Barnets behov i centrum

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
T

Trygga Rekan

hej Alla

Nu är det säkert fler som blir upprörda över mitt inlägg.

Har läst om placeringar som inte blir av om hemflytt och umgänge. Fosterföräldrar som helhjärtat TROR /VET att barnet har det bäst i familjehemmet. Inte hos sina biologiska föräldrar.

Vår älskade lilla strulputt som numer är vuxen och har ett eget barn, har berättat för mig om sin önskan om att hon alltid velat bo hos sin mamma. Detta trotts att mammam var ur usel på omsorg missbrukade och psykiskt sjuk. Strulputten har haft det bra hos oss på alla sätt. Hon har aldrig bott så länge någonstans tidigare. Men jag är inte hennes riktiga MAMMA. Det måste vi familjehem förhålla oss till. En dålig strulig bio förälder är många gånger bättre än ett familjehem med omsorg och ordning och reda.

Vi får ALDRIG låta oss styras av våra egna behov, vad det gäller barnets lojalitet. BBIC
 
Hej!

Jag hörde en gång något klokt. Det var en kvinna som bodde med sina förädrar där hemförhållandet inte var bra. Hon sa "att det är bättre att sakna sina föräldrar på avstånd än att inte ha några föräldrar alls".

Barnens längtan efter att få bo hos sina bioföräldrar är sunt och ska tillgodoses så långt det någonsin går. Att vara ett barn som måste ta den vuxnas ansvar skapar något annat hos barnet, känslan att inte ha föräldrar.

Jag kanske uttryckte mig otydligt men jag håller naturligtvis med dig, vi ska inte tro att vi kan ersätta det som en bioförälder är för sitt barn.

Tre
 
Hej där!

Jag håller med. När vi hade en placering under drygt 3,5 år så insåg jag det. Biohemmet måste vara extremt dåligt för att förlusten av det ska uppvägas av ett aldrig så bra familjehem. Nu är det nog skillnad på hur gamla barnen är när de "förlorar" sitt biohem. Små barn kan nog knyta om lättare. Vår placering var 8,5 när h?n kom. 12 vid hemflytt.

Sparris
 
Varför skulle någon bli arg över det?

Jag håller med. MEN :angel ibland så ser familjehemmet att det är bäst för barnet att stanna även om inte soc ser/upplever/förstår/erkänner det. Och ibland har det också gått riktigt illa pga det.
 
Även om detta numera vuxna barn alltid längtade efter att bo hos sin mamma så kan ingen veta hur det hade gått för det barnet om det bott kvar hos sin mamma. Ett barn vet inte alltid vad som är bäst för en själv, en önskan att bo hos sin biologiska mamma, trots dennes bristande omsorgsförmåga, är inget konstigt, det ska beaktas, men inte vara styrande i alla lägen. Jag och min ursprungsfamilj har upplevt- de har varit fam.hem i 20 år och har haft många -numera vuxna- placerade barn i sitt hem. Nåägra av dem har sagt att de ville bo hos sina biosar, men att de levde in en dröm att föräldern skulle bli bättre bara barnen kom hem- de skulle rädda sina föräldrar. En ganska skrämmande bild av det hela. Klart att alla barn vill leva med harmoniska föräldrar- men verkligheten är inte alltid sådan och där kommer vi in. Jag tror på att barn ska placeras och att fam.hem visst kan ge barnen mer av vissa saker än bioföräldrar. Därför finns umgängen, därför finns bpåde fam.hem och föräldrar som ska jobba tillsammans för att barnet ska må så gott genom hela sitt liv, oavsett föräldrars oförmåga att ge barnen en tillräckligt bra uppväxt. JAgh anser att vissa barn får leva med biosar alltför länge, för att man vill ge det en chans till, och en till, och en till....

Undrar vad denna numera vuxna placering hade sagt om h*n levt kvar med sin mamma- kanske hade h*n då sagt att "jagborde fått kpomma till någon som kunde ta hand om mig på ett annat sätt"???? Jag tror att det likaväl kunde blivit så, om h*n bott kvar hemma.....

Har haft ett sådant exempel, med en pojk som borde placerats som förskolebarn, men som istället hamnade på ungdomsanstalt för att han ej blev tillräckligt omhändertagen av sin mor....
 
Nu blev det lite fart i tråden..bra.

Men visst är det svårt att förhålla sig till. facit får vi ju aldrig.
De placeringar som aldrig blir av ska vi nog vara glada för. Det är förhoppningsvis då tillräckligt bra för att bo kvar hos biosarna.
 
Trygga Rekan sa:
Nu blev det lite fart i tråden..bra.

Men visst är det svårt att förhålla sig till. facit får vi ju aldrig.
De placeringar som aldrig blir av ska vi nog vara glada för. Det är förhoppningsvis då tillräckligt bra för att bo kvar hos biosarna.
Klicka för att se resterande...


Nå är du lite väl naiv :roll: :wink:
Vi får inte blunda för att fel görs ständigt åt alla håll och ibland får det förödande konsekvenser
 
Barnets behov i centrum... ja det skulle behövas tänkas mer på åt alla håll.

Har en väninna som blev placerad som liten, hon hade regelbunden kontakt med bio under uppväxten
och hon önskar som vuxen att hon sluppit det.
Hon berättar att hon aldrig fick en chans att komma in i familjehemmet för att hon hela tiden skulle påminnas om sin sjuka biomor o hela tiden skulle bli nerdragen i skiten istället för att få glömma o gå vidare.
Hon har kontakt med många vuxna som placerats o de har många sagt samma sak.
Självklart känner inte alla så,men jag tror många gör det.

Min personliga åsikt är... Om man anser att barnet är på en uppväxt placering och blev placerad som liten, då borde umgängena vara så sällan som möjligt.
Självklart vet man ju inte om det är en uppväxt men om man har biosar som klantat sig med flera barn tidigare och ingen bättring syns.
så borde det barnet få en ärlig chans.

Själv har vi en placering som inte har något minne om tiden med bios och mår dåligt när bio tjatar om att snart ska du flytta hem till mig. ( vilket troligtvis aldrig sker)

Men jag håller också med att barn som minns sina föräldrar har ju självklart en längtan till dem.Mamma är alltid mamma o pappa likaså.
Men om mamma o pappa är ens familjhemsföräldrar då?

Jag har själv en pappa jag aldrig träffat och när jag var barn " helgon" förklarade jag honom..
Nu i vuxen ålder har jag insett vilken skit han var. men som barn ser ju inte riktigt verkligheten som den är. ser den nog hellre som man önskade den såg ut.
 
Ja, BBIC ska ju vara att se till varje enskilt barn. Det barnets behov, känslor, önskemål osv. Barnet ska/kan inte avgöra vad som är bäst för sig själv alltid men familjehemsföräldrarna ihop med barnen är nog den kombination som kan komma närmast rätt. Förutsatt att familjehemmet har rätt inställning/kunskap. Jag tycker också att om det är en tänkt uppväxt placering så ska man inte ha umgänge om barnet lider av det. För även om vi är inpräntade att "barnen ska alltid arbetas hem" och "bio är alltid viktigast för barnen" "vi kan/ska inte ersätta bio" osv. Så är verkligheten tvärtom många gånger. Man vet att barnen aldrig ska bo med bio, familjehemsföräldrarna är viktigast för barnen, familjehemsföräldrarna är de riktiga föräldrarna och kan inte ersättas av bio. Varför måste vi hymla med det?
 
Jag är inte familjehemförälder ännu och kommer från Polen, så har kanske lite annorlunda perspektiv.

Och frågan jag har: värför uppväxt placering nästan aldrig går genom adoption? Värför barnen ska vara bara placerade, instället av at får en riktigt familj? Och det handlar inte om pengar, tror inte. Om det finns folk som betalar 100.000-200.000 för utlands adoption, de skulle adoptera sin placerade barn om de kunde. Skulle det inte vara som detta barn fick nya föräldrar och kunde slipa bio som kanske hjälpte barnet till världen, men tog inte ansvaret för detta.

Corri
 
Corrina sa:
Jag är inte familjehemförälder ännu och kommer från Polen, så har kanske lite annorlunda perspektiv.

Och frågan jag har: värför uppväxt placering nästan aldrig går genom adoption? Värför barnen ska vara bara placerade, instället av at får en riktigt familj? Och det handlar inte om pengar, tror inte. Om det finns folk som betalar 100.000-200.000 för utlands adoption, de skulle adoptera sin placerade barn om de kunde. Skulle det inte vara som detta barn fick nya föräldrar och kunde slipa bio som kanske hjälpte barnet till världen, men tog inte ansvaret för detta.

Corri
Klicka för att se resterande...


Nej, du har rätt i att det inte handlar om pengar. Det blir ju tvärtom enorma besparingar ifall man kunde genomföra adoption istället. det behövs helt enkelt en lagändring.
Och det ska inte på något sätt vara enkelt att genomföra men det ska gå om det är bäst för barnet :angel
 
Hjärtat sa:
Nej, du har rätt i att det inte handlar om pengar. Det blir ju tvärtom enorma besparingar ifall man kunde genomföra adoption istället. det behövs helt enkelt en lagändring.
Och det ska inte på något sätt vara enkelt att genomföra men det ska gå om det är bäst för barnet :angel
Klicka för att se resterande...

Ja, precis. Lagen här är kanske bättre än i många länder, men man kan inte lämna den som den är, utan förbättra det.

Och mer utibilding till socialen - jag blir rädd när jag hör vad händer ibland. Att bio fär bestämma allt äver profesionella, utbildade personel som borde göra sitt jobb.
Corri
 
Att vara familjehem innebär att vi alltid ska arbeta för att de placerade barnen ska kunna flytta hem igen till en familj som med alla medel fått hjälp att rätta till det som blivit fel och som var orsaken till placeringen. Om vi vill ha barn ska man inte ta fosterbarn för då jobbar man inte med familjen utan mot, och då ska vi ställa oss i adoptionskö. Vi ska vara en del av socialtjänstens förlängda arm och och ta till oss barnet och behandla det som om de vore våra egna. Vi ska packa i deras ryggsäck instrument,(känslor,minnen och verktyg) dels så de läker och som dom kan leva på och med när de kommer hem igen. Det här är i den bästa av världar.
Tyvärr är det väl sällan det ser ut så i verkligheten. Oftast får föräldrar inte den stöttning de behöver när ett barn omhändertas. Eller de har varken förmåga eller lust att ändra på sina förhållanden. Då finns möjligheten att vårdnadsöverflytta till familjehemmet. Meningen med en v.överflyttning är att barnet ska kunna känna sig tryggt med att det ska bo kvar i familjehemmet och det blir lättare för oss som familjehem när vi kan söka vård, underteckna papper och vi kan själva söka skolor,pass och hjälp som vi vill och tycker att vi behöver. Umgänget med föräldrar regleras som vid skillsmässa genom umgängesdomar om man är oense om hur umgänget ska vara.
Det förekommer väldigt sällan adoption av familjehemsplacerade barn av flera anledningar.
Att söka hjälp från soc. är för många familjer det absolut sista halmstrået till att få ordning på sina liv. Hur många skulle våga söka den hjälpen med risk för att barnet kan komma att adopteras bort efter en tid. Hur många kommuner skulle inte ta den möjligheten att minska sina kostnader. Och så länge som socialtjänsten ute i landet gör så olika och ofta felaktiga utredningar skulle det vara ytterst rättsosäkert om så drastiska beslut skulle fattas på orätta grunder. Om det finns en risk för att barnet ska adopteras bort så kanske grannar, släkt ,skola mm drar sig för att anmäla. Andra "kompiasr" kanske skulle anmäla föra att skada den familj de anmäler för vanvård av barnen. Vid en adoption är det också risk att barnet förlorar hela sin släkt.
 
Nej, att vara familjehem innebär inte alltid att barnet ska arbetas hem till bio. Det finns barn som behöver ett nytt hem, nya föräldrar och det inte bara tillfälligt. Jag resonerade också som du tidigare men idag vet jag hur det kan vara.

Man kan väl inte vara familjehem om man inte vill ha barn :roll:

Skillnaden mellan VÖF och adoption är tillhörighetskänslan för barnet (och att få ärva sina föräldrar som sina eventuella syskon). Och hur viktiga bio och deras känslor än är så är alltid barnet och barnets känslor viktigast.
Och som jag skrev jag tycker att det behövs en lagändring, en möjlighet till att låta barn ingå helt och fullt i den familj de anser vara sin. Det ska inte vara enkelt, men möjligheten ska finnas. För barnens skull. Och eftersom man redan vöf:ar barn idag så tror jag inte att adoption skulle avskräcka någon att anmäla eller söka hjälp.
 
Jag måste tyvärr erkänna att adoption aldrig skulle vara aktuellt i vårat fall.
Det här är ett jobb! Jag älskar vår placering men jag skulle inte behålla denne utan ersättning,
barnet är skadat och med allt bagage barnet har vill jag ha betalt för att ta hand om det.
Visst adopterade barn har också bagage o skador. jag vet...
Men vi har redan bio barn och ville hjälpa något barn för att tid o utrymme finns.
Men hade jag fått ett nyfött barn kanske jag hade tänkt olika och kanske kommer jag att tänka olika
även för detta barn i framtiden. Men inte just nu.

Men jag tycker också att adoption borde vara vanligare i sverige. varför skulle våra mammor vara
annorlunda jämfört med andra länder. Jag tycker soc tvingar vissa mammor att vara mammor mot
sin vilja också.tex unga tjejer som skulle vilja adoptera bort sitt barn men soc tvingar till ett familjhem istället.
I många andra länder har föräldrarna 2 år på sig att skärpa sig annars adopteras barnen bort.I sverige
kan man få i genom vöf efter 3 år men den är ju ingen garanti att barnet får stanna vad jag förstått.

Hårdare lagar tycker jag o sluta fjäska med bio föräldrar.
Hur många chanser ska man få när det gäller ett litet barn?
Hur mycket ska man få skada tills någon säger stopp!
Jag är inte omänsklig, även jag gör fel...men det finns ju gränser anser jag.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp