Allt man behöver veta som nytt familjehem och jourhem mm. ..

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
ja, det fick vi inte veta av socialtanterna iallafall! Som tur vad träffade vi ett par härliga människor från FACO på ett möte. Vi beslöt oss för att gå med i Faco eftersom vi förstod att det kommer bli tufft som nybakat familjehem....
Och det är vi mycket glada för i dag ett år senare och ett antal erfarenheter och vissa besvikelser rikare. Vi har upptäckt att världen runt familjehemmen är en jädra soppa och att det finns egentligen ingenting som är självklart och att det är otroligt mycket som verkar fungera oerhört dåligt.
Det räcker ju egentligen att läsa många av inläggen här för att konstatera det...

Men, vad jag då inte förstår är hur många familjehem o dy. har råd rent känslomässigt, och för all del även ekonomiskt , att INTE vara med i t.ex. Faco ??
Vi skulle inte ha klarat oss utan våra två facoänglar som vi ringt till när vi kört huvudet i väggen gång på gång under vår första placering och som varenda gång tagit sig så lång tid som behövts för att lotsa oss vidare i familjehems-och-socialtantsdjungeln och som välvilligt delat med sig av sin mångåriga erfarenhet.
Vi skulle idag kanske känt oss missmodiga och besvikna då vi efter ett år tyvärr var tvugna att säga upp vår tonåring ( vår första placering) som visade sig vara för svår för oss som förstagångshem, men det gör vi inte! Tvärtom, vi känner oss lite klokare och lite rikare på erfarenhet och lite bättre rustade som familjehemsföräldrar idag och det är tack vare den stöttning vi fått av Y+G i A-a !!
Mvh. Piggbert.
 
Fikarummet för det lite vardagliga

Tack för att Ni öppnade fikarummet :wink:
Här kan man skriva om nästan vad som helst.
Tex att du klarat provet, tagit körkort. Ätit en god middag, Köpt en ny kamera. läste en bra bok som du vill tippsa om.
Du kanske har erfarenheter av olika saker som du vill dela med dej.
Du kanske ska på en bra kurs eller utbildning och funderar över om det är fler som ska dit.
Du kanske har ett recept på ett gott matbröd
Osv osv
 
Presentations tråden

Jag är en kvinna på dryga 40 år. Gift, bor på landet ca 6 mil från sthm.
4 barn/tonåringar. 1 vuxen hund & en valp samt ett rövargäng bestående av 6 katter. Jag trivs med att umgås med vänner och vantrivs i tystnad. Mina öron har ju vant sig med mycket liv pga min stora familj :wink:
skulle bli glad om fler presenterar sig på denna tråd. :P
 
Kvinna 50+ gift sedan 23 år, hemma arbetande med 5 placerade barn/ungdomar. I familjen ingår 2 underbara hundar samt 3 charmiga katter. Vårt näste finns strax utanför Malmö men vi är på väg ner mot havet och Österlen. Maken är konstnär och våra intressen i familjen är jordnära ting som hav och natur. Går gärna på kurser och andra träffar inom familjehems biten. Aldrig fel att träffa andra familjehem. Det jag ogillar mest är nog orättvissor och bioföräldra som aldrig håller det dom lovar. Tack för ordet.
 
Stor familj

Hej!
Jag blev glad då jag läste att det är fler med mig som tycker om att ha mycke barn runt sig. Och att man hatar tystnad. Jag är en kvinna som är 36 år och har fem biologiska barn och vi har haft en liten kille placerad hos oss, men han har tyvärr flyttat hem och vi vill gärna fylla detta tomrum. Vi blir ofta påhoppad med: hur hinner du med alla barnen?
Är du knäpp? m.m.
Jag jobbar hemma som dagmamma så jag har ett gäng dagbarn och jag stor trivs. Detta tycker "normala" människor att jag är sinnesrubbad eller nåt...
Dom vet inte vad dom går miste om. :D
MVH: Annsofie
 
Idag är det svinkallt ute så det ända jag tycks hinna med är att ladda kaminen med ved. Nu längter jag till våren.tänk vad skönt att packa med sig kaffe,mackor hundarna, Sen sätta sig på en stubbe och bare njuta av vår solen :D
 
En gnällkärring är jag idag

Läste i "fikarumsforumet"...
Ja, vad trevligt det låter, fika i solen på en stubbe o massor med placerade barn/ tonåringar och en drös egna, gå på kurser och träffa vänner o.s.v ...
Vi hade fullt sjå med vår enda tonåring mer eller mindre dygnet runt då det efter ett tag framkom vilka svårigheter tonåringen hade med omvärlden...
Efter ett år sa vi nej, då situationen hemma blivit fullständigt ohållbar och inget mer fanns att göra..... syret i rummet tog slut.
Min undran och fascination över er som orkar ha t.e.x fem placeringar och fortfarande tycker det är kul med liv och rörelse hej och hå o.s.v.... Hur orkar ni 24-7 ?? (dygnet runt sju dagar i veckan)
För det verkar ju finnas mest tonåringar med svåra neuropsykiatriska problem som soss gärna placerar i familjehem, och stöttningen vi fick den kom iallafall inte från soss....
Vart tar dom "vanliga" tonåringarna vägen som har det taskigt hemma och som inte har psykiska funktionshinder....
Vi var inte beredda på att fungera som "psykatriskt behandlingshem" när vi anmälde oss till att bli familjehem,för det var så vi kände oss ibland med vår första placering.....
Just för dagen känner vi oss lite mätta som familjehem, trots att vi fått credit idag av soss över att vår utflyttade tonåring är "mycket bättre efter ett år hos oss".( Ursäkta min något besvikna och gnälliga ton på det här inlägget..)Mvh Piggbert
 
Ja Piggbert, av den anledningen bl.a. så har vi valt att jobba med små barn, jag känner att jag INTE skulle vilja och orka med att jobba med tonåringar med stora problem och kanske även med någon diagnos med sig...
Är kvinna strax över 40, boende inom storgöteborg, gift sedan många år och med 3 biologiska barn i tonåren + att vi fungerar som stödfamilj ett par nätter per vecka.
Jag arbetar hemma på heltid, vi är jourhem för spädbarn och små barn upp till 3 års ålder. Tar endast emot ett barn åt gången, om det inte är syskon förstås. Trivs jättebra med det här och känner att det fungerar bra med min familj och att vi kan leva ett ganska så "vanligt" familjeliv även om det förstås blir lite speciellt.
 
ett eller många barn ???

Hej Ina m.fl Jag förstår precis vad du menar när du skriver att ni med visst undantag endast tar emot en placering åt gången kanske vill man ha ork över till de ev. biologiska barnen oxå och kanske inte "bara" vara familjehem med allt vad det innebär. Jag känner mig lite kluven för stunden som ganska nykläckt familjehem, å ena sidan känner jag (läs vi) att vi vill,vi kan ,vi har plats, ork och hjärteutrymme åt någon som vill bli vår nya familjemedlem men det som stör oss en del är att kommunerna verkar utnyttja oss just därför. Dels ekonomiskt, för jag tycker faktiskt att det är rätt taskigt betalt med tanke på all brist på rättigheter vi har som de flesta andra som jobbar har som självklart. Kanske någon opponerar sig nu när jag kallar det för jobb men det tycker jag faktiskt att det är likväl som det är ett jobb att ta hand om allting annat i ett hem. Kommunerna verkar kunna placera rätt många barn i samma familjehem och har man det då som sin försörjning då är det väl ett jobb,fast utan rättigheter. Organisationerna som jag har läst om verkar placera ett barn/ungdom per hem, men det finns väl flera aspekter på vad man tycker är ok och vad man klarar av att ge. Det jag tycker är ojuste från kommunernas sida är att de placerar svårare och svårare ungar med alla möjliga diagnoser hos familjehem och många gånger verkar det svårt att gå i land med den uppgiften för familjen men kommunen sparar en jädra massa pengar (för stunden) istället för att ge t.ex ungdomen bättre hjälp, för jag tror det är svårt för många hem att förstå hur man skall tackla problemen med en ungdom med t.ex en svår neurostörning, och vem är man sjysst mot då? Inte någon anser vi, i synnerhet när bara det finns en sosstant att vända sig till,(i bästa fall) när det uppstår svårigheter.När vi hade det som jävligast hemma med vår tonåring och vi kände att vi höll på att kvävas så fick vi det goda rådet av tonåringens handläggare att "det handlar bara om att stå ut,stå ut och stå ut!"
Det var den hjälpen. Känns som både vi och vår tonåring hade behövt någonting annat just då. Kräver man för mycket hjälp åt barnet/ungdomen då kan det bli som för oss,ungdomens handläggare skulle mot allas vilja flytta ungdomen ifrån oss för vi krävde att ungdomen skulle ha hjälp till självhjälp för att kanske kunna klara sig bättre senare i livet. Vi trampade sosstanten lite för mycket på tårna genom att ta egna initiativ och vi hade dessutom tonåringen med oss!
Nu ska jag tända pannan och sedan gå ut och prata lite strunt med hönsen, det är bra för själen.Hej ifrån Piggbert.
 
Re: Presentations tråden

hiahia sa:
Jag är en kvinna på dryga 40 år. Gift, bor på landet ca 6 mil från sthm.
4 barn/tonåringar. 1 vuxen hund & en valp samt ett rövargäng bestående av 6 katter. Jag trivs med att umgås med vänner och vantrivs i tystnad. Mina öron har ju vant sig med mycket liv pga min stora familj :wink:
skulle bli glad om fler presenterar sig på denna tråd. :P

OK! jag är 48år gammal. Känner mig bara gammal då jag ska ta på mig strumpor ibland! Gillar ungar hundar och hemgjort...
Skämt åsido, vi är en familj som bor på landet. Alla gillar djur, så vi har hundar och katter. En stor trädgård att påta i! familjen ska åka till fjällen snart. Vi har ett varsit biologiskt barn, samt 2 maskros barn som vi älskar!! Jag gillar att stöta och blöta.. forumet är jättebra!
hls Åsa
 
Hej alla

kul med en presentationstråd!
Jag har jourfamilj med min man och våra 4 barn (0-18 år), vi bor på landet med en massa djur. Vi har mest haft tonåringar, och vi har en superkommun att jobba mot. De är verkligen rädda om oss!
Tråkigt att läsa att så många är missnöjda. Jag jobbar som familjebehandlare och min man är tekniker. Just nu har vi två placeringar
som väntar på att få komma vidare, efter tre månader hos oss.
Ser fram emot att lära känna er alla.
mvh SaraA
 
Re: Presentations tråden

åsa sa:
hiahia sa:
Jag är en kvinna på dryga 40 år. Gift, bor på landet ca 6 mil från sthm.
4 barn/tonåringar. 1 vuxen hund & en valp samt ett rövargäng bestående av 6 katter. Jag trivs med att umgås med vänner och vantrivs i tystnad. Mina öron har ju vant sig med mycket liv pga min stora familj :wink:
skulle bli glad om fler presenterar sig på denna tråd. :P

OK! jag är 48år gammal. Känner mig bara gammal då jag ska ta på mig strumpor ibland! Gillar ungar hundar och hemgjort...
Skämt åsido, vi är en familj som bor på landet. Alla gillar djur, så vi har hundar och katter. En stor trädgård att påta i! familjen ska åka till fjällen snart. Vi har ett varsit biologiskt barn, samt 2 maskros barn som vi älskar!! Jag gillar att stöta och blöta.. forumet är jättebra!
hls Åsa
Åsa jag är lite nyfiken på vad för raser du har på dina hundar och katt
 
Hejsan!
Jag är en kvinna på 64 år har arbetat som familjehem i 35år.
Vi har haft alla kategorier som tänkas kan hos oss, och tänk det är lika roligt i dag som för 35 år sedan när vi började . Är inte det helt fantastiskt? Kontakten med socialsekreterare har varierat med åren men för det mesta har det flutit väl ut. Hoppas att kunna arbeta vidare några år till, ha för närvarande en jourplacering samt en fast placering båda tonårsflickor,vi har faktiskt rätt kul! Ha en bra dag, ge inte upp det finns alltid lösningar. :roll: :D
 
Hej morsan
Kul med en till på listan med åldern inne :P . Är 56 år och ensamstående sedan drygt ett år efter skillsmässan. Vi har varit familjehem sedan 1974. Jag har nog någon störning, för jag inser inte att jag inte är 30 längre. Känner mig inte en dag äldre och jag har svårt att fatta att jag inte ska få öppna mitt hem för så värst många barn till. Och absolut inte till några mer spädisar. :( .Bestämde mig för bara 3 - 4 år sedan vad jag skulle bli när jag blev stor. Och nu ska jag bara jobba hemma med mina fosterbarn. Det enda som oroar mig är om jag skulle bli sjuk och inte orka med de barn jag har nu. Då måste jag flytta från huset och kanske lämna några av barnen till andra hem. Men jag njuter av dagen idag och jag ska LEVA och ta vara på alla dagar jag får vara frisk .Ingen vet något om morgondagen. Bor på landet , två biologiska utflugna barn, pojke och flicka, och ett barnbarn. Tre fosterbarn,5,14 och 17 år. 3-4 avlastningsbarn,8, 91/2 ,17 och 16 år gamla. Alla pojkar och med olika diagnoser. En brokig skara killar men jätteroliga att dela sitt liv med.
mat-tilda
 
Hej. Ännu en

som tänkte presentera sig
Är snart 62 har 5 egna"barn" 23-38 år så det finns barnbarn också7st.
Har haft nöjet att få låna andras barn sedan 1980,det har gett oss mycke glädje "fler barnbarn" ,med dom flesta.Men också mycke mycke arbete och sorg när det gått åt skogen med någon.Just nu har vi en flicka som är "vuxen"16 år ska bestämma allt "tror hon".Åker hem när hon inte får som hon vill.Mycke konstig plassering har sagt till soc att vi inte vill vara förvaringsplats längre.Vi vill att det ska hända något att man ska umgås och ha ett familjeliv.Men inte denna dam.Jag älskar mitt "jobb"har kontakt med många av barnen.Flera kommer nu till påskafton på middag.Vill ha ny plasering snart från södra Sverige har så långt att köra och hämta ett f.d.fosterbarn som kommer på loven.[/quote]
 
Ny här!

Är en mamma i fyrtioårsåldern. Har tre biologiska barn och en placerad tonåring som bott hos oss i ett par års tid. Dessa två år har varit en resa för hela familjen och det är många tankar och ifrågasättanden vi har haft.

Jag vet ännu inte om vi räcker till för vår flickas behov. Hur ser kärleken ut till ett barn man får när det är i tolvårsåldern? Och alla ni som har/har haft många barn - hur känner ni att ni räckt till att ge all den känslomässiga biten till barnen? För mig är detta en samvetsfråga. Jag kan peka på otaliga saker som visar på barnets positiva utveckling och på att flickan har oss bakom sig som vill henne väl. Men kärleken till de biologiska barnen är så självklar medan jag är osäker på hur den ser ut eller kanske bör se ut till vårt placerade barn. Kanske jag här kan få lite hjälp att gå vidare i mina tankar?
Hoppas på att få lite svar från er med större erfarenhet. Kanske finns det någon som känner/känt som jag?
 
Hej Lollipop!
För oss har det varit lite annorlunda. Vi fick våra två första fosterbarn när de var 11 och 14 månader gamla. Pojken som var 11 månader skulle stanna i 6 månader och flickan som var 14 månaderskulle vara hos oss i två år.Det blev så att pojken växte upp hos oss och flickan flyttade när hon var 15, men har har dykt upp här då och då. Nu har vi inte haft kontakt på 10 år med henne, och det har hon valt själv. Vi hade inga egna barn och vi var lite över 20 år när de kom. Så fick vi två biologiska barn och sedan två pojkar som var 4 och 1 år. Nu är vårt ynsta fosterbarn 14 år och den äldsta 34 så jag har fått lite perspektiv på mitt förhållande till mina barn. För alla 6 känns som MINA. Alla har de ett rum i mitt hjärta. Jag har lite olika förhållande till dom alla för de är så olika personligheter. Det barn som jag har haft starkaste banden till och som nog har lite större plats i hjärtat är killen som kom när han var 11 månader, kan kalla honom P. Det känns nästan lite tabubelagt att säga så. Borde man älska sina biobarn mer än lånebarnen? För mig har åren med P varit oerhört utvecklande. Med honom har jag fått levt i sorg, glädje, förtvivlan, oro, hot,hat och han har gett mig kunskaper om hur samhällets skydnät fungerar eller inte fungerar. Skola, rättsväsendet, soc,BUP, ja det är många kontakter som han har sett till att vi fått ha och som gett oss en otrolig erfarenhet. Våra biobarn har liksom bara glidit med och många gånger har jag mått dåligt av vad de fått utstå under sin uppväxt. För att räcka till har jag försökt att ge varje barn egen tid med mig. Då har vi gjort de de har velat, som gå på bio, gå på stan. åka på bingolotto mm. De barn som strular tar ju så mycket negativ tid, så de har ibland upplevt att biobarnen har fått mer tid och fått göra mer roliga saker. Och det stämmer ju att det varit så, men biobarnen måste få känna att man kan bry sig om dom utan att de ska behöva göra dumheter.
När din 12- åring kom till dig måste hon ju först ta en plats i familjen. Inte sällan har de sen behov av att bli sedda. De kryper under skinnet på en. Testar vad man tål. Var man har sina gränser och om man orkar hålla dom. Detta är säkert en form av anknytning som är livsviktig för barnets fortsatta utveckling. Min erfarenhet är att tonåren blir jobbigare för fosterbarnen. Vem/vilka ska vara deras förebilder? Ska de bli som bioföräldrarna, fosterföräldrarna, kompisars föräldrar?? De måste ofta göra upp med alla föräldrar de har i en tonårsrevolt för att sedan komma ut som egna vuxna med egna värderingar och ett eget sätt att leva. Förhoppningsvis packar de då upp det vi positiva vi packat i deras ryggsäckar och gör sig av med det negativa, destuktiva de fått med sig.
Lycka till med din tjej
mat-tilda
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp