Install the app
How to install the app on iOS
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
Notera: This feature may not be available in some browsers.
Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt.
Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare.
Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare.
Vet någon något om borderline?
- Trådstartare Pirvil
- Start datum
- Status
- Ej öppen för ytterligare svar.
Det gäller ett av barnen. Barnet är så intensivt i sitt umgänge, har världens utbrott (då vi inte fattar något), lika snabbt lägger det sig, hotar med suicid, svart-vitt tänkande, idealisering eller skit, men det är fortfarande hanterbart. Barnet har inte förändrats nämnvärt på 3 år. Har ej ADHD, det har undersökts på BUP. Alltså inte diagnostiserat, men om det är bl skulle det hjälpa till med en diagos. Lättare få hjälp av BUP/soc och få tonåringarna att stå ut med den intensiva närheten/utbrotten etc.
I vilken ålder kan man börja misstänka bl? Går det att få reda på när det gäller mellanstadiebarn (eller barn över huvudtaget). Soc o BUP verkar tro att det mesta handlar om uppväxten tidigare (alltså gällande ADHD-misstanken).
Ha det bra alla! :wink:
I vilken ålder kan man börja misstänka bl? Går det att få reda på när det gäller mellanstadiebarn (eller barn över huvudtaget). Soc o BUP verkar tro att det mesta handlar om uppväxten tidigare (alltså gällande ADHD-misstanken).
Ha det bra alla! :wink:
Jag har litegrand erfarenhet kring borderlinepersonligheter men är samtidigt väldigt rädd för att generalisera. Jag hade ett par vänner i min ungdom som hade dessa drag och sedan har jag mött det under min mentalskötartid. Du kan alltid låna böcker som beskriver denna problematik. Det jag har upplevt är:
Relationsstörningar, det är svårt för dessa människor att inse att en människa både kan vara "ond och god". De delar ofta in människor i de som är bra (idealiserar) och de som är dåliga. Detta gör att relationer ofta inte håller, för naturligtvis är det få människor som klarar av att leva upp till detta fantastiska tillstånd av godhet och när borderlinepersonligheten efter ett tag stöter på något hon inte tycker om hos den andre, så får hon detta inte att gå ihop och denna person rasar och anses "dålig/ond". Detta upplevs naturligtvis som en känslomässig berg- och dalbana för omgivningen. Självuppfattningen kan också vara (eller är?) mycket motstridig (även här ond/god, bäst/sämst).
Ofta bär de en stark ångest som kan resultera i att de skär sig. Har även mött tjejer med anorexia som haft borderlineproblematik. Med detta påstår jag inte att alla som har anorexia eller skär sig har borderlineproblematik!!!
Mina vänner i ungdomen levde mycket ångestfyllt och självdestruktivt. Försökte dämpa med sprit, sexuella relationer m.m. De var på ständig flykt från sig själva. Bytte miljö och kompisar, utan att förstå att de aldrig kunde fly från sig själva. De bar med sig sina problem vidare till nästa kompisrelation, nästa jobb...
Som ung satt jag och vaktade min kompis en hel natt för att hon inte skulle springa iväg och ta livet av sig. Idag skulle jag inte agerat som jag gjorde då. Vi kompisar passade henne ofta, lyssnade och försökte trösta, samtidigt som jag redan då kunde se det min kompis gjorde som smått demonstrativa utspel. Dessa utspel lämnade oss kompisar i oro och ångest, då vi inte fattade vad det handlade om, mer än att hon mådde dåligt. Vi trodde att vi kunde hjälpa, men till sist orkade vi inte mer...
Min kompis har hankat sig fram genom livet, utbildat sig och fått stor hjälp via folkhögskola. Har ett par brutna äktenskap bakom sig, men har klarat att ta hand om sina barn. Livet har gått upp och ner för henne. Hon har mött många människor som ställt upp för henne, och inte minst den underbara mamman som försökt göra allt för sin dotter fast hon ofta, ofta fått höra att hon inte är vatten värd utan allt är hennes fel...
Detta är lite av vad det jag mött, men återigen vill jag säga att detta inte på något sätt ger en helhetsbild och jag hoppas att jag inte stöter mig med någon som har andra erfarenheter. Jen skriver att de inget misstänkte när det gäller hennes syster och då kanske det sett ut på något helt annat sätt där. Du, Pirvil, frågar hur man börjar misstänka att någon har borderline och min erfarenhet är att de försvårade och ofta ohållbara relationerna, till familjen, till skolan, till vänner gör att man söker sig till BUP. Diagnosen kanske bara svagt antyds (de är ju ofta unga och kanske inte diagnosen ses som viktigast) men faktum är att människan inte mår bra själv inombords, så hjälp för allt det destruktiva måste man ju få - oavsett diagnos, eller hur? Jag tror att en del till en början kan få en "diagnos" där deras problem sätts ihop med trotssyndrom men med tiden ser man andra saker. För att det skall bli en borderlinediagnos tror jag att det krävs en psykiatrisk diagnostisering där vissa kriterier ska stämma och vissa karaktärsdrag ska vara bestående...Men ångest, knepiga aggressionsutbrott och depression brukar man ju söka hjälp för och det kanske är så kontakten med psyk börjar.
Till sist vill jag bara säga att det idag finns specifik hjälp för människor med denna problematik. Minns jag rätt så heter ett arbetssätt, Dialektisk beteendeterapi (DBT), som BUP ibland har, men det finns säkert många andra terapier. Sedan undrar jag om inte organisationen Nåjden tar sig an ungdomar med bl a denna problematik?!
Relationsstörningar, det är svårt för dessa människor att inse att en människa både kan vara "ond och god". De delar ofta in människor i de som är bra (idealiserar) och de som är dåliga. Detta gör att relationer ofta inte håller, för naturligtvis är det få människor som klarar av att leva upp till detta fantastiska tillstånd av godhet och när borderlinepersonligheten efter ett tag stöter på något hon inte tycker om hos den andre, så får hon detta inte att gå ihop och denna person rasar och anses "dålig/ond". Detta upplevs naturligtvis som en känslomässig berg- och dalbana för omgivningen. Självuppfattningen kan också vara (eller är?) mycket motstridig (även här ond/god, bäst/sämst).
Ofta bär de en stark ångest som kan resultera i att de skär sig. Har även mött tjejer med anorexia som haft borderlineproblematik. Med detta påstår jag inte att alla som har anorexia eller skär sig har borderlineproblematik!!!
Mina vänner i ungdomen levde mycket ångestfyllt och självdestruktivt. Försökte dämpa med sprit, sexuella relationer m.m. De var på ständig flykt från sig själva. Bytte miljö och kompisar, utan att förstå att de aldrig kunde fly från sig själva. De bar med sig sina problem vidare till nästa kompisrelation, nästa jobb...
Som ung satt jag och vaktade min kompis en hel natt för att hon inte skulle springa iväg och ta livet av sig. Idag skulle jag inte agerat som jag gjorde då. Vi kompisar passade henne ofta, lyssnade och försökte trösta, samtidigt som jag redan då kunde se det min kompis gjorde som smått demonstrativa utspel. Dessa utspel lämnade oss kompisar i oro och ångest, då vi inte fattade vad det handlade om, mer än att hon mådde dåligt. Vi trodde att vi kunde hjälpa, men till sist orkade vi inte mer...
Min kompis har hankat sig fram genom livet, utbildat sig och fått stor hjälp via folkhögskola. Har ett par brutna äktenskap bakom sig, men har klarat att ta hand om sina barn. Livet har gått upp och ner för henne. Hon har mött många människor som ställt upp för henne, och inte minst den underbara mamman som försökt göra allt för sin dotter fast hon ofta, ofta fått höra att hon inte är vatten värd utan allt är hennes fel...
Detta är lite av vad det jag mött, men återigen vill jag säga att detta inte på något sätt ger en helhetsbild och jag hoppas att jag inte stöter mig med någon som har andra erfarenheter. Jen skriver att de inget misstänkte när det gäller hennes syster och då kanske det sett ut på något helt annat sätt där. Du, Pirvil, frågar hur man börjar misstänka att någon har borderline och min erfarenhet är att de försvårade och ofta ohållbara relationerna, till familjen, till skolan, till vänner gör att man söker sig till BUP. Diagnosen kanske bara svagt antyds (de är ju ofta unga och kanske inte diagnosen ses som viktigast) men faktum är att människan inte mår bra själv inombords, så hjälp för allt det destruktiva måste man ju få - oavsett diagnos, eller hur? Jag tror att en del till en början kan få en "diagnos" där deras problem sätts ihop med trotssyndrom men med tiden ser man andra saker. För att det skall bli en borderlinediagnos tror jag att det krävs en psykiatrisk diagnostisering där vissa kriterier ska stämma och vissa karaktärsdrag ska vara bestående...Men ångest, knepiga aggressionsutbrott och depression brukar man ju söka hjälp för och det kanske är så kontakten med psyk börjar.
Till sist vill jag bara säga att det idag finns specifik hjälp för människor med denna problematik. Minns jag rätt så heter ett arbetssätt, Dialektisk beteendeterapi (DBT), som BUP ibland har, men det finns säkert många andra terapier. Sedan undrar jag om inte organisationen Nåjden tar sig an ungdomar med bl a denna problematik?!
Hej! Borderlinediagnos sätts inte förrän efter myndighetsdagen - mao en vuxendiagnos. På tv har de visat ett austaliensiskt(?) program om bordelinepersonligheter i verkligheten. Kanske går att få tag på? Borderline grundas i dödsångest och destruktivt föräldraskap vid ungefär 1,5 års ålder, enligt den bok jag lånade av vår handledare när vi hade en tonåring med BL placerad, men i programmet visade de att det likaväl kunde bero på totalt bortskämdhet.
BL kan botas men det tar många många år i terapi, enligt vår handledare och tvprogrammet. Att leva med en svart eller vitt-personlighet är mycket påfrestande. Att hela tiden spelas ut mot allt och alla är jättejobbigt även efter att man förstått spelet. Vi klarade 9 månader när soc trodde max 2 veckor sedan drog h*n. Fortfarande slänger sig den numera fd tonåringen sig om halsen på mig när vi ses - men jag kollar alltid att plånboken är kvar i fickan innan vi skiljs!
Mama 8)
BL kan botas men det tar många många år i terapi, enligt vår handledare och tvprogrammet. Att leva med en svart eller vitt-personlighet är mycket påfrestande. Att hela tiden spelas ut mot allt och alla är jättejobbigt även efter att man förstått spelet. Vi klarade 9 månader när soc trodde max 2 veckor sedan drog h*n. Fortfarande slänger sig den numera fd tonåringen sig om halsen på mig när vi ses - men jag kollar alltid att plånboken är kvar i fickan innan vi skiljs!
Mama 8)
även min erfarenhet är attman drar sig för att göra diagnostisering förrän i slutet av tonårsperioden. det är ju en diagnos som på någa sätt kan liknar en "vanlig" svår tonårstid. prata med soc/bup/skolkurator om dina misstankar, kanske kan de komma med en infallvinkel? iallafall är det ju bara bra att du signalerar att det här inte känns rätt, otrygg barndom eller ej.
hoppas det ska lösa sig för er i familjen!
hoppas det ska lösa sig för er i familjen!
- Status
- Ej öppen för ytterligare svar.