Älskar alla sina placeringar ?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
K

Kråkan

Egentligen bara en nyfiken fråga... När man läser i olika trådar här verkar det som att "alla" med placerade barn/ungdomar ÄLSKAR sina lånebarn :roll: Är det sådana placeringar ni haft i många år och "lärt" er att älska, eller ? Alla är ju inte direkt :angel: :angel: :evil: ..... Skulle vara intressant att få ta del av era tankar och känslor framförallt !
 
Kråkan.....Jag har lätt för att tycka om dom flesta barn rätt fort. Mina placerade barn har klaffat allihop från första stund.Hade dock 3 helgbarn en gång o dom stämde inte alls med våran familj.Vi orkade 6 mån sen sa vi upp detta fall. :oops:
 
Vi har iof. bara haft 2 placeringar, varav 1 pågående jour. Den första gillade vi & det fungerade rätt bra i ca 5 mån. sedan klarade h*n inte av att komma oss så nära. Nuvarande är som sagt en jourplac. & inte alls matchad med vår familj, men det brister katastrofalt på alla sätt och vis. H*n har bara bott 1 månad, men vi känner att det verkligen inte fungerar ens 1 vecka till.... :roll: Hade sett fram emot att hjälpa denna plac. som verkligen verkade vara i stort behov av det, nu har det visat sig att så inte alls är fallet. H*n har manipulerat & ljugit för alla runtomkring, inkl. soc. Kan tillägga att h*n redan fått flytta från ett jourhem då de inte orkade längre... :littlesad Känns för jäkligt att bli nr. 2 att ge upp, men hela vår familj mår dåligt nu & stämningen här hemma är körd i botten !
 
Förstår vad du menar .Alla plac är inte :angel: många är :evil: .Men jag har insett/tycker att man kan/får skilja på sak och person .Alltså kan jag älska/Tycka om mina plac som personer men avsky vad dom gör . Det är nog det som gör att man står ut ibland ( Det är ju sällan en person är enbart elak ).Sen finns det alltid plac som man måste säga upp eller tacka nej till .För att man känner en för stor frustration över allt som dom gör( kemin inte stämmer ect ) .Det är synd att du inte har fått uppleva den härliga känsla när man kan krama om sin lille/store :angel: och vara tacksam att man får ha dom till låns och älska dom .För det känns som om du har mycket att ge .Verkar bara som du har haft otur och fått energi slukande :evil: :evil: istället för energi givande :angel: - :angel: Så jag håller tummarna för att du har bättre tur nästa gång .
 
Tack för lite tröstande ord... "Alla" andra verkar ju ha sån tur med jättegoa placeringar.... :littlesad
Är rädd att vi ska bli avskräckta om det fortsätter såhär ! Nu har vi ju iof. bara haft 2 tonåringar , 16-17 år.
Funderar på om en yngre kanske skulle passa bättre ? Vår tanke har dock varit att det finns ett större behov av jour/familjehem till äldre barn. Vi vill ju så gärna dela med oss av vår familj till de som inte har det lika bra som oss !
 
Kan tala om att vi fick våra när dom var mindre, den som varit störst när dom kom var 9 år.Det är lättare att forma en mindre än en tonåring med mycke i bagaget.Hoppas ni får bättre lycka nästa gång, det finns jätte många därute som behöver er. :banan:
 
Själv har jag väldigt lätt för att ta till mig alla ungar och även om det inte är kärlek så är det en stark känsla av omtanke och att vilja hjälpa och beskydda, den känslan gör ingen skillnad på om det är mina biobarn eller lånebarn.
Däremot har det ibland visat sig att någon :angel: har varit av den kalibern ( :evil: ) att jag har måst välja bort honom eller henne för att beskydda resten av familjen. Dessa ungar har varit i behov av något som jag inte kunnat ge och då måste jag ge upp dem även om det sårat dem och sårat oss, fungerar det inte så fungerar det inte.
 
Intressant fråga!! Mycket tänkvärd. :smirk:
Vår familj har en liten person i förskoleålder som har varit relativt lätt att ta till sig. Barnet har inte bott hos bios sen babyålder och tyvärr valsat runt lite, så för det barnet har ankomsten till oss blivit det barnets första trygga plats där det knutit an. Det har hjälpt till: att det inte blev fråntagen anknytningspersoner. DOCK:min man och jag upplever att vi kan få korta stunder då vi tycker mindre om barnet, stunder då vi har svårare för att älska det och då beror det UTESLUTANDE på vad bio sagt och gjort. Vi upplever att när bio krånglar,bråkar om umgänge, överklagar får vi svårare att tackla barnet sekundvis av och till . :littlesad Tragiskt men sant. Vi tycker nog vi borde fixa det bättre, men vi är väl som de flesta andra och har våra svaga sidor vi med.... :wink:

Men en tidigare placering som mina föräldrar hade under min uppväxt hade nog hela vår familj inga djupare känslor för, men under några års tid hjälpte vi tonåringen, som hade ett medelsvårt förståndshandikapp, att få en trygg bas att stå på tills det blev så gammalt att det kunde flytta till eget boende. Det uppdraget var ok, men det var vääääldigt skönt då han flyttade och vi slapp problematiken med honom och bio-mor. jag var själv tonåring under den tiden och de åren var lärorika. Mina föräldrar krävde aldrig något av oss biobarn och det var skönt spec med den plac som krävde sitt... :smirk:
 
Hm.... Låter ju onekligen som att ni har mest mindre barn ??? Kanske lättare att ta till sig & även för dem att knyta an ? :roll: De tonåringar vi har haft har mest bara "bott " här, inte direkt knytit några band med oss.
 
Jag tror att ju äldre barnet är när det kommer och ju mer problem/svårigheter barnet har,desto längre tid tar det innan kärleken växer fram och djupnar!.......

Så har då jag upplevt det!

Min styvson som kom in i mitt liv som 6-åring har jag ett "kompisförhållande" till eftersom han under hela uppväxten var väldigt hårt knuten till sin mamma,men min styvdotter som kom in i mitt liv som 8-åring och som hade en jobbig relation till sin egen mamma är nu över 30 och jag glömmer ibland bort att hon inte är min egen!
Den placering som kom i samma ålder (8 år) får vi jobba så mycket mer med att känslorna än är mycket sköra.....Hon är 15 idag,men håller på att växa oss helt under skinnet sakta men säkert......Hennes småsyskon kom när dom var mindre och var betydligt enklare att knyta an till (för anknytning och kärlek hör väl ihop????)......men där gör deras handikapp att gensvaret från deras sida blir lite svalt eller inte helt okomplicerat.....
Vårt adopterade barn kom som 1-åring och hade själv helt klart för sig helt automatiskt vad som gällde.....hon blev vår på allvar väldigt fort.....Biodottern var ju nyfödd och ingen annans(bioföräldrar som man vill låta vara med....)så det gick ju som en dans.....

Sen har ju de placerade barnen lite olika starkt förhållande till sina bioföräldrar......

Så det blir ju som med alla barn.......kärleken växer lite olika beroende på förhållande och förmåga. :D
 
Som sagt, du har haft dem från yngre år...
Min undran var egentligen relaterad till att vi inte har fått några "älskar-känslor" för våra plac. som ju är stora tonåringar
 
Kråkan sa:
Som sagt, du har haft dem från yngre år...
Min undran var egentligen relaterad till att vi inte har fått några "älskar-känslor" för våra plac. som ju är stora tonåringar
Klicka för att se resterande...
Men inte är det något konstigt med att inte ha/få sådana känslor, hur gärna man än VILL känna så.
 
Kärlek är ju nåt som ofta växer fram med tiden!!!Och tid har man ju inte direkt när det gäller en tonåring!

Med tur kan det ju växa fram en varm relation!Men inte tror jag man kan älska en "vuxen" eller "halvvuxen" människa så där bara över en natt......Då är man väl istället förälskad?Och DET är väl inte en bra grund för en sån här relation????

Det var det här jag ville komma till.....men som vanligt tappar jag tråden för att jag alltid blir avbruten.....förstås!
 
....och därmed fick jag nog svar på frågan... :wink: Undrade om vi var hemska människor som inte hade sådana känslor för dessa tonåringar ! Mina biobarn ÄLSKAR jag, medans våra placeringar känner jag "bara" ett behov & stark vilja att hjälpa i livet. Men några sådana känslor har vi inte (hunnit ??) få för dem.
Speciellt inte nuvarande jourplac. som det skär sig med riktigt rejält :littlesad
Faktiskt så mkt. att vi "försöker" säga upp uppdraget i förtid, men soc. försöker förhala det hela då de inte förstår hur akut situationen känns för OSS som familj !
 
Kråkan sa:
....och därmed fick jag nog svar på frågan... :wink: Undrade om vi var hemska människor som inte hade sådana känslor för dessa tonåringar ! Mina biobarn ÄLSKAR jag, medans våra placeringar känner jag "bara" ett behov & stark vilja att hjälpa i livet. Men några sådana känslor har vi inte (hunnit ??) få för dem.
Speciellt inte nuvarande jourplac. som det skär sig med riktigt rejält :littlesad
Faktiskt så mkt. att vi "försöker" säga upp uppdraget i förtid, men soc. försöker förhala det hela då de inte förstår hur akut situationen känns för OSS som familj !
Klicka för att se resterande...


När jag fick styvbarn, som var lite för stora för att vi skulle knyta ett riktigt djupt föräldra-barn-band, löste jag det genom att säga följande till mig själv:

De är barn. Jag är vuxen. Vi bor ihop. Jag älskar dem PER DEFINITION, inte för att det känns si eller så. Att älska ett barn betyder att tillgodose behoven så gott man kan och att vilja dem väl. Mer än så är bara bonus.

Dvs enligt min definition har du faktiskt älskat dina placeringar :) så mycket som man nu kan begära. Jag håller med övriga i tråden, det är inte ett dugg märkligt att inte känna de där gosiga ulliga känslan för nybekanta tonåringar... tvärtom!
 
Känns väldigt olika tycker jag. Vissa människor är ju lättare än andra att "ta till sig". Vi har förmånen att ha väldigt lätt för att tycka om andra människor, och är det då någon som inte haft det så lätt i livet, så är det enklare att överse/jobba med dom saker som inte funkar... Men det kan tyvärr (vilket vi har erfarenhet av) oxå vara så att kärleken man byggt upp under många år faktiskt "förbrukas". Vi hade ett barn boendes i många många år, men som av olika anledningar inte kunde bo kvar hos oss. Jag kan nog säga att jag "älskade" den :angel: . Men barnet har nu utvecklats till stor tonåring som vi är extrafamilj åt. :angel: beter sig illa, utnyttjar andra människor, hotar, ljuger och stjäl... Trots många diskussioner går det bara käpprätt åt skogen. Jag kan känna att min kärlek till detta "barn" har tagit slut. Jag kan tycka synd om :angel: för att :angel: ej begriper bättre, och vi överger inte barnet i första hand, men kärleken... Den är död. Tyvärr.
Vi har 2 andra placeringar, varav den ena tonåringen ganska nyligen flyttat in. Bägge kan jag känna äkta omtanke och kärlek till. Den nyinflyttade naturligtvis inte på samma sätt som den som bott länge, men "kemin" stämmer... Lycka till! / Snus7mumriken
 
Tack för alla uppmuntrande ord.... Hoppas att även vi får uppleva hur det är att, om än inte älska, så iallafall tycka väldigt mycket om en placering ! :roll: Nu är vi ju som sagt bara inne på vår andra plac. & inte haft "turen" att kemin har stämt så till vida att vi skulle kunna tänka oss en långvarig placering. Med denna jour undrar vi hur vi ska uthärda ännu en dag......... :roll: Inte verkar det vara lättare av att "alla -är- på -semester- vi- får- försöka- ta- det- nästa -vecka " :bounce:
 
Våra placeringar har vi haft olika lång tid. Och det har varit tufft att släppa greppet, men nu efteråt kommer vissa känslor tillbaka. Mitt i allt det jobbiga var det svårt att vara objektiv, hela familjen mådde dåligt och det var starka slitningar pga. biofölälderns intrång i vårt personliga liv. :angel: :angel: slets åt alla håll. Den äldre valde att tro på sin förälder :x :D , men den yngre gick konstigt nog inte att manipulera så lätt. Men kärleken höll inte för alla påhopp och tillslut gav vi upp. Det bästa beslutet vi tagit på länge.
Nu kommer känslorna tillbaka och :angel: är välkommen på besök, men nu behöver jag inte stå och försvara våra beslut inför soc, vilket underlättar en massa....
Man kan inte älska alla lika mycket som sina biosar, men man kan ge så mycket vuxenkärlek (regler, konsekvenser, förståelse och förlåtelse) som möjligt till dessa vingbrutna barn/ungdomar som möjligt. Det ger dom redskap för att klara sig i bättre i livet.....
Äh, känns lite rörigt det här, men hoppas ni förstår ändå... :smirk:
Pirvil
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp