du beskriver låter det som hem skulle behöva vara ensambarn utan konkurrens.
Lyckat till vad du/ni än bestämmer er för
 
Spontant det är inte värt det ni verkar gjort allt i er makt och ibland är det inte rätt eller rätt matchning. Tänker att ni ska inte tänka ni ger upp barnet om ni tar det beslutet ni har hunnit ge mycket trygghet under dessa år och far bio barn illa måste man tänka om. Se det inte som ett misslyckande för det placerade barnet även hen mår ju inte bra av bråk. Lycka Till följ magkänslan
 
Tack!
För goda råd och tröst. Ja, min magkänsla säger att det inte är värt det. Men min mans säger tvärtom. Så vi kommer försöka ett tag till, men har nu bett om avlastning. Om det inte blir bättre inom några månader, så är min man med på att avsluta.
Det känns så himla tråkigt och tungt.
I dag hade placeringen en bra morgon, hen va nöjd, snäll och hjälpsam. Då känns det plötsligt lättare… att vi kan klara detta…
Men ja….djupt på insidan så känner jag att vi gjort så mycket vi har klarat av för detta barnet…och att nu är det slut på energin...
 
Jag känner igen mig i vad du skriver, Hjärterum. Att även när man försöker göra saker hen älskar, så är det aldrig bra nog… <3
 
Men vad är detta!!?
Fy, vad dåligt av soc. Avlastning verkar ju nödvändigt i ert fall.

Jag har inget att säga, men förstår om ni inte orkar. Ett barn ska inte förstöra en hel familj. Att man får offra och ge lite som familjehem är en sak, men att må dåligt och att man riskerar hälsan och till på köpet inte får stöd av soc, ja, då tycker jag man avslutar.
 
Topp