Att misslyckas

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Vi är nya både här och som familjehem och har just misslyckats med vår första placering. Trots att vi vet att vi inte kunde göra mer än vi gjorde, så finns känslan av att vara otillräcklig som familjehem. Men naturligtvis vill vi försöka igen och hoppas att det går bättre nästa gång, att vi får ett barn som matchar vår familj. Den här gången hade vi de sämsta förutsättningarna och det var ingen lätt placering men det visste ingen, inte ens soc, från början.

När barnet flyttade härifrån, kände vi uppgivenhet och diskuterade fram och tillbaks om vi verkligen ska vara familjehem överhuvudtaget. Soc erbjöd oss ett stödsamtal i det här och det är ju ypperligt att det finns sådant. Jag hoppas att det samtalet kommer att ge oss tro på oss själva igen. Det är väl naturligt att just självförtroendet försvinner vid såna här tillfällen.

Det är i alla fall skönt att höra att det är fler som har varit med om samma sak. När sådant här inträffar, känner man sig ganska ensam om att just ha misslyckats.
 
Hej "Nykomling"!

Vill börja med att berätta att precis så där hade vi det i somras. Våran första plac, gick "rakt ut i skogen". Vi mådde fruktansvärt dåligt pga olika saker..bla så var vårdtyngden alldeles för stor...och precis som för er, var det ingen som visste något om det..inte ens de som placerade hos oss visste.
Jag förstår verkligen hur det känns för er nu.., och alla tankarna om det här verkligen är något för er osv.. Så var det för oss med.
Idag har vi en plac, genom en annan org, som fungerar jättebra. Matchningen mellan oss och barnet var mycket noggrant undersökt innan plac.
Får jag fråga om ni haft plac genom kommun eller org?
 
Placeringen var genom kommunen och de visste heller inget om den placerade. Vi var alltså jourhem men nu är barnet i ett annat jourhem. Hade vi inte jobbat och någon varit hemma på heltid, hade vi kanske klarat det - även om det ändå hade varit oerhört tufft.
 
Ok, ja då förstår jag att det blev jobbigt.., om ni båda arbetade på samma gång som ni hade jourplacering.

Hur känns det nu då? Kan ni tänka er att fortsätta som familjehem/jourhem?
 
Innerst inne vill vi ju, förstås. Det beror mycket på vilken sorts placering det blir. Vi har också haft tankar på att vara kontaktfamilj istället.
 
Ja det kan ju vara något att börja med. Så gjorde vi, och vi har ännu kvar uppdrag som kontaktfamilj nu när vi har familjehemsplac.

Önskar er lycka till!
 
nykomling sa:
Placeringen var genom kommunen och de visste heller inget om den placerade. Vi var alltså jourhem men nu är barnet i ett annat jourhem. Hade vi inte jobbat och någon varit hemma på heltid, hade vi kanske klarat det - även om det ändå hade varit oerhört tufft.
Men får man vara jourhem och jobba samtidigt. Det trode jag att man inte fick. Så var det iallafall förut.
 
Det var ingen som nämnde något sånt. Dessutom jobbade jag extra mycket den första månaden.

Vi blev i alla fall enormt besvikna nu i dagarna då vår utredning blev klar och kommunen, p g a att vi avbröt placeringen, känner sig osäkra på oss som familjehem.

Först får vi en tuff placering som vår första placering utan att någon vet något om den. Inget möte eller kontakt om placeringen under de första 28 dagarna. När det sedan börjar uppdagas saker och hända obehagliga saker, får vi inget stöd. Fler och fler saker händer och när det börjar bli något som äventyrar tonåringens liv, lyssnar först ingen. Inte förrän jag ringer om samma sak flera gånger och säger att jag inte kan garantera tonåringens säkerhet längre eftersom vi båda jobbar och inte kan ha koll, lyssnar någon och tonåringen flyttas till ett hem där någon är hemma om dagarna.

Jag kan inte tolka deras osäkerhet på oss som familjehem på annat sätt än att om vi hade tigit om saker som inträffade kanske vi hade "lyckats" med vårt uppdrag (men äventyrat tonåringens liv).

Det finns inga ord för den besvikelse jag känner. Vi har vänt oss till en annan kommun nu.
 
nykomling sa:
Kan du tipsa om någon bra organisation?
jag måste säga att den kommunen som placerat barnet hos er är riktigt usel.
Samtal och stöd ska finnas från första minut man tar emot barn/ungdomar. Hoppas att allt löser sig för er nu.
action-smiley-032.gif
 
Hej nykomling

Hej vi är oxå rättså nykomlingar och vi har haft det rätt tufft vårt första år. Vi hade placering genom en kommun men efter ett år sade vi upp placeringen men vi känner oss inte misslyckade som familjehem och det tycker jag inte ni heller skall göra, ni är väl utredda på längden och tvären ni oxå antar jag och ni är ok som familjehem. Det är inte ni som skall känna er misslyckade och tveksamma utan er f.d placeringskommun som borde känna så eftersom de har inte gjort vad de borde. Stå på er, ni är en erfarenhet rikare och lite mer rustade. Vi känner oss inte slagna och det tycker jag inte ni heller skall göra!!
Ps. snart är det vår!!!!
Hälsn. Piggbert
 
Det är så skönt att höra att det inte är något fel på oss, att fler varit med om samma sak. Tusen tack!

(Den "nya" kommunen kommer hit i veckan. Ser fram emot det, de lät rejäla.)
 
Inte ensamma...

Skönt att läsa andras erfarenheter och upplevelser... Vi är en familj som sedan 7-8 månader tillbaka har en 2-åring placerad hos oss...Denna lilla pojk är så krävande och så speciell att vi börjar tvivla på om vi kommer orka.
Vi har haft så många diskussioner med soc ang denna pojkes behov men får aldrig riktigt gehör. Folk runt omkring säger att man måste vara stenhård mot soc, men det känns så tråkigt att det skall vara så. Som någon tidigare här sa så känner man sig lite misslyckad som familjehem och för min del så tänker jag på denna pojks framtid. Hur kommer han må av ett uppbrott till?!
 
Att hamna i den situationen att behöva säga upp en placering är verkligen inget man funderar på när man "tar till sig" barnet.
Men med facit i hand så vet man att man inte fått reda på allt man borde vid placeringen.
Om man känner att man inte orkar med, så tycker jag personligen... alltså... att man ska ge ungen en möjlighet att placeras nån annanstans. Känner ni att ni möjligen inte orkar nu, hur ska det då bli om nåt år? Om barnet är två år så finns det större chans att det ska bli bra med en annan placering, speciellt om ni samverkar på rätt sätt och inte ser det som ett misslyckande. Där har ni all chans i världen att kunna vara med och informera det nya familjehemmet om de problem ni stött på. Jag skulle tagit emot en sån information med öppna armar, även om den varit "svår". Ni har kanske fått reda på pojkens svårigheter från soss eller biofamiljen, det är INTE samma sak.
 
maria_n sa:
Om man känner att man inte orkar med, så tycker jag personligen... alltså... att man ska ge ungen en möjlighet att placeras nån annanstans. Känner ni att ni möjligen inte orkar nu, hur ska det då bli om nåt år? .
Detta handlade egentligen inte om pojken ifråga, att han var krävande.. Utan att man måste vara så enormt PÅDRIVANDE för att få soc till att inse de behov pojken ifråga har...Det är det som gör att man undrar om man verkligen orkar....!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp