Ja, tyvärr verkar det som vi måste vara pådrivande, envisa, jobbiga och allt annat. Det är vi som känner lånebarnen bäst och vet vad som behövs. Soc träffar dem bara ett fåtal gånger om året och de tittar lika mycket på sin budget som på biosars önskemål. Vi har fått fixa det mesta själva med vår lånegosse. Vi har inte fått hjälp att komma till bup - det var bvc och deras psykolog som hjälpte till. Vi har aldrig fått hjälp med att diskutera med dagis - det har vi fått ta själva och försöka hitta en handlingsplan.
Det är olika med alla barn och uppdrag så det går nog inte att säga generellt hur man ska göra. Det gäller att känna sig själv när man får barn med speciella behov. Kan vi? Orkar vi? Vill vi?
Man måste vara ärlig mot sig själv om man ska kunna fortsätta.
Vi har valt att kämpa för vår långeunge. Vi slåss för hans bästa, vi slåss för lika umgänge för hans skull, vi slåss mot allt för att han ska kunna få växa upp till en något så när trygg och sund vuxen. Hade vi inte varit så envisa hade vi nog gett upp för längesen och tagit ett lättare uppdrag.
Vi fick ingen information av soc mer än att det inte låg missbruk bakom LVU:t. All info fick vi av förra famhemmet och det var inte riktigt sanningsenligt det heller...
Om ni redan känner att ni inte kommer att orka mår barnet bäst av att flytta NU. Vår gosse kom hit som tvååring och har inga minnen av förra famhemmet. Han har minnesbilder från bio-tiden (som han ännu reagerar starkt på) men "bara" nattningsminnesbilder från famhemmet (han som inte hade ngn anknytning till ngn lades bara i sin spjälsäng med ett godnatt, sen fick han ligga där och gråta sig till sömns eller stänga av sig).
Ge det nya famhemmet ALL info som ni har om barnet, soc, biosar och allt annat ni kan tänkas komma på. Då har de en chans att hjälpa och orka.Gör klart för soc att de måste hitta ett hem som klarar av ett barn med speciella behov - det är inte alla förunnat att kunna det. Och jag måste säga tack och lov för det! Det finns så många olika barn som behöver famhem att alla famhem måste kunna möta upp barnen på något sätt. Ni har säkert kunskaper i er familj som kan göra nytta för ett annat barn utan enorma speciella behov.
I livets alla lägen där det är svårt att göra ett val rekommenderar jag en plus/minus-lista. Jag vill nu uppmana även er att göra en.
På plussidan lägger ni ALLt ni kan tänkas komma på som är positivt med ert uppdrag, tex att få hjälpa ett litet barn, att få känna er behövda, att få utmaningar i vardagen, skratt, lek, glädje, kärlek, gos etc (det ska vara ERA positiva tankar - inte mina!!)
På minussidan skriver ni allt negativt, tex bråka med soc ofta, slåss för rättigheter, kämpigt, slitigt, hårt, sorg, tårar, slag etc
vinner er plussida är det nog så att ni innerst inne är beredda på att följa detta barn och göra det bästa.
vinner minussidan är det nog bäst att lämna vidare.
Lycka till i ert beslut - oavsett vilket beslut ni tar gör ni det ju för barnets bästa!
Det är olika med alla barn och uppdrag så det går nog inte att säga generellt hur man ska göra. Det gäller att känna sig själv när man får barn med speciella behov. Kan vi? Orkar vi? Vill vi?
Man måste vara ärlig mot sig själv om man ska kunna fortsätta.
Vi har valt att kämpa för vår långeunge. Vi slåss för hans bästa, vi slåss för lika umgänge för hans skull, vi slåss mot allt för att han ska kunna få växa upp till en något så när trygg och sund vuxen. Hade vi inte varit så envisa hade vi nog gett upp för längesen och tagit ett lättare uppdrag.
Vi fick ingen information av soc mer än att det inte låg missbruk bakom LVU:t. All info fick vi av förra famhemmet och det var inte riktigt sanningsenligt det heller...
Om ni redan känner att ni inte kommer att orka mår barnet bäst av att flytta NU. Vår gosse kom hit som tvååring och har inga minnen av förra famhemmet. Han har minnesbilder från bio-tiden (som han ännu reagerar starkt på) men "bara" nattningsminnesbilder från famhemmet (han som inte hade ngn anknytning till ngn lades bara i sin spjälsäng med ett godnatt, sen fick han ligga där och gråta sig till sömns eller stänga av sig).
Ge det nya famhemmet ALL info som ni har om barnet, soc, biosar och allt annat ni kan tänkas komma på. Då har de en chans att hjälpa och orka.Gör klart för soc att de måste hitta ett hem som klarar av ett barn med speciella behov - det är inte alla förunnat att kunna det. Och jag måste säga tack och lov för det! Det finns så många olika barn som behöver famhem att alla famhem måste kunna möta upp barnen på något sätt. Ni har säkert kunskaper i er familj som kan göra nytta för ett annat barn utan enorma speciella behov.
I livets alla lägen där det är svårt att göra ett val rekommenderar jag en plus/minus-lista. Jag vill nu uppmana även er att göra en.
På plussidan lägger ni ALLt ni kan tänkas komma på som är positivt med ert uppdrag, tex att få hjälpa ett litet barn, att få känna er behövda, att få utmaningar i vardagen, skratt, lek, glädje, kärlek, gos etc (det ska vara ERA positiva tankar - inte mina!!)
På minussidan skriver ni allt negativt, tex bråka med soc ofta, slåss för rättigheter, kämpigt, slitigt, hårt, sorg, tårar, slag etc
vinner er plussida är det nog så att ni innerst inne är beredda på att följa detta barn och göra det bästa.
vinner minussidan är det nog bäst att lämna vidare.
Lycka till i ert beslut - oavsett vilket beslut ni tar gör ni det ju för barnets bästa!
! Kämpa på allihop, vi är ändå dom som vet mest när det gäller våra fosterbarns känsloliv!!!