Vid abrupt avslut

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
När ett uppdrag ska avslutas. Hur gör kommunerna då?
Tar de något ansvar för familjehemmet och hur de mår efteråt?

En vän till oss fick avbryta ett uppdrag med ett syskonpar som bott i familjehemmet sedan de var några månader. Soc tog beslutet då de ansåg att familjen inte mäktade med (märk att de inte satte in något som helst hjälp, stöd eller avlastning innan de tog beslutet :? ).

Efter att uppdraget avslutats fick familjehemmet inget erbjudande om kurator eller psykologstöd. Några månader efter barnens flytt mådde familjen mycket dåligt. Dels miste de barnen de älskade sedan levde de dessutom med skuldkänslor över att de inte hade mäktat med utan "svek barnen".

Att mista barn på detta sätt innebär ju en naturlig sorgeprocess som man tydligen ofta får gå igenom ensam. Borde inte soc ha en beredskap för det som sker hos familjerna i form av sorg och skuld m.m. När vi mister barn genom dödsfall vet sjukvård och kristeam hur man ska agera och ge stöd. Men soc? :?
Kanske har ni erfarenhet av bättre avslut med mer omsorg inbakat? Hoppas det!
 
Vi har haft båda delarna................
Första uppdraget tvingades vi säga upp då vi var i en så negativ spiral att vi höll på att drunkna, ALLIHOP.
Då fick vi tillgång till en terapeut som "delbriefade oss" med, tro jag, tre träffar efter avslutet.
Inför hemflytten i andra ärendet klarade vi av det med ordinarie handledning under hemskolningen.
Kände oss "klara" när det väl var dags för flytt.
 
Vi var tvugna att göra ett akut avslut för några år sedan, det uteblivna stödet gjorde att vi snabbt gick in i väggen vad gäller det uppdraget. Uppföljningen var NOLL och INTET, vi fick höra att vi inte hade med att göra hur det gick för :angel: när h*n flyttat. Vi behövde verkligen ventilera om vad som gått fel, vad som kunde gjorts annorlunda, VEM som borde gjort vad o.s.v. men kommunen vände oss ryggen helt och hållet, vi fick klara ut separationen helt själva.
 
Iiisch.

Det här är en extremt viktig fråga tycker jag, både för varje familjehem och barn som drabbas av dåliga avslut och för familjehemsvården i stort! INGEN som känner ett familjehem som gått igenom ett tufft avslut vill ju bli familjehem själv, liksom... så rekryteringen blir ju svårare.

Vi har vår första placering och inget avslut på den (än) så jag har inga erfarenheter att bidra med.
 
Denna tråd träffade mig mitt i prick idag....
Det skrämmer mig att vi som familjehem inte alltid får det mentala stöd som vi kan behöva under tiden ett avslut sker eller efteråt. Vi är ibga supermänniskor- vi behöver stort stöd när det krisar. Min familj lever sedan en tid med osäkerhet kring vårt lånebarns framtid.Inom 2 veckor vet vi och varje dag är tuff, många är de stunder då vi gråter och undrar vad som händer med vårt barns utveckling vid en ev flytt. Vi vet att vi kommer sjunka och må dåligt vid en ev flytt, redan nu är det påfrestande. Vi vet ju att vi kan hämta oss, men farhågorna för barnet är många och det hade vi också behövt tala om. "Det tar vi då" har vi fått till svar från soc....

Vi vet ej heller om vi kan få extern hjälp MEN VI HAR TAGIT KONTAKT MED EN KURATOR PÅ EGEN BASIS SOM TILLHÖR SJUKHUSET DÄR VI BOR. Min man har ej ännu gått dit , men jag träffar kvinnan varje eller varannan vecka. Det känns ibland som att jag borde klara mig utan- men där får jag gråta och prata. Mitt sätt att hantera osäkerheten.

När jag tvivlar på att jag borde gå till kuratorn tänker jag att det vore KONSTIGT OM JAG INTE BEHÖVDE DET EFTER DESSA ÅR MED BARNET, SOM VI SKULLE TÄNKA OSS ATT TA HAND OM TILL VUXEN ÅLDER. JAG OCH NI ÄR BARA VANLIGA MÄNNISKOR- VI BORDE DEFINITVT FÅ PROFFESSIONELLT STÖD I SÅNA HÄR SVÅRIGHETER!!! Oavsett om vi har en bra familjesammanhållning o bra socialt kontaktnät och anses var trygga och starka nog att ta oss an ett barn i behov av särskilt stöd så kan vi behöva någon utomstående som bär och hjälper oss igenom. Precis som då man mister någon nära och får hjälp av sjukvården, om man har turen att få det där också. Så resonerade jag så jag tog kontakt med kuratorn.

För flyttar vårt bonusbarn blir det som om hon dör för oss, för vi kan inte räkna med att kunna bibehålla kontakten då barnet har mycket motarbetande föräldrar och en helt annan kultur och syn på barns behov. Så vi tror inte mycket på att bibehålla kontakt, vilket skulle gagna barnet...

Någon mer som vet vad för slags hjälp SOM man KAN få, trots allt. Erbjuds man hjälp eller måste man fråga, eller räknar soc med att man bara ska kunna stänga av känslor och ta sig an nästa...???

Lider med er som gått igenom eller hotas av det faktum att barn flyttas då det inte verkar gagna barnen- då det inte blir "lyckliga " återföreningar med ursprungshemmen...
 
Gör mitt bästa... sa:
Någon mer som vet vad för slags hjälp SOM man KAN få, trots allt. Erbjuds man hjälp eller måste man fråga, eller räknar soc med att man bara ska kunna stänga av känslor och ta sig an nästa...???


Det är säkert, som allt annat, beroende på vilken kommun och vilken person man har på soc. En del har ju fått flera samtal. Jag har sagt till mina soc att den dag de säger att det blir hemflytt så kan de räkna med att köra mig i ambulans till terapeuten och de har de lovat 8)

Sen var jag på BVC häromveckan och den goa sjuksköterskan där välkomnade mig tillbaka närsomhelst om jag behövde prata. Inte alla, men en del, offentliga personer ser ju faktiskt oss familjehemsföräldrar som delar av en familj som kan behöva stöd ibland, och inte proffs utan känslor. Gäller att ha lite tur med vilka man träffar, kanske.

Men i SoL står det att soc ska ge den handledning som behövs för att man ska klara uppdraget. Ring och fråga om det finns någon handledare du kan få träffa för att hantera situationen som den är just nu, dvs oviss. Än så länge pågår ju uppdraget och du har rätt att få stöd så att du klarar det!
 
För flyttar vårt bonusbarn blir det som om hon dör för oss, för vi kan inte räkna med att kunna bibehålla kontakten då barnet har mycket motarbetande föräldrar och en helt annan kultur och syn på barns behov. Så vi tror inte mycket på att bibehålla kontakt, vilket skulle gagna barnet...

Vi har också funderat hur man skulle kunna klara sig om barnen blev hemflyttade, jag brukar säga att " det kanske är bättre att säga upp sig så man inte blir den som skickade tillbaka dom till helvetet!! " :angel:

Jag håller med om att man kanske måste sörja som vid ett dödsfall! Det är vårt största dilemma som familjehem, vi får inte veta hur det gick om barnen har motsträviga föräldrar. Sen finns det ju solskensfall också, tack och lov!
 
Tror att vi/jag måste bita ihop och fixa det på egen hand- men inser mer och mer att jag inte måste klara av detta utan känslor...och bevisa att jag är stark och att jag visste att detta ingick i uppdraget och då ska man väl hantera det...

Tack för tipset om handledning-det har aldrig varit tal om det. Fått en del hjälp av fam.hemssekreteraren när det gäller att tackla barnets direkta problem, men aldrig av känslomässig art när det gäller oss som fam. Trist. De frågar inte ens när vi pratar nu under den mest osäkra månaden hur vi mår och hur det går. Lite märkligt egentligen. Därav svårt att ta upp det - men kanske ska jag våga ta det steget själv??

Har också träffat på STORT STÖD på öppna förskolan-med deras socionom samt inom hab och de ggr vi varit inlagda eller besökt sjukhus med vårt barn.

Har själv tänkt tanken att ge upp av det egoistiska skälet att sånt här är enormt påfrestande, men skulle aldrig kunna det, då sviker ju även vi barnet, och det lilla livet har ju knutit an och litar alltmer på att vi finns kvar, att vi kommer åter. Tänk att vara mindre än 5 år och inte veta vem som nästa gång ska ta hand om det :cry: . Nej, att ge upp är inte första eller andra valet, men att tänka tanken för sig själv och bland nära och kära är nog ändå helt ok...för att orka... :?
 
Vårt uppdrag fick ett mycket abrupt avslut, vi fick på 20 minuter på oss att ta farväl och packa det mest akuta. vår son fick aldrig en chans att säga farväl överhuvutaget och han lever idag med en del frågor och tyvärr också skuldkänslor, men jag jobbar ju självklart med att han inte ska ha det.
Våra små älskade barn vi fick till låns har nu alltså åter flyttat, hela deras lilla liv har bestått av flyttar.....
Vårt soc. sa under dem 20 minuterna att dem ville hjälpa oss, hur dem ska hjälpa oss har jag inte begripit riktigt.
Sen vi fick vårt uppdrag har jag mer eller mindre dragit mig ur forumet, jag vill inte på något sätt avslöja våra barns identitet, och dessutom räckte inte min tid till forumet då vi hade ett mycket krävande uppdrag.
Men just nu så lever vi i efterdyningarna, jag vill få gå ur det här hel och komma igen. Jag gillar inte att andra människor ska få sabba mig o min familj helt enkelt så jag håller på o reser mig o hoppas vid gud att våra små barn vi hade tll låns får det minst lika bra där dem lever nu......
 
Jag blir så förtvivlad. Återigen en berättelse om hur illa Soc tar hand om sina familjehem. Tredje "fallet" den här månaden. Var kan man i BBIC:s triangel se att det är bättre att flytta barn till nya familjehem istället för att ge det befintliga hemmet allt stöd de behöver?
Det är alltid barnen som är förlorare vid snabba avslut oavsett anledning till att de måste flyttas. Har under årens lopp hört de mest otroliga anledningar till varför barn ska flyttas. En anledning har getts till nya familjehemmet och en annan till "gamla" familjehemmet.
Mat-tilda
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp