Hej, jag är ny här och suttit och läst en hel del inlägg. Vi har varit familjehem i drygt 2,5 år, men hen flyttade1/1, vi var kkontaktfamilj 2 månader sedan drog föräldrarna in det då hen inte ville vara hos dem utan bara skrek och var ledsen hos dem. Soc gör nu en ny utredning och vi hoppas på det bästa.
Nog om det. Vi har en ny placering på gång och efter att ha läst de olika inläggen här börjar jag fundera på om vi sagt ja för snabbt. Vår nya placering bor idag med en mamma som är väldigt sjuk både fysiskt och psykiskt, lågbegåvad och det finns inget nätverk. Hen är 4,5 år det soc berättade var i stortsett bara att hen ej bär på samma sjukdom som mamman, gillar monster lekar, går i en idrott och på förskola. Resten handlade om mamman.
Känslan från mötet med soc var att hon hade mammans perspektiv. Det ska vara umgänge fre-sön varanna helg, mamman ska vara med på fritidsaktiviteten varje veck, vi ska ha telefonkontakt minst en gång i veckan där vi informerar om hur barnet har det. Detta hade ju varit toppen om vår familjehemsekreterare inte efter mötet hade ringt och meddelat att när hen blev placerad för ett par månader sedan hade mamman legat och håll fast hen och bara gråtit och gråtit. Mamma gråter vid varje samtal med soc, ibland tar hon sig inte ur sängen, utredningssekreteraren säger en sak och vår familjehemsekreterare en annan.
Vi har fått till oss att de valt oss för att vi lätt tar till oss människor, får dem att lite på oss. Att vi tar till oss barnet som vårt eget men främst i detta fall för att vi jobbar utifrån uppdraget.
Hur ska vi tänka här vi har egna barn på 1, 11, 13, 16 & 18. Vi har tid och ork för ett barn men vi vet ju inte så mycket vare sig om hen knutit an till mamman eller någon på förskolan. Det känns som att mycket kommer ha med mamman att göra. Hur tänker ni där?
Vad ska man begära i omkostnader och arvode. Soc vill inte att vi flyttar på pojken utan han ska gå kvar på förskolan på andra sidan stan vilket gör att buss till jobbet blir omöjligt.
Nog om det. Vi har en ny placering på gång och efter att ha läst de olika inläggen här börjar jag fundera på om vi sagt ja för snabbt. Vår nya placering bor idag med en mamma som är väldigt sjuk både fysiskt och psykiskt, lågbegåvad och det finns inget nätverk. Hen är 4,5 år det soc berättade var i stortsett bara att hen ej bär på samma sjukdom som mamman, gillar monster lekar, går i en idrott och på förskola. Resten handlade om mamman.
Känslan från mötet med soc var att hon hade mammans perspektiv. Det ska vara umgänge fre-sön varanna helg, mamman ska vara med på fritidsaktiviteten varje veck, vi ska ha telefonkontakt minst en gång i veckan där vi informerar om hur barnet har det. Detta hade ju varit toppen om vår familjehemsekreterare inte efter mötet hade ringt och meddelat att när hen blev placerad för ett par månader sedan hade mamman legat och håll fast hen och bara gråtit och gråtit. Mamma gråter vid varje samtal med soc, ibland tar hon sig inte ur sängen, utredningssekreteraren säger en sak och vår familjehemsekreterare en annan.
Vi har fått till oss att de valt oss för att vi lätt tar till oss människor, får dem att lite på oss. Att vi tar till oss barnet som vårt eget men främst i detta fall för att vi jobbar utifrån uppdraget.
Hur ska vi tänka här vi har egna barn på 1, 11, 13, 16 & 18. Vi har tid och ork för ett barn men vi vet ju inte så mycket vare sig om hen knutit an till mamman eller någon på förskolan. Det känns som att mycket kommer ha med mamman att göra. Hur tänker ni där?
Vad ska man begära i omkostnader och arvode. Soc vill inte att vi flyttar på pojken utan han ska gå kvar på förskolan på andra sidan stan vilket gör att buss till jobbet blir omöjligt.